Dags att välja sida
Musiken har alltid haft sina tvekamper och i en mångfacetterad omvärld är det få saker som är så stimulerande som att välja sida i en sådan.
Elvis eller Tommy, Beatles eller Stones, Michael Jackson eller Prince, ni vet vad jag menar: tidpunkter i pophistorien när all uppmärksamhet försvinner från halvfigurerna och allt ljus riktas mot två giganter som delar ungdomarna i olika läger. Det är dueller som tenderar att prägla hela decennier.
Nu är det dags igen. Och valet står förstås mellan Ne-Yo och Chris Brown.
Ne-Yo är lite äldre, 23 år, och skriver huvuddelen av sitt material själv. Han är givetvis snygg, lattefärgad och lyckas till skillnad från Moneybrother se glamorös ut i filthatt. Dessutom är hans skiva, ”In my own words”, en ren guldgruva av låtar. Hits från början till slut med dramat ”Get down like that” som den allra högsta höjdpunkten.
Chris Brown är 17 år och upptäckte att han kunde sjunga som Michael Jackson när han passerade målbrottet, d v s helt nyligen. Precis som Ne-Yo är han ljust mockafärgad och väldigt snygg, men Chris balanserar dessutom på den där fina gränsen mellan älskvärd tonårsthug å ena sidan och total svärmorsdröm med smilgropar i kinderna och nallebjörnar i sängen å andra sidan. Han har dessutom en edge gentemot Ne-Yo i det att han kan dansa utav bara helvete.
Själv har jag ovanligt svårt att välja sida den här gången, och även om jag lutar lite åt Chris Brown-hållet väntar jag med mitt beslut. Jag vill först se Ne-Yo göra en psykedeliadoftande albumtrilogi samt ett par filmroller, och från Chris Brown vill jag ha en 30-minutersvideo med koreograferad dans i militäruniformer.
Sedan ska jag svara på frågan om vem som egentligen är 00-talets konung.
Donnie – snart i var mans mun
Förutom judetuggummit ”Shalom – the chosen gum” finns nu också godiset ”Instant afro” som är tuggpastiller med pepparmintsmak.
The instant 'fro for folks on the go! Erkänn att det rycker lite i baguetten.
I dag kastar jag, del 6
De flesta av oss har en sak gemensamt: vi äger en samlingsskiva med Robert Johnson. Den köptes med stor säkerhet för en billig peng på någon skivrea eftersom vi kände oss moraliskt skyldiga att ägna oss åt en smula poparkeologi. Killen ifråga gick trots allt ned till vägkorsningen för 80 år sedan och sålde sin själ till djävulen för att vi skulle kunna lyssna på Lil Jon i dag.
Vi har sedan lyssnat på skivan en halv gång och ställt den i hyllan, eftersom den låter förfärligt. ”Lo-fi” är inte ens en början för att beskriva det brusiga, skrälliga avskrap de här samlingsskivorna från pre-stenkakeåldern innehåller.
Någonstans under bråten kan man om man lyssnar noga höra Robert Johnson klinka gitarr och sjunga lite med gnällig röst. Och ni vet det lika väl som jag: det är verkligen inte mycket att hurra för. Han kan vara bloozens gudfader hur mycket som helst, men hans färdigheter när det gällde att spela eller sjunga hade inte ens räckt i Gamla Stans tunnelbaneuppgång – den där negern hade fått gå över till att kränga Situation Stockholm inom en vecka.
I dag kastar jag alltså Robert Johnson: ”King of the delta blues”. Din skiva kanske är döpt till något annat, som ”Last of the great blues singers”, ”Cross road blues” eller ”Complete collection”. Det spelar ingen roll eftersom det ändå är samma låtar på allihop. Bara att slänga.
Garageslynglarna: vad hände sen?
Åren 2000–2002 var på många sätt en märkligt intetsägande tid. Millenniebuggen hade visat sig vara en bluff och samhället rullade på precis som vanligt. Och som för att ytterligare understryka hur statisk människans tillvaro egentligen är uppstod ännu en våg av Detroitinspirerad garagerock.
För korta läderjackor kortades ytterligare hos skräddaren, smala jeans försågs med sandpapprade hål på knäna och conversedojor lindades med gaffatejp. Världen var redo att återigen låtsas att det var 1972 genom att idka nekrofili med de evigt överskattade liken i MC5 och Stooges.
Men garagehaussen blev kortvarig och marknaden kunde inte svälja det jättelika utbudet av skinnjackor och Marshallstackar. Nu när vi skriver 2006 är det dags att summera läget i repo-, förlåt, replokalerna.
VUE
Doldisar även när det begav sig, men fick åtminstone fem plus av Hükan Steen i en berömd konsertrecension: ”Vue är först ut, en ung tanig kvintett i tajta skjortor och rufsiga frisyrer, med en gitarrist som ser ut som Brian Jones, skär diamanter med sina riff och spelar munspel som en gud”. Dagboken på bandets hemsida har vid det här laget inte uppdaterats på över två år.
Prognos: söker jobb på Wal-Mart med Aftonbladetrecensionen som referens.
THE DATSUNS
Nyazeeländare med extremt trånga byxor. Deras största fjäder i hatten var troligen när de gotländska boogierockarna Grand Grace på fyllan utnämnde Datsuns till ”världens bästa liveband” på Hultsfred -03.
