Kinky afro: 2006-05

2006-05-31

"You notta drink-a beer in store!"

2006-05-30

Stockholmarna duktigast i klassen, igen

Jag hade ju i princip lovat att sluta med regionalt gnäll. Men så kom det här:

”Viljan att använda cykelhjälm varierar väldigt beroende på var i landet cyklisterna bor. Stockholms vuxna cyklister är Sverigebäst på att använda hjälm, tre av fyra gör det. Malmöborna är sist i ligan, där använder knappt en vuxen av tio hjälm.”

Såvitt jag förstår är det här bara ett krångligare sätt att säga att Stockholms vuxna befolkning är överlägset mest gay i landet, och att det i till exempel Hammarby Sjöstad vinglar omkring en smärre armé av medelålders män med neonfärgade plastkrukor på huvudet.

Jag kollade upp VTI:s statistik själv och det visade sig att tidningen avrundat lite slarvigt – på cykelstråk bar 64 procent av vuxna stockholmare hjälm under mätperioden 2004, mot 29 procent av göteborgarna och 6,5 procent av Malmöborna.

Tyvärr är siffrorna inte särskilt förvånande: på en arbetsplats i Stockholm där jag höll till förr i tiden fanns bland andra en 40-årig ekonomiredaktör som ofta kom till jobbet iklädd cykelhjälm, vita handskar och svarta, glänsande tights. Hans ursäkt brukade vara att han åkt rollerblades till jobbet, men vem som helst förstod ju att det under hans börsredaktörfasad fanns en liten ballerina som bara väntade på att få komma ut.

2006-05-29

Inte riktigt The New Yorker

Kulturredaktioner, där måste det väl föras intelligenta samtal och hända spännande saker? Ingmar Bergman kanske tittar in på fyllan och bryter arm med Horace, samtidigt som någon lägger en pruttkudde på Nils Schwartz stol? Ha! är egentligen Donnies enda kommentar till det där. Kulturredaktioner är precis lika deprimerande som allmänredaktioner eller ekonomiredaktioner, enda skillnaden ligger egentligen i andelen powerblondiner. Men okej, låt oss utveckla resonemanget och se hur det egentligen funkar.

Måndag morgon: Kulturredaktionen droppar in och sätter sig på sina egna rum. Kulturchefen har föredragning med en dagredigerare om vilka TT Spektra-texter som ska fylla morgondagens sidor. ”Det kommer en grej om en konstbok, den känns lite tyngre så den passar på första kultursidan. Sedan ligger det några gamla filmrecensioner i artikelarkivet, de kan du fylla tvåan och trean med”. Kulturredaktionens äldste medarbetare, en 72-åring som gått i pension för länge sedan men vägrar gå hem eftersom han brinner för den klassiska musiken, ringer kulturchefen som sitter i rummet bredvid och förklarar att han tänker skriva en utförlig recension av en ambulerande operaföreställning som sattes upp av en grupp funktionshindrade dudes i Gislaved förra veckan.

Tisdag: Veckomöte för kulturredaktionen. Alla fyra sitter med automatkaffe och stirrar på veckolistan som kulturchefen skrivit ut. Det verkar vara mycket skolteater som ska bevakas under veckan. Några okända skribentnamn syns på listan – de är före detta JH-praktikanter som recenserar allt i skivväg, från Linda Bengtzing till Whitehouse. Billiga i drift eftersom de är glada att få gratis plattor. 72-åringen shottar kaffet och berättar om en operaföreställning han såg i Hamburg för några år sedan, där delar av ensemblen uppträdde utan kläder. ”Var de alltså nakna, och publiken satt kvar ändå?” Kulturchefen fejkar en lätt upprördhet för att bibehålla den goda stämningen på mötet.

