Hoodporren
Hoodporren växer i popularitet för var dag som går. Eftersom det förmodligen bara en tidsfråga innan någon svensk tidning gör en bekymrad genomgång av fenomenet tänkte jag förekomma tidningarna och bekymra mig lite redan nu.
Om någon är obekant med begreppet hoodporr kan jag börja med ett lugnande besked: det har ingenting med nakenhet eller sex att göra, åtminstone inte i bokstavlig mening. Hoodporr är enkelt uttryckt en särskild sorts lågbudgetdokumentärer som filmas på plats i ökända amerikanska housing projects. Filmerna, som enklast hittas på nätet, skildrar olika gängmedlemmars vardag på ett i bästa fall smaskigt och ghettoromantiskt vis.
Den mest kända hoodporrfilmen är förmodligen Rep yo set, en kombinerad dvd/cd där medlemmar från 27 olika Los Angeles-hoods porträtteras och sedan skolas om till rappare i en sorts ghettovariant av ”Idol”. Men Rep yo set är en högbudgetproduktion, i alla fall med relativa mått mätt, och inte särskilt representativ för hoodporrgenren. Mer typiska är i så fall de filmer som säljs via webbsajter som Streetgangs och Gangstadvd, och heter saker som Crack Headz Gone Wild New York, Straight Outta Hunter's Point, New Orleans Exposed och Gang Bangin' Fo' Life (notera här hur titlarna börjar närma sig den sexuella porren).
Rent konstnärligt har hoodporren drag av såväl gangstarapmusik som amatörinspelad sexporr. Att skiten är Äkta är ett grundläggande krav. Tittarna vill inte ha något störande narrativ, inget teatersmink och inga lyckliga slut, bara straight-up dokumentation av livet i hoodet. AP skrev en drapa om företeelsen häromdagen och beskrev de typiska konsumenterna som ”fellow gangbangers, wannabes and those seeking a voyeuristic peek into a dangerous subculture while safely sunken into a ratty college dorm”.
Voyeurismen är rimligen den viktigaste nyckeln: i stället för att se hela Boyz N The Hood i väntan på scenen där Furious Styles tar barnen till en korsning i Compton kan man få en hel jävla FILM med bara Compton (alternativet att faktiskt åka till Compton på egen hand finns troligen inte på kartan för de flesta nyfikna, och om inte annat gör de här filmerna sitt bästa för att avskräcka besökare).
Själv har jag mest botaniserat i det hoodporrutbud som finns tillgängligt på Youtube, eftersom jag föreställer mig att 90 hela minuter av skrik, inzoomade uteliggare och crackhoror kan göra att man känner sig rätt solkig och utmattad (och i så fall är det ytterligare en likhet med mainstreamporren). Om någon är sugen på en typisk ”trailer” kan ni börja med att testa den här nedanför, som är från filmen Gang Bangin' Fo' Life. Eller om det nu var Gang Bangin' Fo' Life 2?
UPPDATERING: Apropå hoodporr så har Jeezys skiva hittat ut på nätet. Det är förstås mycket "yeeeeeeeaaaah" och "haha", men det här knepiga R Kelly-samarbetet sticker ut en del:
Young Jeezy feat R Kelly: ”Go getta”
How I could just kill a man
I dag är sista dagen att betala hyran över nätet. Jag har pengar på kontot, men problem likafullt. Min hyresvärd, en ilsken skånsk man, har nämligen den egenheten att han ibland struntar i att skicka ut hyresavier. Han känner väl inte för det, bara.
Man kan inte ringa och be om en hyreslapp heller eftersom han, och hela hans usla firma, konsekvent vägrar att svara i telefon. Frågan är om de ens har någon telefon på det där kontoret. Min magkänsla är att de bara kan nås via hemliga barnporrnätverk eller kanske papperslappar insmugglade i spettekakor.
Men: eftersom domstolen knappast tycker att en saknad räkning är någon ursäkt för att inte betala i tid sitter jag alltså här och försöker hitta mönster och logik i de gamla OCR-nummer jag använt vid tidigare inbetalningar. Hittills har jag kommit fram till att numret borde börja med 1 000 6109 och att siffrorna 12 förmodligen finns med någonstans strax därpå. Nu fattas bara en siffra däremellan och så kontrollsiffran till sist.