Prognos: ny platta med maorisk etno 2007.
VON BONDIES
Fick till och med Vue att framstå som nyskapande. ”Jason Stollsteimer kan alla rockens bad boy-piruetter och det räddar spelningen, när man som allra mest saknar det magnifika soundet från senaste plattan. Det får oss nästan att glömma att de egentligen bara är ett sketet garagerockband från Detroit”, skrev Lennart Persson när bandet var i Norden och skrek sig igenom Roskilde och Accelerator härom året. Men Donnie glömmer inte lika lätt som Lennart: sketet är verkligen nyckelordet här. Sedan dessa besök har det tack och lov varit tyst.
Prognos: Stoll-Jason startar en ”supergrupp” ihop med Vue-gitarristen och Kee Marcello.
BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB
Var svarthårigare än de övriga och hade som gimmick att stå stilla insvepta i rökmoln medan de matade ut stillastående musik utan melodier. Första skivan hyllades, den andra stendog. På tredje skivan hade de plötsligt bytt stil och var countrykillar, dock utan framgång.
Prognos: nästa skiva bjuder på electrohouse.
THE VINES
En skaplig debutskiva fick Terry att tala i tungor. Andraskivan blev dock ett brakfiasko och sångaren Craig hävdade plötsligt att han hade Aspergers syndrom och inte kunde turnera. Men medicinerna ska trots allt betalas och en tredje skiva lär vara på gång.
Prognos: nytt fiasko, nya psykiska åkommor.
THE STROKES
Fenomenets huvudpersoner gjorde som de övriga: följde upp en hyllad debut med en misslyckad andraskiva. Tredjeskivan finns ute men jag vet inte någon som har köpt den.
Prognos: ”First impressions of earth” säljs för 19 kr i Ginzas julrea. Beställer man två exemplar får man en ”Waterworld”-dvd på köpet.
WHITE STRIPES
Höll sig flytande längre än de övriga, men med den senaste ”Get behind me Satan” verkar tiden ha hunnit ikapp dem. Jack White har dessutom fått ställa in flera spelningar eftersom hans ständiga gapande gett upphov till halsproblem.
Prognos: Jack gör instrumentala soundtrackskivor, Meg öppnar secondhandbutik på Möllevången.
JET
Drack sprit ur blomkrukor, gick barfota och tvättade sig inte. Sen vet jag inte mycket mer om dem förutom att de gav ut en skiva 2003 som ansågs innehålla ”episk” boogierock. En uppföljare till den känns ungefär lika angelägen som ”Chinese democracy”.
Prognos: de får säkert en deal med någon
tv-såpa hemma i Australien.
THE MOONEY SUZUKI
Tog hjälp av Avril Lavignes producenter på senaste skivan – utan kommersiellt resultat. Arbetar trots detta med en ny skiva enligt hemsidan. Och små saker fyller dem fortfarande med glädje: ”iTunes Music Store has included The Mooney Suzuki in their brand new Garage Rock Essentials playlist!!!”.
Prognos: ärligt talat ganska dyster.
T.I. är söderns Donald Fagen
Förväntningarna på den nya skivan från T.I. var att den skulle vara en orgie i hits i linje med ”What you know”. Allt var redan förberett, skivbolaget hade utökat pressarnas kapacitet och kungakronan låg och väntade i Warners kassaskåp. Lite överraskande då att han i stället ger ut en Donald Fagen-skiva, ungefär samtidigt som Donald själv.
Från den diskret hästsvansiga slapbasen i ”We pimpin”, via det avslappnade jazzpianot som leker i bakgrunden under hela ”Live in the sky”, fram till det slutgiltiga beviset ”Ain't as fly as me” som låter som ett långt jävla outro från någon bortglömd jazzfunkskiva från sent 70-tal (om än tryfferat med lite självmedvetna utrop om kuklängd och liknande). Jag tar av mig min fatcap i pur beundran. Detta är äkta ryder music.
Testade min hypotes på lowriderkonnässören Grållan.
Från: Donnie Donut
Skickat: den 21 mars kl. 09:34
Till: jan.gradvall@bredband.net
Meddelande: Hej Jan! Är inte T.I.:s senaste skiva beviset på att han i själva verket är sydstaternas svar på Donald Fagen? Blekta vykort från en soldisig motorväg och hela den där sena 70-talsgrejen.
Vänliga hälsningar, Donnie
Från: Jan Gradvall
Skickat: den 23 mars 2006 kl. 11:40
Till: donnie_donut@hotmail.com
Meddelande: inte hört men ska kolla upp, tack!
Om någon månad är allt detta allmän visdom, jag svär.
En liten brasklapp: låtarna på min hårddisk heter andra saker än i den officiella låtlistan och det är möjligt att jag har en s k fulversion som inte har ett skit med den riktiga T.I.-skivan att göra. Men det spelar förstås mindre roll eftersom ingen köper skivor längre ändå.
Grejer jag vill mosa med slägga, v. 12
Gubbar med murarskjorta, ett Öresundståg, kvinnor med spetsiga skor, tiggare, datorer, Filip Hammar, indierave, tonåringar, djur i allmänhet, aktieanalytiker, sellouten som vann sudoku-VM, seglare, plasma-tv, lantbrukare, riksdagshuset, Hemköp, ojämna parkettgolv, Volvo XC90, internet, en fullsatt skidlift, Anette Norberg.