Onsdag: En sportreporter på Stockholmssemester ringer en dagredigerare och säger att han tänker lämna en konsertrecension om The Mission, som gigar på en irländsk pub i stan samma kväll. ”Fittband, fittgenre, fittskribent, fitta”, antecknar redigeraren i ”pågång”-listan under samtalet samtidigt som han hummar jakande. Under eftermiddagsfikat kort därefter visar det sig att redaktionens 47-årige litteraturspecialist formligen älskar The Mission och gärna hade velat åka till Stockholm för att skriva grejen själv. ”De var ett jävla häftigt band alltså, väldigt annorlunda, dystert men samtidigt väldigt vackert, ett slags gotisk stämning i musiken”. Kulturchefen ser moderligt på honom – Stockholm ligger flera timmar bort med tåg och en sådan resa skulle knäcka budgeten.

Torsdag: Skivtoppen. Biotoppen. Tv-toppen. Dvd-toppen. Nedladdningslistan. Ringsignalslistan. Och så en matig förhandsartikel om en poetry slam-tävling i Vaggeryd som lär kunna bli något utöver det vanliga.

Fredag: The Mission-recensionen är i tryck men Scanpix-fotot på Wayne Hussey har blivit förväxlat med ett dito föreställande Wayne Coyne. Ingen märker något, ingen hör av sig. Kulturchefen ägnar dagen åt att administrera 100-kronorshonorar till frilansskribenterna. 72-åringen, med dagens tidning i handen, drar fram en stol bredvid dagredigeraren och läxar långsamt och metodiskt upp denne för en olycklig bildtextformulering: en ”aria” är absolut inte samma sak som ett ”stycke” eller, ännu värre, en ”sång” eller en ”låt”.

2006-05-25

Låt nu Beanie Sigel vara ifred

Stackars gamle Beanie Sigel hade en jobbig Kristi Himmelfärdsdag. Enligt AP blev han i morse plötsligt omringad av fem män, varpå en av dem (som bar jeans, boots och skägg och alltså såg ut ungefär som Lars Weiss) sköt honom två gånger i armen.

Jag förstår uppriktigt sagt inte vad alla har emot Beanie och hans släktingar därborta i södra Philadelphia. Härom året var det ju några som pepprade hans styvfar full med kulor och sedan eldade upp gubben tills bara benknotorna återstod. Själv tycker jag Beanie Sigel verkar vara en sympatisk kille. I Nileskär-intervjun för en tid sedan lät han mest som en jovialisk och lite rossligare Cee-Lo. Och han har ju dessutom fått proffshjälp med att träna bort den där ilskan.

Kan de inte börja skjuta på Memphis Bleek i stället?

Hultsfred dementerar rykte om usla artister

Lystring alla: The Sounds slutar spela om fem minuter.

Gnäll och tjafs har förföljt Hultsfreds program i år. Precis som förra året. Vissa s k kreddiga personer har till och med anklagat festivalen för att numera fjäska för ”Svenne Banan” i hopp om att undgå konkurs. Den här sortens förtal är upprörande, tycker både festivalgeneral JP Bordahl och Donnie.

Som en service till presumtiva besökare har därför Rockparty och Donnie gemensamt arbetat fram en uppdaterad presentation av årets artister, som enligt opartiska bedömare håller mycket hög internationell klass.

THE STROKES (US)
Strokes senaste två skivor har visserligen inte sålt mycket mer än Di Sma Unda Jårdis comebackplatta från i fjol. Men det ändrar inte det faktum att strokarnas debutskiva fortfarande har betyget fyra och en halv stjärna hos AMG. Bandet har dessutom lovat Rockparty att spela ”Last nite” minst två gånger under konserten – både i början och i slutet.

KORN (US)
Visst, det är kortbyxemetal för aggressiva förskoleelever. Men Rockpartys egna kundundersökningar visar att just kategorin aggressiva förskoleelever utgör cirka 40 procent av det totala besökarantalet, och bokningen ligger följaktligen väl i linje med festivaldemografin.

KENT (S)
De är kanske inte så roliga alla gånger, men det är precis som livet självt. Det kan inte vara lördag och löning varje dag. Kent visar att Rockparty tar sitt ansvar för att inte ge festivalbesökare orealistiska förväntningar på livet. Rockparty säger för övrigt även nej till droger.