Jag behöver ett stort glas hostmedicin.
Skellefteå: sippin' on sizzurp
Från SvD:
Under den senaste månaden har flera tonåringar vårdats vid Norrlands universitetssjukhus efter att ha använt en drog som ingår i en hostmedicin. "Vi tror att de har köpt den på internet", säger polisen.
Det sägs ofta att svenskar är blixtsnabba på att ta till sig trender. Inga andra nationaliteter bloggar lika intensivt om dubstep eller halvslaka tv-serier som ”30 Rock”. Men när det kommer till rekreationellt bruk av promethazin- och kodeinhaltig hostmedicin, då är vi åtminstone ett halvt decennium efter.
Utom i norra Västerbotten, då. Jag gillar nästan allt med den här storyn. Hur kidsen hittade varorna ”på internet” och hur kriminalaren Walter fabulerar om att sirapen ger hallisar (jag gillar för övrigt också att krimmaren heter just Walter). Men framför allt gillar jag att bruket uppges vara ”isolerat till Skellefteå”.
Prognos: 2007 kan vi glömma de taffliga screwförsök som hittills gjorts i Sverige och i stället gotta oss åt the real deal Holyfield från S-town.
Drop that ass to the ground, Arne Ruth-style
Den här Rotterdambaserade hiphopkonferensen Karolina Ramqvist besökt och rapporterat ifrån har fortfarande inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. När hon först skrev om Arne Ruths deltagande i konferensen utgick jag från att det var något slags in-joke, men nu sitter jag här med programmet (nedladdat från European Cultural Foundation) och det där med att Arne höll fortet, det var helt sant.
Varför kände inte jag till den här konferensen i förväg? Jag kunde ha mjölkat minst 50 bloggpostningar ur den.
Förutom sedvanliga välkomstceremonier och kafferaster – en av de schemalagda rasterna beskrivs för övrigt i programmet som Beverages: Heineken (to be confirmed) – verkar det verkligen ha varit ett illustert gäng keynote speakers på plats.
Till exempel dansaren Gabriel ”Kwikstep” Dionisio, som tydligen talade under rubriken Recognition of urban youth cultures – what is the motivation behind the interest? I presentationen av mr Dionisio berättas bland mycket annat att ”Will Smith called on him to represent the break dance aspect of the century in the millennium performance for Bill Clinton”.
När det var dags för programpunkten Ass guns and titties – the art of controversy and provocation fick deltagarna tydligen se en visuell ”moodboard” av provokationer som skulle sätta fart på diskussionen, och enligt Ramqvist resulterade det också mycket riktigt i några rejäla moralkakor, Orvar-style.
Men Arne Ruth då, vad talade han om? Det framgår tyvärr inte av programmet, där står bara torrt konstaterat att Arne ”has been Editor-In-Chief and Head of the cultural section of the liberal Dagens Nyheter 1982–1998”. Enligt Karolina Ramqvist talade han om McLuhan. Själv är jag oironiskt nyfiken på vad han hade att säga om DNs hiphopskrivande 2006.
Johan Wirfält är en shaman
I kölvattnet av den där SvD-artikeln om hur finkulturen omfamnas av hippa människor har folk blivit väldigt upprörda. Att använda ungdomskläder, ungdomsmusik och ungdomsböcker som identitetsmarkörer har alltid varit okej, men att använda vuxendito för att markera revir, det är barnsligt. Eller hur var det nu?
Hursomhelst är det hög tid att sätta strålkastaren på en av finkulturens fanbärare, nämligen Johan Wirfält. Jag gillar honom uppriktigt, han verkar vara en intelligent och hyvens kille och jag läser då och då rodeobloggen med behållning.
Men man gör det lite väl enkelt för sig om man tror att Wirfält är en vanlig 30-åring med Vanity Fair-prenumeration, konto hos Bitmetv och klädbutik. Efter att ha gjort lite grävande har jag kommit fram till att han i själva verket är en shaman.