Tack för ordet.
Melodifestivalen är mer crunk än Hultsfred
När schlagerskiten väl är överstökad någon gång i maj brukar det vara dags för Hultsfredshelvetet att dominera mediernas musikbevakning under någon månads tid. För att bevara sin sinnesro ska man förstås helst hålla sig långt borta från båda fenomenen, men om man ändå tvingas välja är faktiskt melodifestivalen att föredra. Här är några oomkullrunkeliga argument:
* Korn spelar inte på Melodifestivalen.
* Melodifestivalen är mer etniskt blandad. Simone Moreno, The Elephantz, Pablo Cepeda och Roger Pontare, vad har Hultsfred att sätta upp mot det? Juana Molina?
* Melodifestivalen brukar i bästa fall bevakas med ett åtminstone litet mått av distans och ironi, till skillnad från Hultsfred vars fyllebröl alltid ska skildras som en ”viktig” kulturhändelse.
* Schlagerpubliken dricker inte bajamaja-tvål.
* Hives får inte en miljon kronor för att agera stand-in på Melodifestivalen när någon hiphopgrupp ställt in.
* I Melodifestivalen i år deltog ett hårdrocksband, The Poodles. Till Hultsfred kommer dussintals liknande pajasar för att ”rocka”.
* Terry moshar inte till The Vines i backstagebaren på Melodifestivalen.
* Hultsfred förkortas till ”hultan” av ungdomarna. Melodifestivalen förkortas inte till ”melan”.
* Melodifestivalen har ingen rookiescen.
* I Melodifestivalen slipper man bajsmannen, åtminstone så länge inte Claes Elfsberg får i uppdrag att leda någon deltävling i Karlskoga eller somesuch.
Resultat: Melodifestivalen 10 poäng, Hultsfred 0.
Dags att lägga ner, Rockparty. Fuck you väldigt mycket för den här tiden.
Gästblogg: Din mamma!
En gång, jag och en kompis stod utanför Crush på Amiralsgatan och skulle plocka några indiebögar och sånt. Så kom det en isländsk tjej och frågade om vi var bögar! Min kompis, han bara ”jävla bitch” och ger henne värsta smällen. Sen, så kom en sån indiebög och bara ”vad fan gör ni”, och min kompis gav han en skalle och tog hans mobil fast den bara hade svartvit skärm. Sen min kompis körde över han snålbögen med cykelen, jag svär.
Sen en annan gång, jag och min kompis såg Gonza gå runt med sån björndräkt på Triangelen. Sån riktig tönt med massa småbrudar och tv-kameror och shit. Så min kompis bara drog kniv och högg han, rätt i björnmagen! Fast det måste varit sjuuukt mycket stoppning i för jag såg han i Tracks på teve sen.
Keep it real,
Lilleman
Köp inte den här killens skiva
Om man tar ett gammalt swindieband från Piteå och skalar bort gitarrpedalerna, basen, trummorna, den ungdomliga lyssnarskaran och tre bandmedlemmar – vad återstår då? En åldrande norrlänning som inte kan sjunga men enligt klassisk DIY-tradition envisas ändå.
Andreas Mattsson heter han, för övrigt.
Hans nya skiva The lawlessness of the ruling classes är ett typiskt exempel på musik som rutinmässigt brukar kallas bräcklig, besjälad och hudlös. Rent konkret innebär det att killen i dryga 48 minuter trevar längs gitarrhalsen och så gott det går försöker följa efter med rösten, bara för att se det hela spricka gång på gång. Andreas sliter med de enkla sångmelodierna som ligger aningen för högt för hans kapacitet och nu, i det avskalade 2006, finns inte längre några distmattor som kan skyla över misslyckandena eller dölja det faktum att han aldrig avancerade längre än till Vispop-nivån vad gäller själva låtskrivandet. ”The streets are wi-iild with stolen cahrs / teenagers running frooom the cold”. Det är Norrland, motvind, solförmörkelse och förstoppning. Många gånger är det direkt plågsam lyssning, men inte plågsamt på något katarsiskt vis utan mer som en ständigt skavande cancersvulst mot skelettet. Bräckligt? Obehagligt.
Ovanstående omdömen kanske verkar förvirrande för den som läst tidningsrecensionerna där Mattssons comeback lovprisas. Men låt mig berätta en sak: recensenterna ljuger för er. De känner bussige Andreas eller hans trevliga fru personligen och delar ut 4 jordgubbar av 5 möjliga som en vänskapsgest, eller som en offergåva till minne av Skånegatan, trånga jeansjackor och den där lustiga koklockan. Om de kunde skulle de säkert lägga en sympatibeställning på det där utedasset Andreas designade åt Piteå kommun också. De önskar honom helt enkelt allt gott och skiter fullständigt i om någon snorunge blir förledd att införskaffa det här undermåliga trubadurfiaskot.
Skivbolaget som ger ut The lawlessness of the ruling classes kallar sig Hybris och ger även ut skivor med andra vekröstade artister som El Perro Del Mar, Vapnet, Sibiria och Montt Mardié. Det enda glädjande i den här sorgliga historien är kanske att Hybris tar ett samhällsansvar genom att samla det svenska indieghettots mest hopplösa fall under samma paraply. Hybris – det nya Stadsmissionen.
