Dudes och dudetter, K-Fed är här
Det satt långt inne, men nu är det här. Albumet från K-Fed, Kevin Federline, Britneys make och USA:s mest hatade man. Det där om USA:s mest hatade är inte något jag hittat på, det räcker att surfa runt på olika diskussionsforum för att inse att det förmodligen stämmer fint.
K-Fed har hamnat i en position där ingen längre lyssnar på vad han har att säga eller bryr sig om vad han gör. Folk är nämligen alldeles för upptagna med att hitta på roliga K-Fed-vitsar, som till exempel att säga vad de hellre skulle göra än att höra på hans skiva: ”jag skulle hellre köra handen i en mixer”, ”jag skulle hellre hälla svavelsyra i örat”, och så vidare. Han har till och med blivit grundligt dissad av amerikanske nyhetsmannen Anderson Cooper, som annars är mest känd för att gråta över offer i New Orleans. Det noggrant inlärda K-Fed-hatet finns inte heller bara i USA, det har också importerats till Sverige. Läs till exempel vad den här Slitz-mannen Rasmus Karlsson har att säga:
”Kevin, som innan han blev upplockad av Britney Spears var en gräsrökande nolla som sprang omkring och lekte svart i pösiga hiphop-kläder – tar nu hjälp av frun för att få upp försäljningen av sin apkassa debutalbum Playing With Fire.
[...]
I morgon ska han uppträda på Jay Leno, ett framträdande Britney förmodligen köpt åt honom. Vi på slitz.se lider med Jay Leno och alla som tyvärr tvingas höra skiten i morgon natt.”
Rasmus hade förmodligen inte hört skivan när han skrev det där, men med K-Feddy gäller nu inte vanliga mediala förhållningsregler. Det var antagligen också därför Per Bjurman, en man som inte är känd för sina kunskaper om bailefunk, fick recensera bailefunksingeln ”Popozao” i Aftonbladet och inte oväntat kom fram till att den var skit. I samma anda var Guardians omdöme: ”It was called PopoZao (meaning ’Nice Ass’), was sung largely in Portuguese and was described by one website as being ’barely coherent mumbling over the demo key on a Casio keyboard.’ Which was pretty fair.” Pretty fair, visst, men också en saklig beskrivning av genren bailefunk.
Men till saken. Albumet. Har den här historien ett så satans lyckligt slut att alla i själva verket har fel, att det här är ett mästerverk som folk kommer att omvärdera om tio år?
Tyvärr inte, men det är faktiskt inte K-Feds fel. Han rappar rätt hyfsat även om en och annan mental bild är lite obekväm (som ”I’m comin’ out like Janet’s titty at the Superbowl” i titellåten). Problemet är de anonyma beatsen, som varken är 00-tal eller 90-tal, varken syd, öst eller väst utan bara någon slags generisk karaokebakgrund garnerad med lite Dre-pianoklink när det ska vara extra ödesmättat.
Jag som trodde Disco D:s magiska fingrar åtminstone skulle se till att Feddy fick en modern och tidsenlig bas att stå på, snarare än låtar som förmodligen skulle ha ratats av Silkk the Shocker. Kanske ångrade sig Disco i sista stund och kom fram till att det vore dumt att slösa bra beats på en artist som ändå mest lär sälja på något slags freakfaktor, kanske överlät han grovjobbet på den här okände Notes-killen som också får produktionscredit. Synd hur som helst.
K-Fed: ”Playing with fire”
Vi får väl sätta vårt hopp till den svåra andra skivan i stället. Kinky Afro står i alla fall bakom dig, Kev.
Fem artiklar jag aldrig mer vill läsa
Genomgång av whiskyns historia, där det bland annat berättas att ordet whisky kommer från det gaeliska ”uisge” som betyder ”livets vatten”.
En vandring genom det litterära Stockholm, med bokcitat och foton på portar bakom vilka Strindberg bott.
Resereportage från New York, fokuserat på kvarteren kring Times Square och där uttryck som ”smältdegel” och ”puls” förekommer.
Har du rätt lön?-artikel där man får lära sig att förhandla med chefen, resonera sakligt och framhålla sina goda sidor.