”Shaman” is ”he/she who knows”: a person who is an expert in keeping together the multiple codes through which this complex belief system appears, and has a comprehensive view on it in his/her mind with certainty of knowledge.
Det värde en kulturell produkt anses betinga är förstås beroende av en rad faktorer som till exempel ålder, autenticitet och hur frekvent förekommande liknande produkter är, men den kanske viktigaste faktorn är ändå vilket värde shamanen åsätter produkten. Shamanen har relativt fria händer men är samtidigt beroende av omgivningens åsikter: om omgivningen inte kan ta till sig de koder shamanen använder förlorar han sin kraft, sin mojo (inte herrtidningen).
The shaman uses (and the audience understands) multiple codes: he/she expresses meanings in many ways (in musical, verbal, choreographic forms, and meanings are manifested also in objects, e.g. amulets). The shaman knows the culture of the community (he/she lives in) well, and acts accordingly. Thus his/her audience knows the used symbols and meanings — that's why shamanism can be efficient: people (in the community) trust it.
På med adsl-modemen, nu kommer crunk-tv
Den här trailern till kommande tv-serien G's up TV är visserligen inte mycket att hänga i granen, Lil' Scrappy sitter mest i en soffa och tjatar om hur han är född till att bli en stjärna. Men den här beskrivningen låter lite mer lockande, särskilt det här med ”(...) show segments will include a variety of skits that give viewers a glimpse of the rapper's everyday life, such as watching him hold a cognac tasting with Lil' Jon (...)”
Vi får väl ge det en chans.
Veckans skörd från urban dictionary
Manbander:
coined by Jim Rome, a term for a male over the age of 21 who is part of a boyband who makes music that is geared to young girls and teens. Just about every male in the boyband business continued doing so well after their 21st birthday.
”They should be called The Backstreet Men because they are all over 21. They are manbanders.”
Four twenty:
a celebrated time for potheads all around the USA (and possibly other countries) because it is believed that at 4:20, whether it be night or day, one should partake in the activity of smoking marijuana. It has practically made its self a holiday if you look at the date April 20th, which in months and days would be, in fact, Four Twenty. Rejoice little potheads, for this might just someday be put on a calender expressly for the use of the 99 Cents store.
”Bud: What time is it Mary-Jane?
Mary-Jane: *inhales* It's four twenty.”
Ho ho ho:
Santa's cry, or three prostitutes.
”Ho ho ho, it's christmas!”
Bardcore:
A group of Shakespearean fanatics so into the whole bard thing that they communicate in rhyming couplets.
”PERCY: Let's bid farewell these saucy tarts,
Lest love's arrows pierce too-eager hearts.
CHRIS: Hey - cut that bardcore shit will ya? We just hooked up with this fine pair of honeys, and you wanna leave da club already??!?””
Sex:
a painful activity in which a man, using the stiffest and pointiest part of his pelvic region, repeatedly stabs a female in her crotch until he feels satisfied. Can also take place between two men, in which one male stabs the other in the bum. Lesbian ”sex” may be fun and all, but it aint real sex unless there is some sort of stabbing going on, perhaps with a cleverly shaped hand or steel dildo.
”Time to have sex, Sally Struthers!”
N-Gage
Nokia's failed attempt to join the ranks of Nintendo in the hand held gaming industry. Better known as the digital taco, it is the worst concept concived, holding the record for the earliest price drop in the gaming industry, for having their first price drop after just one week after its release. Now at the price of $200, it includes 3 free games and one month of pre-paid service for the cellular phone feature, which by the way you have to hold width side to your ear to talk in. Another ”put down” feature is that in order to change games, you must remove the battery.
”N-Gage? N-GAGE!? WHAT A POS IDEA THAT IS! I CAN'T BELIEVE THAT ANYONE WOULD BUY AN N-GAGE! YOU EVEN BOUGHT ONE! WTF?!?”
Donnie:
to get very high by smoking the reefer.
”– How come you missed your first day at school?
– I was so donnie last night that I even forgot what a school is.”
Är bratkulturen queer?
Länkar till bratcommunityn Jiggy har under den gångna helgen valsat runt på nätet och väckt förutsägbar munterhet.