Krönikörernas B-lag
En krönikör säljer inte bara sina åsikter utan även sig själv. Att vårda det egna varumärket är A och O. För att vara kommersiellt gångbar bör en krönikör ha, eller åtminstone låtsas ha, lagom politiskt inkorrekta åsikter eftersom tidningsläsarna älskar att bli lagom förbannade.
Alla krönikörer når inte ända fram. Medan A-krönikören sitter i sitt fritidshus i Provence och mejlar hem 3000 tecken nedknackade till en timlön i tvåtusenkronorsklassen, sliter B-krönikören med att fylla sin spalt i det lokala annonsbladet, eller ännu värre, i Metro. B-krönikören väcker ingen debatt och hamnar sällan i tv-soffor. Är han/hon alltför saklig? Stilistiskt obegåvad? En torris? Oavsett vilket är det dags att ge dem lite uppmärksamhet, här och nu.
Åke Stolt, Sydsvenskan 
Sportkrönikör utan åsikter. Det är bara jaha, joho, det blev inget SM-guld i år, vi kommer igen och bollen är rund i all evighet. På sina barnsidor har Sydsvenskan signaturen ”Anders” som svarar på barnens insändare. Denne Anders är en fiktiv karaktär och jag börjar misstänka att detsamma gäller för Åke Stolt.
”Tom Prahl åkte hem och tog sig en Tullamore Dew. Han hade naturligtvis velat sluta på topp men det bästa med en whisky är att den smakar i alla livets skeden.”
Hillevi Wahl, Metro
Har ägnat huvuddelen av sin krönikörverksamhet åt att skriva om sin kassa barndom men följer i allt övrigt det trygga PK-spåret.
”Säger du ifrån när det blir för mycket ”svartskallar”, ”fetton” och ”bögjävlar” vid lunchbordet? Gör du plats vid ditt bord när utfrysta Ulrika kommer med sin bricka? ”Jag brukar tänka att det skulle kunna ha handlat om mitt eget barn”, säger busschauffören Nicolai Jungsin. Det är en bra tanke.”
Frank Östergren, Aftonbladet
Verksam inom metagenren tv-sportkrönikor. Pålitlig leverantör av obegripliga övergångar och tankehopp. Ibland når han rent dadaistiska nivåer.
”Han satt där på isen när jag hämtade morgontidningen, den fiskande mannen i gul overall. Han satt där under ”Melodikrysset”, när Anna Carin Olofsson tog guld, när slalomåkarna föll, när Bundesliga hade avspark, när Blackburn gjorde mål, när damskridskon startade. Kanske hade han Radiosporten i öronsnäcka, kanske struntade han helt i OS. Det var som den där Bergelin-teckningen i Svenskan (...)”
Staffan Wictorin, Kvällsposten 
Egentligen är tjock-Staffan en kvarleva från kåsörernas tid, men han saluförs ändå som krönikör av tidningen. En Wictorinkrönika består som regel av tre-fyra olika ”dråpliga” situationer som sammanfogas med lämpliga konjunktioner.
”Det dröjde inte länge förrän jag hittade en hel flock döda fåglar. De låg i en hög i frysdisken på Konsum och prånglades ut på intet ont anande konsumenter till extrapris. Mina värsta farhågor blev därmed bekräftade – döda fåglar finns över hela landet. Vi är dömda till undergång.”
Lena Sundström, Aftonbladet/Metro
Hela mediegymnasiets lilla elevrådsordförande. Överträffar t o m Hillevi Wahl i duktighet.
”Vi som köper upp hela lagret med Tamiflu så fort vi hör talas om en epidemi som befinner sig på andra sidan jorden. Vi är inte onda, vi gasar inte ihjäl någon, vi korsfäster ingen, och vi tycker att det räcker. Att ställa sig vid sidan om. Och att inte göra någonting alls.”
Boris Benulic, Metro 
Han är inte begåvad men han är åtminstone chauvinist. Och han får vara chauvinist, eftersom han är blatte. Det lilla kryphålet utnyttjar flera av Metros krönikörer till fullo och Boris är mästaren på området.
”Vi som haft kompisar som gått omkring med biljardköer utan att de spelat biljard förstår nog det rationella i mitt resonemang.”
Carlos Rojas, Aftonbladet/Gringo
Klipsk gymnasieelev som insett att några strategiskt placerade softish, para och shunnar är guld värda när en stressad redaktionschef med mångfaldsnoja ska lätta på plånboken. Men ingen förortsslang i världen kan dölja att han är elevrådsordförande och SSU:are i själ och hjärta.
”För det är roten till allt, den enklaste porren, den första på äckelskalan, den mest oskyldiga som inte alls är oskyldig. Det är där det börjar. Och jag vill inte vara medbrottsling nästa gång någon trycker sitt könsorgan i ett barn.”
Erika Hallhagen, Svenska Dagbladet
Märkligt färglös, lite som en nöjesredaktörernas Åke Stolt. Gillar indiepop, föredrar god mat framför äcklig och är skeptisk till dokusåpor. Wow.
”Där står en pointer, en snubbe som pekar in dem som får komma in, och även om det nu är mina kollegor i stället för Dr Alban som står på den där listan, känns det unket med en cirkelformad kö där man blir utvald som om det vore brännbollsmatch. Väl inne är vi, Debaserungdomen, ändå rätt förtjusta.”