Porträtt av Lasse Åberg i avslappnad hemmiljö där han sitter någonstans på Gotland, målar akvareller och delar med sig av sina funderingar om livet.
.
Nytt krönikeverktyg: Hakeliusalizern (beta)
Krönikor ska inte behöva ta flera dagar att skriva. Jag håller för närvarande på att utveckla ett verktyg som snabbar upp produktionsprocessen radikalt. Man stoppar in tidsenliga, i bästa fall dagsaktuella, substantiv på några ställen i matriserna och sedan ska det bara vara att fakturera. Här är några exempel jag slumpat fram ur databasen:
Sossar är mentalt störda
Jag fyllde år/hade bjudning/firade bröllopsdag nyligen. Folk kom med presenter. Bland presenterna fanns böcker/dvd/teaterbiljetter. Inträdesbiljetter till riktig konst, godkänd av kultureliten. Jag tackade och tog emot.
Veckan därefter var jag förkyld, smittad av skolbarnen, och bestämde mig för att läsa de där böckerna/se de där filmerna. Det var spännande. Alla handlade om incest, könsstympning och analsex. Någon hade tydligen bestämt att dessa ämnen är viktigare än allt annat just nu och ingen vågade säga emot eftersom kulturprogrammen i Stats-TV hade förklarat att det var viktigt. Att det var svårt och fint.
Men vi som inte stympar våra barn och bara orkar med missionären, vem skriver/gör filmer för oss? Vi får tydligen hålla till godo med Elsa Beskow/skamlöst underhållande skräp från Hollywood.
/Byline
Det är synd om oss i tweed
Är alla forskare/professorer dumma i huvudet?
Ni får ursäkta min rättframma fråga, men man undrar ju ibland. Härom veckan läste jag en artikel i DN/SvD där en forskare/professor i något ämne som kallas sociologi/etnologi/teatervetenskap förklarade att det är synd om fattiga/kvinnor/muslimer/humanister/cp-skadade. Varför? Jo, därför att de diskrimineras av den vite mannen. Den store satan. Yep, det är du och jag.
Jag medger gärna att jag är ganska primitiv. När någon knuffas i en kö/tränger sig i bilkön/stänger systembolaget innan jag hunnit handla tänker jag att jag vill spöa personen i fråga. Det gör säkert du också.
Men gör vi det? Spöar vi folk? Nej. Till skillnad från professorna/forskarna på Statshögskolorna kan de flesta av oss förstå att andra kan bli ledsna av oöverlagda påhopp.
Och dessutom är jag rädd om min kavaj – det är trots allt Harris tweed.
/Byline
Du är det fulaste som finns
Det finns folk som är gifta och har barn. Förstår om ni blir chockade av detta påstående, men så är det faktiskt. Jag känner flera stycken.
De där familjerna är emellertid inte så enkla och harmoniska som de ser ut. Fråga bara genierna i kultureliten/på Statsuniversiteten/i Lund så får du höra. De kommer att berätta saker om familjerna som får dina öron att krulla sig.
Till att börja med är de kapitalismens hantlangare, eftersom föräldrarna har fräckheten att köpa blöjor till sina barn. Kanske till och med engångsblöjor. Och så är de heteronormativa. Det betyder att mamma och pappa ligger med varandra och är mycket fult. Som lök på laxen är familjerna ofta (medelklass). Jag skriver ordet inom parentes för säkerhets skull, eftersom det är det fulaste som finns.
Kanske kunde vi bilda en underjordisk rörelse/ett medborgargarde, med hemliga knackningar och handskakningar?
/Byline
UPPDATERING: Populärkultursjunkien gjorde i juni en Bjurmanizer. Fortsätter vi i den här takten kan krönikerandet vara helt automatiserat snabbare än någon anat. Bra.
Ett utvik kommer sällan ensamt
Amelia Adamos blaska M drar igång en reklamkampanj och givetvis ska även dessa tanter kasta av sig stödstrumporna för att visa att äldre också kan vara raffiga. ”Tillsammans med kollegorna Marianne Brandt, 57, Katarina Ewetz, 61, Elsbritt Forsström, 61, kommer Amelia Adamo, 59, att synas på affischer, i bara underkläderna.”