Det är enkelt – lite väl enkelt – att göra sig lustig över communitymedlemmarnas tonårsmuppiga snack om pengar, kläder, båtar och ”schteeek”. Man kan skratta gott åt alla foton av pojkar med bakåtkammade lejonmanar och brun-utan-sol-förtäckt acne, och åt ämnesrubrikerna ”Veckans Stekare”, ”Bästa/finaste restaurang du käkat på?” och ”Hur ska vi göra MUF till ett bättre ungdomsförbund?” i diskussionsforumet.
Men mitt bestående minne efter att ha surfat runt på Jiggy ett tag är det av manlig gemenskap, en gemenskap som verkar skilja sig en hel del från den jag och mina jämnåriga ägnade oss åt i tonåren. Vi svor åt varandra, jämförde oss med varandra och gjorde vårt bästa för att trycka till den eller de som råkade visa någon blotta i garden. Om man till exempel kom med en ny jacka till skolan gällde det att vara på sin vakt för nedsättande kommentarer i stil med ”du ser ut som en fitta” (kommentarer som jag givetvis vedergällde med kraft, men ändå). Att visa generositet och uppskattning gentemot sina kamrater fanns helt enkelt inte på kartan.
De här killarna, däremot. De sitter här, i det som det verkar nästan uteslutande manliga forumet, och ger varandra utan att blinka komplimanger och rosor för utseenden och klädval. ”Måste säga att Burton/Christopher hade en sjukt snygg outfit. Diggar 'kavajen' extremt mycket” skriver en kille. ”Diggar Maccans skeppis som fan” skriver en annan och får svaret ”Du är söt du med”.
Jag vet mycket väl att bratkulturen inte består av godhjärtade änglar och att det per definition är en kultur där medlemmarna inte döms för sina inre kvaliteter, utan efter kriterier som på olika sätt är kopplade till pengar. Men det är faktiskt lite just det som är grejen. För en gångs skull har vi pojkar som inte bedömer varandra med den klassiskt manliga måttstock där egenskaper som ”rakryggad”, ”ärlig” och ”pålitlig” alltid är de finaste. Här är det utseendet, ytan, som gäller.
Det faktum att män nuförtiden också objektifieras i vissa former av reklam har väl i ärlighetens namn ännu inte satt några djupare spår i hur samhället faktiskt fungerar. Men det här, killar som ger varandra komplimanger, det är på sikt könsrollsmässig dynamit (och här kan vi faktiskt ha ytterligare en förklaring till att Jay-Z slutat dricka Cristal).
Brats = queer.
Jag anklagar: Phil Spector
Phil Spector och hans girl group-inspelningar brukar regelmässigt nämnas som något av det allra finaste i pophistorien. Dess anhängare talar om naiviteten, enkelheten, det oskuldsfulla, renheten och euforin, och passar i samma veva gärna på att slå fast att en bra låt inte ska vara längre än 2 minuter och 30 sekunder. Mer eller mindre ansträngda paralleller dras till lärjungar som Springsteen, Ramones, Jesus & Mary Chain i ambitionen att liksom en gång för alla cementera lagen om flickgruppernas ofelbarhet.
Jag satt en halvdag med Back to mono-samlingen för ett tag sedan och när den femtionde ”I will marry that boy”-refrängen skrällde fram började en lite obehaglig bild ta form i mitt huvud: det var två spektakulära afros i clinch – Spector och jag – och mina händer var hårt lindade kring hans lilla hals.
Gustaf utnämner ”Be My Baby” till en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.
- Fruktansvärt bra låt. Många singer-songwriters i dag verkar ju tycka att en text är dålig så fort den innehåller ”baby baby”. Men vem bestämmer vad som är en dålig text egentligen? Jag tycker Phil Spector-texter är så jävla bra!
(Gustaf Kjellvander intervjuad i Revolver)
Fantastiska uppvisningar i ung, söt romantik, omöjliga att inte älska om man har hjärtat på rätta stället. Men framförallt är det perfekta popsånger.