Lena Mellin, Aftonbladet 
Platsar möjligen inte på B-listan eftersom hon tjänar multum och ofta utses till en av Sveriges viktigaste opinionsbildare. Men hon borde vara på B-listan eftersom jag aldrig lyckas komma ihåg något hon skrivit. Hur avancerat är det att påpeka att Göran Persson borde vara mer ödmjuk, eller att läsa innantill i Sifomätningar? Det klarar för fan en dresserad apa. Någon borde sänka hennes lön, rejält.
”Om 377 dagar avgör svenska folket: Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt som statsminister. Just nu är det fördel Reinfeldt.”
Nu odlar jag hästsvans
Indieskiten har varit död bra länge, men eftersom svenskar tenderar att vara ganska långsamma finns det gott om tweenies där ute som inte insett läget. Trots att jag svurit avhållsamhet tvingades jag häromdagen ännu en gång bevittna en indiespelning. Allt var som vanligt – medvetet otajt, svajig falsksång, ”udda” sättning med fiol, melodica och xylofon – fruktansvärt. Men just som jag satt där, en fånge i indiehelvetet, och drömde mig bort hörde jag en röst i bakhuvudet. Det var Billy Cobhams röst och han viskade till mig: f-u-s-i-o-n.
Och nu sitter jag här och laddar ner fyra album med Weather Report.
När man behöver skölja indieinkompetensen ur öronen finns det ett antal genrer att välja mellan. Symf/prog – det är för pompöst, för mycket drakar och demoner och för många sviter. Musiken lyckas liksom aldrig infria de löften inramningen ger. Softrock – bra, men var är beatsen? Ekvilibristisk metal – har sin perversa charm men genren börjar och slutar på något sätt med Steve Vai och hans sjusträngade Ibanez eftersom jag inte vågar köpa några Yngwie-skivor.
Återstår så fusion. Snärtig, hyperaktiv fusion med ystert galopperande trummor, duellerande gitarrer utan dist och saxofon som fått kontrollerat frispel. Fusion avfärdas i regel som hästsvansmusik eller musikskolefunk och det är helt i sin ordning eftersom det är sant. Även om Billy Cobham enligt mig ser rätt kylig ut med klart negroida drag och tonade solglasögon är fusion inte en stylish genre på det sättet. I stället handlar det här om att omfamna och sluta fred med hästsvansarna och musikskolebakgrunden. Jag förlorade svendomen till en skolad cellist, hur kan jag annat än respektera det?
Tyvärr har jag inte hunnit tränga särskilt djupt in i fusionens värld än men jag känner intensivt att det är min grej. Jag har Spyro Gyra, Cobham, Weather Report, Fattburger och Al DiMeola i nedladdningskön. Det borde ni också ha. This is fo' my ni99az.
Weather Report: ”Teen town”
Tria-kvinna gråter ut: "Det var min vikaries idé"
Jenny Segersten är informationsansvarig på Tria. När Donnie ringer upp berättar hon att organisationen normalt mest annonserar i studentmedier som Studentliv och olika kårtidningar, medan Sonicsatsningen var ett undantag initierat av en person som vikarierat för henne.
– Min vikarie är väldigt musikintresserad och hade kontakter på Sonic. Genom det fick vi en oerhört grym rabatt på en serie annonser, säger hon.
Jenny håller med om att Williamsburgannonsen är ovanlig eftersom den inte har någonting alls med Trias verksamhet att göra. Utformningen har anpassats efter målgruppen, och det gäller också valet av Bill Whitten och Hello Saferide-Annika som krönikörer.
– Det var min vikarie som valde dem. Whitten är en musikkaraktär som kunde vara intressant för Sonics målgrupp att läsa om. Annika valdes också ut av min vikarie. Deras krönikor kommer att fortsätta ett tag, men framöver kommer vi nog att satsa mer på krönikor med andra teman än musik, säger Jenny.
Kan inte krönikorna uppfattas som märkliga eftersom de inte har något med Tria att göra?
– Just därför kanske det inte blir så mycket musikfokus i dem framöver.
Tria har funnits sedan maj 2005, men hårdlanseringen av organisationen inleddes först i höstas. Till sin hjälp har man enligt Jenny Segersten reklambyrån Volt, som i copytexten på sin egen hemsida håller infantilismens fana högt:
Vi jobbar med filmjölk, lastbilar, yoghurt, halsbränna, klassiska byggnader, övervikt, facket, fruktdrycker, vitaminer och mycket mer. En skön blandning, eller hur?
Tria vill facka oss i röven
Det här är absurt, så skärp er och läs noga.
I senaste numret av rocktidningen Sonic finns på sidan 103 en ”krönika” skriven av någon okänd jänkare som heter Bill Whitten. Krönikan handlar om hur soft det är att bo i den sönderkramade New York-förorten Williamsburg och om hur han besöker sina polares second hand-butiker. Mot slutet blir det lite slentriangnäll om gentrifiering också. Texten är givetvis på engelska eftersom en översättning skulle riskera att förstöra den newyorkiga autenticiteten.
Det bisarra är att hela sidan är en annons för ett nytt svenskt fackligt samarbetsorgan som heter Tria och är någon slags gemensam ungdomssatsning av HTF, SKTF och ST. Ovanstående ”krönika” har förstås inte ett skit med Trias verksamhet att göra eftersom folk som läser rocktidningar per definition avskyr fakta och saklighet.