Jag gjorde ett utkast till en av annonserna, men de verkar tyvärr ha hållit fast vid den ursprungliga versionen:
.
Ständigt dessa välgörenhetsutvik
Jag vet inte när det började, men det känns som om det var tio år sedan. Kanske är det femton. Någon kläckte idén att göra en kalender med utvikningsbilder där intäkterna gick till välgörande ändamål och där utviken inte var på riktigt utan bara på skoj. Glimten i ögat. En kul grej. Ni vet.
Grejen kanske var kul i något år, och välgörande ändamål kan också förlåta en hel del. Men ingen tycks ha reagerat på att det har gått extrem inflation i de här på skoj-kalendrarna. Brandmän, skolsköterskor, lågstadielärarinnor, geologer, systemvetare – så gott som varenda existerande yrkesgrupp har vid det här laget poserat på lättklädda bilder, iklädda brandhjälmar, kökshanddukar och glimtar i ögonen. Och om det fortfarande finns någon yrkesgrupp som ännu inte fått kasta kläderna kan man vara säker på att de står näst i tur.
För om man skrapar lite på ytan anar man snart att det inte bara är de välgörande ändamålen och den skojfriska stämningen under fotograferingen som lockar, utan faktiskt också det förbjudna faktumet att det är lite kittlande att visa sig naken och tänka sig att någon åskådare någonstans därute kanske rentav smyger ner handen i brallan. Folk vill visa sig nakna förutsatt att det sker inom en föregivet humoristisk inramning. Erkänn, Alexandra Charles!
Just Alexandra Charles har dragit igång den så kallade 1,6-miljonersklubben, en klubb till vilken alla svenska kvinnor över 45 år tvångsansluts. Klubben ligger bakom en årlig nakenkalender där objekten utgörs av äldre kvinnor inom yrkeskategorin kändisar och där intäkterna går till genusmedicinsk forskning.
Expressen gnuggar förstås händerna över chansen att få visa naken hud och jag är tyvärr inte bättre, även om jag tänkte passa på att syna bilderna ur ett lite mer kritiskt perspektiv för en gångs skull: är de något att ha?
Britt Ekland. Bilden är väldigt mörk och man ser halspartiet, armarna och övre delarna av benen. Som extra avskräckande faktor har hon vad jag tror är en yorkshireterrier i famnen: världens mest osmakliga hundras. Fluktbetyg: 2/10.
Dominika Pezcynski. En uppfuckad Zornkulla som ramlat ner i en tecknad film. Visar mest hud av alla här vilken antagligen ligger i linje med hennes personlighet. Fluktbetyg: 3/10.
Alexandra Zazzi. Egentligen inte mycket att hurra över men i jämförelse med de övriga är den rätt okej. Man anar kurvan av en tutte och det är alltid trivsamt med kvinnor som är festsminkade och nakna i köket. Fluktbetyg: 5/10.
Viveca Lärn. Om detta räknas som ett utvik antar jag att Fredrik Reinfeldt var rena Playgirlmaterialet när han läste upp regeringsförklaringen i förra veckan. Vad vi ser är en tant i gult regnställ, tack och lov på behörigt avstånd från kameran.
Fluktbetyg: 0/10.
Maud Adams. Cellon har ungefär samma täckande yta som en större baddräkt och det är inte särskilt eggande. Däremot kan man konstatera att hon ser obalanserad och på gränsen till galen ut, som din genomsnittliga kaninkokerska. Fluktbetyg: 2/10.
Harriet Andersson. Generös v-ringning även om det av åldersskäl inte finns så mycket därunder. Ser snäll och trevlig ut, men fotot hade i sanningens namn passat bättre till en lördagsintervju i DN.
Fluktbetyg: 0/10.
.
Grejer som är turk, del 1: Turkmercan
Vad är långt, rostigt och doftar diesel? Turkmercan, förstås. Det är hög tid att den hyllas och jag vet inte vem som skulle vara bättre skickad att göra det än jag, som i princip växte upp i baksätet på en.