(Per Bjurman om Spector, sedan denne i Aftonbladet utsetts till 1900-talets 19:e bästa artist)
Man kan lugnt säga att Spectors flickgruppsinspelningar har en upphöjd ställning. Det betraktas som musik som förmår överbrygga ålders- och genremotsättningar och är nästan objektivt bra. Om man tog en stenåldersman och spelade ”Da doo ron ron” för honom skulle han enligt denna teori börja hoppa upp och ned, grymta och klia sig mellan skinkorna av glädje.
Stenåldersmänniskorna är kanske smartare än jag, men under årens lopp har jag fått större och större problem med de gamla flickgrupperna och Spectorgrejen. Det handlar delvis om musiken i sig – mycket av det material som släpptes ut från fabriken på 60-talet påminner mest av allt om någon slags patinerade Smurfhits i mina öron – men i ännu högre grad handlar det om all skit det här ikoniserandet av girl group-kulturen dragit med sig.
1. Det oskuldsfulla inslaget.
När folk hyllar renhet i andra konstnärliga sammanhang brukar det väcka visst uppseende, eftersom det oftast kopplas ihop med konstsynen i totalitära regimer som nazism/fascism/kommunism. Men i det här fallet tycks det vara accepterat att drömma om fläckfria människor, ”rena” och ”oförfalskade” känslor och liknande.
2. Det nostalgiska inslaget.
”Det var bättre förr” är normalt ingen smart sak att säga om man vill bli tagen på allvar. Att utnämna reaktionär musik från 60-talets första halva till popens peak går däremot bra, vad det verkar.
3. Det pedofila inslaget.
Flickgrupperna var inte bara oförstörda, deras image var för att uttrycka sig försiktigt också synnerligen ung. Den där Carl Hamilton skrev en bok som hette ”Det infantila samhället” eller något liknande härom året. Vet inte om han tog upp vuxna indiemäns hang-up på flickor med prickiga klänningar och godisklubbor i munnen i den, men det borde han kanske ha gjort.
4. Alla de influerat.
Jag nämnde förut Bossen, Ramones och JAMC som exempel på artister som sugit åt sig av Spectors slickepinne och redan dessa namn utgör i varierande grad argument mot flickpopen i sig. Därutöver kommer alla som har dessa tre trendsättare som idoler: Håkan, Moneybrother, shoegazarna... Det här med att musik ska vara lättsmält, ”euforisk” och innehålla blås och glockenspiel, det sitter väldigt hårt. Och även om h&b-genren kanske är lite ohipp just nu är Spectors inflytande lika starkt som någonsin: världen har som bekant nyligen begåvats med ett nytt Crystals för Emmabodapubliken i och med The Pipettes. Prickiga klänningar och hela skiten.
William och Jim Reid hade inte gått på kommunala musikskolan. Det räckte med att slänga ner Phil Spector i en förstärkare och skruva upp volymen. Tre ackord. Världen är upp och ner. De kunde inte spela men det visste vad rocknroll handlar om.
(Bomben hyllar Jesus & Mary Chains "Upside down)
Det var ett j-la jobb att rippa ner mina favorit-CD på datorn och föra över dem till MP3 spelaren och det var absolut inte värt besväret. Och vem i hela världen kan njuta av att lyssna på musik genom datorns skämthögtalare? Själv blir jag bara förbannad när jag försöker. Nej, jag håller med gamle Spector: Back to MONO!
(signaturen Dag J på rootsy-forumet)
Tv-pitchen
– Är det Scherman? Janne Jay-Hova? King of Gärdet?
– Ja, det är jag.
– Jag har en tv-idé jag tänkte testa med dig. Har du två minuter?
– Visst.
– Arbetsnamnet är Being Bingo-lotto Royale (with cheese). Varje spelomgång består av tre kärlekspar: två brats, två dokusvennar och två tjocka zigenare med kacklande höns i kjolarna. Paren ska raka av varandras kroppshår och tillaga en måltid av håret. Sen provsmakar en jury bestående av Bingo, Anna Järphammar, Keno-Tommy och E-Types farsa de olika rätterna.
– Jag lyssnar.
– Det par som får flest matpoäng får sen klä av sig nakna och gissa varandras telefonnummer, på tid. Får de tillräckligt många telefonpoäng går de vidare till Böglobbyn.