Tria erkänner i annonsen själva att kopplingen mellan Bill Whittens Willamsburgrunkande och deras egen fackliga verksamhet är obefintlig: ”Tria – ett fackligt samarbete mellan HTF, SKTF och ST – förbereder dig på arbetslivet. Men det här, det är bara lite skön läsning helt enkelt. Mer information om Tria, tävlingar, fler krönikor av Bill Whitten och Hello Saferide-Annika hittar du på tria.se.”
De här mediestrategerna från helvetet lyckas till och med klämma in det pestsmittade ordet ”skön”. Lite skön läsning, nämen vilken fin present. Planen är förstås att de oskuldsfulla rocktidningsläsarna efter att ha lapat i sig Bill Whittens slackerskildring ska kasta sig över Trias webbsajt, där organisationsrävarna äntligen kan överösa dem med facklig smegma.
Donnie har fyra frågor med anledning av det här:
1. Finns Bill Whitten på riktigt och hur trivs han i så fall med att vara en vandrande kliché?
2. Kunde de inte lika gärna ha låtit Johan Jacobsson filosofera om Bagarmossen?
3. Vad fan har Hello Saferide-Annika med saken att göra och hur mycket facklig cash får hon?
4. Vilken reklambyrå kläckte denna surrealistiska idé?
Svensk musik översvämmas av gnomer
Syndrom X, så kallas en nyligen uppmärksammad och jävligt mystisk sjukdom som får barn att rent fysiskt förbli barn för resten av livet. Det handlar alltså om motsatsen till progeri, som i stället gör ungarna rynkiga och skalliga innan de ens hunnit börja på dagis.
Personer med Syndrom X kan behålla spädbarnens fysiska karaktäristika långt upp i åren. Ett märkligt sammanträffande är att tillståndet tycks drabba så många svenska sångerskor: Lisa Ekdahl och Robyn är två av de mer kända. Båda är rutinerade som ZZ Top men tack vare en genetisk sinkadus har de svenska sångfåglarna behållit sina lågstadieröster, kerubansikten och huvuden i samma storleksordning som deras torsoer.
Jag ser i alla fall ingen annan rimlig förklaring till den här grejen.
Sveriges bästa popgrupp
Tre sexiga Akallanubier släpps in i en studio av Alexander Bard 1991. Kort därpå har de gjort den bästa svenska popskivan någonsin, vilket de firar med att splittras, sluta umgås med varandra samt emigrera. Det är vad Donnie kallar integritet.
Enligt Per Adebratt, en av de tre män som skrev musik till och producerade Midi, Maxi & Eftis första och enda album, gick hela processen väldigt snabbt. Någon kom in till studion med låten ”Bad bad boys” och Per, Alexander Bard och Anders Wollbeck slukade betet direkt.
– Vi tyckte de var så jävla balla så Alexander tog in dem med en gång, och så gjorde vi skivan. Det var jävligt roliga tjejer. Många tror att de var tre stycken deadpans som inte ens hade koll på när solen gick upp, men de visste precis vad de ville. Eftersom de var så unga skulle man också ha kunnat tänka sig att det skulle vara mycket fnitter och sådär men de var väldigt coola, säger Per Adebratt.
Förutom att skivan är det original alla Fannypack-album måste mätas mot – stenhård plastreggae med rap så enastående slö och letargisk att den får Mike Jones att framstå som tjackad – är den också extremt hitbetonad. Fantastiska keyboardslingor. Om Donnie hade fått styra musikbranschen med sin semitiska järnhand hade minst hälften av låtarna givits ut på singel. Per, som bidrog med låtarna ”Sisterhood of Africa” och ”Poppadink tribe”, lapar i sig berömmet.
– Alla vi tre – jag, Alexander och Anders – både var och är hittänkare. Det var ju inte precis några Pink Floyd-grejer vi försökte göra. Även om jag tycker att arbetet med Midi, Maxi & Efti faktiskt på många sätt kändes annorlunda fanns det ändå med ett hittänk hela tiden, säger han och tillägger att arbetet med MM&E gav inspiration som han senare använde när ”Sweat (a la la la la long)” skrevs åt Inner Circle. Inget gott som inte har något ont med sig, således.
De båda syskonen Midi och Maxi härstammade från Etiopien medan Eftis släkt kom från Eritrea. Vid den här tiden hade 16-åringarna inga problem med att komma överens men kriget mellan de båda länderna ledde så småningom till en del spänningar. Inte minst mellan flickornas respektive föräldrar, som inte såg tjusningen i att få fostra svensk musiks finest.
– De var nog så lagom glada att tjejerna var med i samma band. Den dimensionen gav det hela mer edge, mitt i all sin barnslighet, säger Per Adebratt.
Efter utgivningen i Sverige gjordes även ett försök till USA-lansering. Skivan gavs ut i Amerika men med måttlig framgång och i dag är det inte många som vet exakt var Midi, Maxi och Efti håller hus. Någon säger att Midi och Maxi bor i London medan Efti lär vara kvar i Stockholm. Per har träffat den sistnämnda en gång efter tiden i studion.