Turkmercan är helt enkelt en Mercedes-Benz som är tillverkad någon gång mellan 1975 och 1985 och som genom en väl avvägd blandning av omvårdnad och nonchalans fortfarande rullar. Den drivs ibland med diesel och är påfallande ofta brun eller sandfärgad.
Turkmercaägaren är till skillnad från Toyota- eller Nissanägaren så gott som alltid en man. Ibland ägs den av äldre män i landsorten, som fortfarande sörjer att något Run DMC-fan norpade kylarprydnaden 1985, och ibland av skinnjackebärande män i import/exportbranschen. Men allra hårdast är turkmercan i händerna på en ung, strävande innerstadsgangsta, med nya Birdman/Lil Wayne-albumet dunkande ur den tyska originalbilstereon från Grundig eller Blaupunkt, och med en avsågad hagelsprakare under förarsätet.
Sätena, ja. De är av någon slags läderimiterande vinyl, som under soliga sommardagar blir så brännande het att det fräser till i låren om man är dum nog att sätta sig på den i shorts. Interiören i övrigt formligen osar av gamla Västberlin, peepshowbås och vintage-taxi. Faktum är att det här också är en typ av bil som ofta har gjort en sejour som taxi, på någon grekisk ö, där den tutat på – och ibland lite varsamt krockat med – diverse får, getter och turister.
Give it up för turkmercan: ett sjuhelvetes motorfordon.
Ving – känslan sitter kvar länge
Nordiska charterbolag har en lång tradition av att nosa upp nya, exotiska diktaturer eller färgstarka svältområden att skeppa iväg sina kräsna kunder till och årets vinterresekataloger utgör därvidlag inget undantag.
Bland nyheterna hos Ving finns Bandar Seri Begawan i det rojalistiskt öppna Brunei, Sihanoukville i lusfattiga och korrupta Kambodja, och – här höjer jag lite på ena ögonbrynet – notoriska prostitutionscentralen Pattaya i Thailand.
Plötsligt känns det som om Houellebecqs bok Plattform har kommit åtminstone en liten bit närmare verkligheten. Företaget har dock inte tillräckligt med chutzpah för att prova slogans som ”Ving ger dig fett på sylen” eller ”Doppa veken med Ving”, i stället är det hycklande omskrivningar och försiktigt tassande beskrivningar av resmålet som gäller i katalogen:
”Hit reser såväl familjer och par som ensamresenärer med sol, bad, nöjen och äventyr i sikte. Men inte till vilket pris som helst - i Pattaya är det billigt, även med thailändska mått mätt.”
(...)
”Partaja i Pattaya: Barer, diskotek, nattklubbar, shower och kabaréer. Pattaya är en – inte alltid rumsren – nöjesort av stora mått och pulsen är hög under kvälls- och nattetid.”
Ensamresenärer och inte alltid rumsrent, jojo. Donnie ringde upp Vings kommunikationsdirektör Joakim Eriksson i ämnet.
Pattaya, har ni haft mycket efterfrågan på det resmålet?
– Nej, det kan man inte påstå. Det har varit ett ganska litet resmål. Jag menar, Pattaya har ju varit besudlat med ett rykte om mycket prostitution historiskt. Myndigheterna försöker göra mycket för att ändra den bilden och locka en annan publik, även om det med handen på hjärtat fortfarande är en större koncentration av prostitution än någon annanstans i Thailand.
Kommer ni då att vara kvar?
– I slutändan är det ju kundernas kommentarer som avgör, och vilka kunder som söker sig dit. Med fokus på familjer har vi inget intresse av att fortsätta driva det om det skulle råda tveksamhet om varför folk åker dit, om du förstår vad jag menar. Vi tror att en god form av turism, med normala resenärer, familjer och vanliga par är det bästa sättet att motverka sexuellt utnyttjande av minderåriga och även vuxna.
Exakt hur gangsta är Anna Sjödin?
SSU-basen Anna Sjödin blev ju fälld för det där fyllegruffet på Crazy Horse och de flesta verkar vara eniga om att hennes tid inom politiken är ute. Alla utom Anna Sjödin själv, som uppges se fram emot en ny runda i rätten.