– Är inte det namnet upptaget?
– Nej, det här är en riktig lobby, med bögar. Där får de lite frågor om inredning, feng-shui och sån skit. Har de mindre än hälften rätt kommer Magnus Betnér in och drar ett par chockerande vitsar och så får paret ligga kvar i Böghögen tills nästa vecka. No mercy!
– Okej.
– Men om paret faktiskt fixade frågorna tar de sina bögpoäng och går till Finalen, som består av en dramatisk näbbfäktning mellan Gérard Depardieu och Väder-Tone. Paret ska tippa segraren. Prickar de in vinnarnäbben får de priset, som i varenda jävla omgång utgörs av en menora.
– En judisk stake?
– Ja.
Can't ban the postman
Gerald Levert, han var the man
Här kommer man hem efter några dagar på annan ort och det första man får se är att Gerald Levert har dött i en hjärtattack. Visst var han lite knubbig, men 40 år är ändå alldeles för tidigt och det är helt enkelt inte hållbart att 80- och 90-talens soulchampions ska falla ifrån i den här takten. Är det lutherburgarna som är boven?
Från den klädkoordinerade swingen med gruppen Levert på 80-talet via trion LSG till senare års solokarriär höll Gerald alltid stilen. Även om färgkombinationerna åtminstone i början ibland var lite åt det vågade hållet bidrog han själv med ett ständigt lika välansat helskägg och en röst i topptrim.
Soulsångare som briljerar med ett ungt perspektiv finns det gott om, men nu med både Luther och Gerald ur bilden, vilka ska fylla på lagret av kvalitetsmärkt soul som också kan fungera som inkännande soundtrack till skilsmässor och barnpassning? D'Angelo väger 300 kilo och förnedrar sig med att vara tjänstgörande r&b-neger på Snoops nya skiva och John Legend kommer nog alltid mest att kännas som Kanyes nickedocka.
Anthony Hamilton kanske, om tio år eller så. Det krävs en viss erfarenhet, pondus och skägg för att kunna göra fina sånger riktade till baby mamas:
Gerald Levert: ”So what (if you got a baby)”
I dag kastar jag, del 10
Det var ett tag sedan jag kastade en skiva, men det beror inte på att jag numera bara hämtar musik via Oink och inte heller på att det saknas skit i hyllorna. Kastningen i dag känns lite genant – det känns motigt att erkänna att jag ens äger plattan, men det gör jag ju. Jag skyller på tillfällig svaghet och en envis hypekör där för några år sedan, en kör som försökte lura i mig att skivan innehöll någon slags funk.
I dag kastar jag Franz Ferdinand: ”Franz Ferdinand”.
När det gäller obegriplig framgång kvalar Franz Ferdinand nästan in i samma liga som Robbie Williams. Jag kan förstå att folk vill tralla med till Nic & The Family eller Basshunter, men Franz Ferdinand? Det finns ju inga låtar där. Bara de där postpunkgitarrerna där strängarna per definition alltid slås an nedåt, aldrig uppåt, och lite lätt manierad sång. Sitter med omslaget framför mig nu och läser titlarna. ”Take me out” ringer förstås en klocka men sen är det stopp – väldigt låg hit/krona-kvot.
Strokes har fått välförtjänt skit för de skivor bandet givit ut efter ”Is this it?”, men Franz Ferdinand fick inte bara beröm för den här debutskivan utan också för den andra skivan härom året, den som heter något jag just nu inte kan dra mig till minnes. Jag antar att det beror på att FF redan räknas som ett klassiskt band, ett nutida Orange Juice, ett band som har carte blanche att ge ut vad skit som helst eftersom de ”står på den goda sidan” eller något sådant. För att de under sin uppväxt höll fortet med modkavajer bland träningsoverallerna i Glasgows frityrdoftande förorter. Det är verkligen förfärligt, det här.
Galakväll på Operan
Jag har bara varit på opera ett par gånger i livet men ändå fått för mig att jag nog skulle kunna uppskatta det. Det mesta talar för opera: skönsång, dramatik, feta kvinnor på scenen och bekväma stolar att sitta i. Men tyvärr verkar jag vara jinxad på något sätt, eftersom jag alltid tycks få ta del av det sämsta genren har att bjuda.