– Det var för några år sedan inne på Burger King vid Stureplan, på natten. Någon knackade mig på axeln och där stod plötsligt världens snyggaste tjej: Efti.
Att älska som en bloggstjärna
Jag har legat med ett 30-tal kvinnor. Av dessa tror jag att högst tre-fyra stycken själva har uppskattat vad som föregått mellan lakanen.
Det här borde kanske oroa mig. Någon skulle säkert föreslå att jag läste Kama Sutra. Men grejen är: jag kunde inte bry mig mindre.
När man passerar 30 avtar libidot i rent häpnadsväckande takt. Även om jag fortfarande kan se den visuella slagkraften i en välpumpad booty är det ett faktum att jag inte längre drömmer om nakna kvinnor. Jag drömmer desto oftare om sol och salta bad, en sprillans ny Grand Cherokee, rejäla Cerwin Vega-högtalare och biffstek med lök.
I den heliga treenigheten sex, droger & rock'n'roll är det egentligen bara droger som känns hett 2006.
I dag kastar jag, del 5
Komiker ska inte ge ut skivor. De får gärna åka spårvagn, söka till nästa säsong av Stockholm Live eller i värsta fall blogga, men inte skapa musik. Någon borde förklarat det för John Flansburgh och John Linnell, som byggt en evighetslång karriär på att spruta ur sig undermåliga skivor med vitsiga texter och tralliga melodier i gränslandet mellan Mora Träsk och Devo.
I dag kastar jag They Might Be Giants: "They might be giants".
Den här gruppen är paradoxalt nog populär bland folk som anser sig vara lite mer klyftiga än andra: KTH-studenter, programmerare och uppfinnarjockar. Motiveringen till TMBG:s storhet är att de driver med popkonventionerna, vilket tar sig uttryck som meta-texter av typen "there's only two songs in me, and I just wrote the third" och titlar som "Youth culture killed my dog".
Tycker man sådant är givande är det bara att gräva vidare i gruppens låtkista. Är man det minsta intresserad av musikalisk kvalitet och självständiga uttryck har man däremot inte mycket att hämta – det är taffliga genrepastischer och stelt trummaskinskompade roliga timmen-sessioner hela vägen.
Och som om inte det här räckte är TMBG dessutom ideologiska stamfäder till en annan styggelse, nämligen SKWBN, som snott hela crazyduo-konceptet ända ner till dragspelet och bakelitbrillorna.
Dagens rätt: Kreplach
Tante Ayala gav mig den här fina kokboken nyligen och jag tänkte blogga cirklar runt Linda Skugge genom att dela med mig av receptet på kreplach.
Ingredienser: 280 g mjöl, 250 g kokt färs, 1 hackad lök, 1 tsk salt, peppar, hackad dill, 3-4 ägg och en sats hönsbuljong.
Kör färsen och löken i mixer tills det blir en gröt. Tillsätt saltet, pepparn dillen och ett ägg, rör ihop till en smet.
Gör nudeldeg av mjölet och ett par av äggen. Rulla ut degen och skär den i 5 cm stora kvadrater. Lägg i lite färsgegga och vik ihop till trianglar. Koka sedan kreplach-trianglarna i saltvatten i en kvart och dumpa dem i hönsbuljongen.
Prima fyllekäk för Yom Kippur eller avslutningen av Sukkot.
Gästblogg: Green green grass of HOOM
”Tänk, man ser ända bort till Sofiakyrkan härifrån Sjöstaden”
Bostadsrättsmarxisterna på DN Kultur får säga vad de vill. När det gäller att integrera big business med så kallat redaktionellt material ligger Mediesverige minst ett halvsekel bakom sina äldre, kontinentala, syskon. Att med argumentation och fina bylines bekämpa den vertikala medieintegrationen är lika konstruktivt som att stå på en sandstrand och försöka stoppa vågorna med en plastspade.
I det avseendet framstår nya HOOM som ett välkommet tillskott i ett kallfruset medielandskap. På ytan ser HOOM nästan ut som en tidning. Den är lackad, den har en redaktion med vuxna män som kallar sig Lubbe, proportionerna reklam/redaktionellt material är 80/20 och den kostar 39:50 SEK (även om den i just mitt brevinkast delades ut tillsammans med den övriga direktreklamen från Coop).
På ytan är HOOM sinnebilden av en livsstils-startup 2004. I förordet berättar chefredaktören Micael Wiking om förtjänsterna med hemarbete och utlovar inspirerade exempel i det redaktionella materialet. Vad Wiking glömmer att berätta är att man även kan köpa majoriteten av de objekt som presenteras i tidningen, från en paradvåning på Nybrogatan till en herrgård i Länna. Lite utmaningar måste väl läsarna få! Och efter att ha inspirerats på sidan 25 att ”kring köksön [...] slå sig ner och ta en drink i väntan på middagen” kan man på sidan 70 (i det så kallade Galleriet) få närmare detaljer om pris och givetvis mäklarens direktnummer. HOOM får SvD:s bostadsspecial att kännas ungefär lika spännande som en etta i Alvik.
Det smärtar att säga det. Men 2006 drivs den svenska mediautvecklingen av ett gäng muterade sportlexikonsförsäljare på Riddargatan 10, Östermalm.
Petter Persson
Fotnot: HOOM:s chefredaktör Micael Wiking kom år 2001 på 123:e plats i golftävlingen Spy Bar Open.