Det här leder förstås fram till frågan om exakt hur g-g-gangsta kvinnan egentligen är.
Brottshistorik
Numera fälld för förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd.
Gangstabetyg: 8/10.
Fysik
Bred som Big Pun och dessutom före detta landslagsspelare i rugby. ”Babak Jamai beskriver hur en fysiskt råstark Anna Sjödin övermannade honom totalt, gjorde en strypsnara av halsringningen på hans tröja och slog mot hans hals, efter att hon först sedan hon slagit honom till marken med knytnävslag”.
Gangstabetyg: 9/10.
Verbala skills
Att kalla ordningsvakter för ”jävla svartskalle” ger kanske inga talibkweliska lyrikpoäng, men nog tyder det på stake.
Gangstabetyg: 6/10.
Uppväxt
Född i Össeby-Garn i Stockholms län. Jag har inte heller nån aning om var det ligger men visst låter det lite grand som Cabrini-Green.
Gangstabetyg: 6/10.
Civilstånd
Ogift och lever alltså i synd. So many niggas, so little time!
Gangstabetyg: 8/10.
Cristal-faktor
Starköl och tequila, som sagt var, på Bronco's bar och Crazy Horse.
Gangstabetyg: 0/10.
Gräsbärarna
Det där SSU-ombudsfolket hon har/hade i släptåg ser ganska slätstruket ut, men det blir trots allt props för att de spelade maffiakortet och hotade med justitieministern.
Gangstabetyg: 7/10.
Sammanfattning:
Anna Sjödins totala gangstabetyg blir 7/10. Hon är med andra ord åtminstone hårdare än Ja Rule.
Kör ut dem
Miljöminister Andreas Carlgren angav felaktiga inkomster.
Lösning: Carlgren avgår.
Orhan Pamuk fick Nobelpriset i litteratur.
Lösning: Horace avgår.
Anna Sjödin dömd till dagsböter: fälldes på samtliga åtalspunkter.
Lösning: Sjödin avgår, liksom Babak.
”Linda” fick lönen svart – hon berättar om överklasslivet hos Maria Borelius:
”Jag fick dubbelt så mycket betalt som de två andra”.
Lösning: ”Linda” avgår.
Cecilia Hagen intervjuar Cecilia Stegö-Chilò och citerar ”Det kommer aldrig att bli några kvittoskandaler kring mig”.
Lösning: Cecilia avgår.
Här kraschar baseboll-stjärnan in i skyskrapan: planet flögs av Cory Lidle, 34, kastare i basebollaget New York Yankees.
Lösning: George Costanza avgår.
Förbjud nöjesfält, sockervadd och barn
Helgens olycka på Liseberg där en kvinna fick två Flumeride-båtar i huvudet sätter fokus på ett problem som länge funnits i samhället, nämligen nöjesfält. Inte nog med att nöjesfält är livsfarliga, de är dessutom det tråkigaste som finns. Om nöjesfält hade uppfunnits i dag hade de förbjudits direkt och det på goda grunder.
Om man bortser från ölfrågesporterna på Tyrol är nöjesfältets funktion ett enda, nämligen att låta barn utsätta sig för fara och skräck under kontrollerade former. Egentligen hatar förstås barn faror och skräck precis som alla vi andra, men barn sitter i den taskiga sitsen att de är extremt mottagliga för grupptryck. När äldre syskon eller kamrater lägger ut texten om hur sjukt häftig en åkattraktion är tvingas barnet i praktiken att internalisera denna åsikt och småningom intala sig själv att åkattraktionen i fråga verkligen är den s k ”grejen”.
Därmed ställs föräldrarna inför ett ständigt tjat om besök på Gröna Lund/Liseberg/Tivoli, eller för de fattigaste, Malmö Folkets Park. Åkband ska köpas, till kostnaden av en middag på en skaplig restaurang, och för att ungarna ska bli riktigt nöjda ska föräldrarna helst åka med i attraktionerna också. Detta, och det faktum att jag i två års tid bodde granne med Liseberg och hade ”IIIIIHH”-skriket från bergochdalbanan som ljudkuliss en gång i minuten från april till oktober, är två huvudanledningar till att jag inte skaffat mig några mini-Donuts.