I går kväll var jag och såg genrepet på Dead man walking, en nyskriven opera baserad på den där Sean Penn-filmen. Det började som moderna operor brukar med full frontal nudity när de första skådisarna kommer in med könsorganen flaxande åt alla håll. Strax därpå blir så de nakna kidsen våldtagna och mördade. Rent allmänt är det väldigt ont om arior i uppsättningen och desto mer av sjungen dialog, typ ”–How aaaaare you doing, faaaaather? – I'm fiiiiiiine, thaaaaank you”, vilket är rätt påfrestande i längden. Författaren gör dessutom sitt bästa för att hålla ytan kontemporär med repliker som doftar Paris Hilton och Suge Knight, till exempel ”My Datsun was hot”, ”Bitch!” och ”This is Death Row, sistah”. Allt framsjunget.
Vid det föregående operabesöket såg jag Faust. Det var visserligen en gammal story, av Charles Gounod (eller Goethe om man så vill), men grundligt omtolkad till nutid med porrfilmsvisning på tv-skärmar och liknande.
Jag förstår att de som yrkesmässigt ägnar sig åt opera är bekymrade över att uppfattas som mossiga och över att unga människor hellre ser Borat än Don Juan. Och jag vill ogärna framstå som en reaktionär Hakeliustyp, men en av de stora lockelserna med opera för mig är just det faktum att det är gammalt och annorlunda. Går jag till operan vill jag ha peruker, vitpudrade ansikten och feta kvinnor. De här moderiseringsförsöken känns lite som om Carl Bildt fyllnar till på moderaternas julfest och vill visa hur ungdomligt sinnad han är genom att framföra en raplåt. Jag förstår varför de gör det, men det är bara inte rätt.
För ett antal år sedan dejtade jag en tjej som var engagerad operafan. Hon hatade på den tiden alla former av kultur som var framställda under det senaste seklet, vilket bland annat innebar att hon vägrade lyssna på popmusik. ”Varför ska jag ägna min tid åt den där skiten”, sade hon bryskt om någon nån gång råkade lägga på en Luther Vandross-skiva, och vi ägnade därför i stället kvällar åt att lyssna på Tosca och spela fyrhändigt piano. Men för fan, inte ens hon har lyckats stå emot operavärldens tvångmässiga moderniseringar. Nyligen hörde jag henne lägga ut texten om någon uppsättning där en klassisk opera placerats i en förutsägbart solkig nutidsmiljö.
Om någon därute någon gång får nys om en operaföreställning där musiken är av Verdi eller Puccini och där handlingen är fast förankrad i 1800-talet – mejla mig så har vi en dejt.
Jag är medveten om att det här blev långt och aningen highbrow, så för att muntra upp läsare med koncentrationssvårigheter kan jag väl i god Thorbjörn Larsson-anda sätta lite betyg. Dead man walking får betyget 3/10, Faust får 4/10 och den dejtade operatjejen 3/10.
Donnie delar ut Polarpriset
Det har varit en skojig helg det här. Jag syftar förstås främst på Kanyes fyllespratt under MTV-galan, som visades på dansk tv härnere i the dirty south. Om någon mot förmodan har missat grejen så dök den diamantbeströdde dramadrottningen plötsligt upp på scenen när priset för bästa video delades ut till Justice i stället för till hans ”Touch the sky”.
”Min video kostade över en miljon dollar, den hade bilar som flög över stup, den hade Pamela Anderson, och om inte jag vinner den här kategorin förlorar hela galan sin trovärdighet”, bölade Kanye. Sen klappade han lite överslätande Justicekillen på axeln och tillade ”det är inget personligt mot dig, jag har inte ens sett din video”.
Det var det roligaste jag sett på tv sedan den där guldbaggegalan när Moodysson hade kaninöron och hetsade mot Harry Schein.