Rattfylla kan rädda liv
I can barely walk, I can barely talk / But I can glide that Cadillac like a hawk / Don't grab my keys when the party's over / I drive better drunk, than you do sober (Afroman)
Rattfylleri betraktas numera som ett brott i nivå med överlagt mord, våldtäkt och statsterrorism. Medan fortkörning ses som en mänsklig rättighet har den gamla hederliga rattfyllan med mediernas benägna bistånd stämplats som det ondaste av det onda.
Med turbulensen kring Tjock-Steffes fyllstyrning i Malibu som utgångspunkt vill jag lyfta upp ett par frågor till debatt.
För det första: är det inte i själva verket så att fyllekörning ofta räddar livet på den som kör? En kraftigt berusad person som gör en ansats att ta bilen hem från en fest stoppas ofta av andra festdeltagare. Vad gör då fyllot, lägger sig på gräsmattan och sover ruset av sig? Nix. I nio fall av tio bestämmer hon eller han sig i stället för att gå hem till fots. En sömnig fylltratt som promenerar på landsvägen, där har vi verkligen ett recept som smakar dödsolycka lång väg. Om fyllot i stället hade fått ta bilen hade han/hon varit skyddad av två ton plåt, airbags och hela skiten och resultatet hade vid en eventuell krock förmodligen blivit lika lindrigt som för Tjock-Steffe. Lite plåtskador, inget mer.
För det andra: är det inte förvånansvärt sällan rattfylleristerna orsakar olyckor? De flesta som kör berusade vet att de inte är på topp och tar det därför lite piano. De kör långsamt, håller avståndet och försöker skärpa sig. Rattfylleolyckorna orsakas sällan av rutinerade förare och desto oftare av unga hårdrockare som druckit ett flak Sofiero och har ”Freewheel burning” på bilstereon, eller av lådvinsdrickande kvinnor som blivit hysteriska.
Jag vill förstås inte rekommendera rattfylla generellt men bara puffa för lite balans i diskussionen. En bilförare över 25 år som aldrig orsakat en olycka borde utan vidare kunna få ha åtminstone en promille utan påföljd. Tyvärr verkar det inte som om liberalismens fanbärare nr 1, folkpartiet, är mogna för mitt förslag:
Från: Donnie Donut
Skickat: den 1 mars 2006 12:18
Ämne: Fråga om rattonykterhet
Hej! Jag undrar hur Folkpartiet ser på de nuvarande lagarna och straffen för rattonykterhet. Är det inte så att de flesta rattonyktra trots allt har körningen under kontroll och inte orsakar några skador, och borde de i så fall inte få hållas?
MVH, Donnie
Från: monica.bjorklund@riksdagen.se
Skickat: den 1 mars 2006 13:37
Ämne: Ang: Fråga om rattonykterhet
Hej Donnie! Alkohol och bilkörning är ofta en dödlig kombination. Varje år skördas 150 människors liv och cirka 1 000 personer skadas svårt i rattfylleriolyckor. Rattfylleriet medför också ett oerhört lidande för anhöriga till dem som drabbas (...)
––– lång och tråkig motivering –––
(...) Läs gärna mer i vår rapport "Folkpartioffensiv mot rattfylleri", bifogas nedan.
Med vänlig hälsning
Monica Björklund
Jur. kand.
Politisk handläggare rättsfrågor
Folkpartiet, riksdagskansliet
Korka upp skumpan – Sting är på ingång
Sting ska spela på årets upplaga av Stockholms Jazzfestival, vilket har väckt upprörda känslor hos läderjackefetischister på somliga håll. Argumenten sträcker sig från ”Sting är inte jazz” till den gamla slentriandissen ”Sting är kass”.
Eftersom artisterna på Skeppsholmen sällan spelar jazz överhuvudtaget (vill ni kalla Christian Walz, Robyn och Suzanne Vega jazzlegender är jag redo för diskussion) och Stings musik är trivsam och åtminstone fem gånger mer intressant än, säg, Arctic Monkeys, kan motståndet knappast ha musikaliska orsaker. Mats Olssons gamla paranoia kan rimligen inte styra popdiskursen fortfarande och att vara musikalisk slutade vara fult redan 1992.
Nej, motviljan bottnar så klart i två andra saker: regnskogssnacket och tantraporren.
Personligen är jag helt för såväl regnskog som tantrasex. I regnskogen finns stor artrikedom, roliga apor och amazonkvinnor med bara bröst vilket är jävligt mycket mer än man kan säga om Debaser en lördagkväll. Tantrasex har jag ingen personlig erfarenhet av, men när man ser Sting sitta avslappnad i någon tv-soffa med bar överkropp under kavajen och berätta om hur han ger sina kvinnor multipla fontänorgasmer är jag inte den som kommer med avundsjuka kommentarer. Jag försöker lyssna och lära i stället. Vill jag bli som Sting, eller som Terry Ericsson? Få se nu, Sting... Terry... Sting... Valet är inte särskilt svårt.
Så, ses vi då på Skeppsholmen? Tyvärr inte. Själv kommer jag inte att sätta min fot på den där pensionärsfesten förrän de ändrar sin ”nej-till-knark”-policy och ger mig ett speciellt backstagearmband flätat av hampa. Mejla mig en bootleg.
Sting: ”Fields of gold”