Om man vill kastas fram och tillbaka i luften kan man flyga propellerplan i åskväder eller åka stadsbuss i Malmö, vill man äta sockervadd kan man pilla loss lite isolering från vinden, vill man kräkas kan man dra en shotsbricka på Gröne Jägaren med Gustav Gelin. Vi behöver inte nöjesfälten – det är de som behöver oss, våra pengar och våra kroppar.
Min ”favorit”-attraktion är förresten de där veteranbilarna. Om de nu bara kunde hotta dem med lite krom, plysch och en bra bilstereo så att de blev av med den värsta fossilkänslan skulle de vara rätt okej.
It's as serious as cancer
.
Mina favoritblommor
Jeepar och stora bakar i all ära – det finns mer i livet än så. Snittblommor, till exempel. Ett område som traditionellt varit ett reservat för medelålders kvinnor och pensionerade män någonstans mellan första och andra prostataoperationen. Det ska jag ändra på.
Blommor är väldigt vackra. Det låter inte så lite platt när man säger det, men hur ska man kunna närma sig det vackra om man inte ens vågar ta ordet i sin mun? Min favoritblommor är ofta korgblommiga, det vill säga uppbyggda med kantblommor som solstrålar ut från kokarden i centrum, men jag tror att jag stegvis kommer att vidga min smak.
1. Tulpan.
Kallas ofta ”blomman som pratar” med hänvisning till de där gnisslande ljuden som påminner om när Benny Hill sätter sig i en lädersoffa iförd läderbyxor. Men det är inte det som är grejen med tulpaner. Det är de extremt dramatiska färgskiftningarna. En tulpan kan gå från till exempel illgult till pornografirosa på bara några millimeter.
2. Gerbera
Lite överexponerad, inte minst sedan Julia Roberts rollfigur i Alla säger I love you slog fast att det är hennes favorit, men det är verkligen inte utan anledning. Gerberan har fantastiska varma färger som ofta ligger någonstans mellan en solnedgång och Beyoncés hy.
3. Krystantemum
Ännu en fin korgblommig växt, reslig och ofta i starka gula eller röda färger.
4. Solros
Egentligen är solrosen inte särskilt vacker med stickiga blad och den där stora, köttiga, bruna kokarden i mitten. Men om man jämför med vanliga trista rosor så är det en bra blomma att ge bort, det känns lite som att överräcka en lyktstolpe.
Till sist en rad om vad jag inte gillar: krukväxter. En stor del av tjusningen med blommor är just snittningen: att de är dödsdömda redan när buketten sätts samman.
Att döda en gris
Jag har nyligen fått ett delikat problem på halsen. Ett par äldre, avlägsna släktingar bosatta ute på landet har bjudit in mig till grisslakt. Det finns säkert någon underliggande machodimension i inbjudan och mycket riktigt har den också gjort mig förvirrad. Kosherdimensionen vid slakten är förstås oväsentlig eftersom det ändå handlar om svinkött, men bortsett från det: hur går man egentligen till väga för att inte framstå som en klåpare?
Om jag får tag på Lill-Ali i tid kan jag kanske komma över ett skjutvapen och då är det ju inga problem. Bara att smattra iväg några rundor över grisen så är saken klar. Om inte, så blir det värre. Att nacka den med yxa som om det vore en höna lär vara helt omöjligt med tanke på att ett gödsvin förmodligen har ett kragnummer en bra bit över 100. Att baxa in den i garaget och gasa den eller tömma en burk rohypnol i fodret är nog inte heller några bra idéer eftersom det riskerar att förgifta kotletterna.
Efter mycket tankearbete är det bästa jag kommit på hittills att 1) vänta tills grisen somnat, 2) överfalla den med en dolk och 3) knivhugga den tills den ligger still. Men även om upplägget verkar hyfsat vattentätt är jag inte helt lugn – i värsta fall riskerar det att bli en ganska snaskig historia.