Men, till saken nu: det finns fler priser som ska delas ut snart. Jag går händelserna i förväg för säkerhets skull, annars kan ju juryn fatta fel beslut:
powered by ODEO
(streaming audio, ungefär 2 minuter)
Mer textmassa gratis
Gjorde en rask genomgång av de gratisdagstidningar Malmö begåvats med åt webbpublikationen med det glamoureusa och trés exclusifa namnet Dyngan. Läs och håll med.
Grejer som är turk, del 2: Turkduschen
När man ska gå ut med kort varsel, blir chockinkallad till anställningsintervju eller bara måste gå upp ur sängen i onödan är det inte alltid man hinner med en fullständig dusch, med allt vad en sådan innebär av av- och påklädning, löddring och efterföljande golvtorkning. Det är då man tar sin tillflykt till turkduschen, det vill säga ett snabbt lager deo straight upp i armhålan.
Ibland känns det som om turkduschen alltid funnits, vilket den i princip säkert också har. Jag antar att åtminstone tre av de fyra stånden på 1300-talet försökte dölja doften av mjöd genom att tugga på rosenblad eller något i den stilen. Men namnet turkdusch är faktiskt inte genomgående i Sverige. På Gotland – för att nu ta ett landskap i mängden – kallas motsvarande quick-fix i stället för raggardusch. Det kan ha att göra med att turkar på Gotland är ungefär lika vanliga som känguruer, medan raggarna däremot är en ständigt närvarande faktor i landskapet. Jag föredrar dock begreppet turkdusch, eftersom jag själv använder mig av bruket då och då och dessutom i största allmänhet uppskattar grejor som är turk.
En vanlig missuppfattning är att turkduschen skulle vara mindre renlig än en präktig svennedusch, men jag är inte säker på att det stämmer. Om armhålan (för att nu hålla oss kvar i den regionen) tvättas med tvål och vatten blir den visserligen ren för en kort stund, men bakterietillväxten sätter igång direkt och efter ett par timmar osar det grunge igen. Om man i stället med jämna mellanrum tillför alkoholhaltig deodorant dräps bakterierna direkt. Det är alltså inte bara så att parfymen döljer lukten, de andra kemikalierna gör sitt jobb för att rensa upp i bacillträsket de också.
Turkduschen: hård, gatusmart och skoningslös. Duger den åt Donnie duger den åt dig.
Blogguppslagen som ratades
INTELLIGENT DESIGN (ID) VS. EMOTIONELL DESIGN (ED)
hur blev världen och mänskligheten egentligen till, och vilken design är egentligen grejen? (ev. fixa pratminus från staël von holstein & amelia)
VITA KVINNOR KAN INTE GÖRA MUSIK
(här finns ett förvånansvärt starkt case eftersom svarta män, svarta kvinnor och vita män gör storverk i parti och minut medan vita kvinnor är gravt underrepresenterade)
GESLACHT IN DE KEUKEN
kinky på holländska, ”hello, mijn naam is nog Donnie Donut maar vandaag is speciaal. Vandaag is Kinky (Kroezige) Afro blog in het Nederlands, omdat ik nieuwe grappige lezers en Nederlandse geluiden wil bereiken. Dit afgelopen week heeft voorbij overtuiging, veel wind en geen geld gezogen. Ik heb ook maagpijnen en een uitbarsting op mijn neus gehad”, etc
SCHULMAN ELLER SCHERMAN?
Donnie lär dig hålla isär mediatrashen
GAME, ÅRETS HUMORIST
(betraktelse kring textraden ”bounce like you got hydraulics in ya g-string”)
HAR BELGARNA SPECIAL K I ÖLEN?
variant på ölgubben Winbergh eller whatsisname i aftonbladet, han den gråe med skum i skägget (rätt tråkigt)
Om någon är obekant med begreppet hoodporr kan jag börja med ett lugnande besked: det har ingenting med nakenhet eller sex att göra, åtminstone inte i bokstavlig mening. Hoodporr är enkelt uttryckt en särskild sorts lågbudgetdokumentärer som filmas på plats i ökända amerikanska housing projects. Filmerna, som enklast hittas på nätet, skildrar olika gängmedlemmars vardag på ett i bästa fall smaskigt och ghettoromantiskt vis.