LOU REED (US)
Manhattans vandrande vålnad är en legend. Han befinner sig dessutom redan i omgivningarna, eftersom han spelar i Oslo dagen efter Hultsfredkonserten. Rockparty slösar inte med pengar i onödan.

ALICE IN CHAINS (US)
Vissa medier har spridit rykten om att Alice In Chains sångare Layne Staley dog redan 2002. Det stämmer inte. Rockparty har fått garantier från bandets agent att Layne kommer att närvara vid spelningen, i en eller annan form.

PHARRELL (US)
Pharrell är ena halvan av den mycket uppskattade producentduon Neptunes. Han är dessutom aktuell med en soloskiva, som av allt att döma kommer att se dagens ljus innan festivalen äger rum. Eller senast några månader därefter. Eller åtminstone senast den 1 januari år 2010, enligt Amazon.

HIM (FIN)
Gothrocken lever fortfarande i högönsklig välmåga. På Hultsfreds kommuns prisbelönta rockgymnasium är för närvarande 19 av 20 popband starkt eller delvis goth-influerade, vilket bevisar att det är en genre med växtkraft och goda framtidsutsikter.

LORDI (FIN)
En världsakt som fick sitt genombrott inför 6 miljarder tv-tittare bara för en vecka sedan. Egentligen borde Lordi på egen hand vara tillräckligt för att motivera biljettpriset, anser vi.

IN FLAMES (S)
Ännu en världsakt. In Flames har uppträtt på Lisebergshallen i Göteborg vid ett flertal tillfällen och det har varit utsålt varje gång.

BABYSHAMBLES (UK)
Vi på Rockparty tar vårt ansvar för de svaga i samhället och ser denna bokning som en möjlighet att erbjuda Pete Doherty svensk sjukvård av världsklass. Dessutom är risken att de där dårarna verkligen dyker upp försvinnande liten, vilket medför att festivalen kan spara in ytterligare en slant.

WITHIN TEMPTATION (NL)
Nej, vi på Rockparty vet inte heller vilka de är. Men vi såg att de låg etta på MTV Europes ringsignalslista och bokade dem fort som fan eftersom vi lyssnar på vad ungdomarna tycker.

SOULFLY (BRA/US)
Metaldiggande har alltid varit ett effektivt sätt för besökarna att bli av med inneboende aggressioner, något vi och funktionärerna på festivalen välkomnar med tanke på våra relativt höga langospriser. Dessutom har just Soulfly spelat på Hultsfred sju (7) gånger tidigare och vet hur logistiken fungerar, vilket innebär att de kan hjälpa till med att sätta upp ljud- och ljusriggar m m.

BACKYARD BABIES (S)
Rockparty värnar om lokalsamhället, närmiljön och länet. Därför är det en glädje för oss att än en gång låta de här småländska gossarna spela, eftersom skatten på deras gage kommer tillbaka till oss genom kommunala bidrag.

MARTHA WAINWRIGHT (CAN)
Möjligen är hon inte lika bra som sin bror. Men från festivalens sida vill vi inte uppmuntra till onödig homosexualitet och Martha kräver dessutom inte en ocean av dyra liljekonvaljer i logen.

THE SOUNDS (S)
Foo Fighters sångare Dave Grohl har flera gånger intygat att The Sounds är världens bästa band. Vi är följaktligen stolta över att kunna erbjuda besökarna världens bästa band. Dessutom vill Janne Kleman ligga med Maja, trots att hon lär vara flata.

TIGER LOU (S)
Han ringde och bad på sina bara knän om att få spela. Vad skulle vi göra?

2006-05-24

Farsor med hål i huvudet

”Kvinnor som ammar får gröt i huvudet”, slog Annika Dopping fast för några år sedan. Eller om det var Maria Borelius. Eller rentav Rigmor Robert. Sak samma.

Grejen är att det här mystiska grötfenomenet tycks sprida sig och numera även drabbar nyblivna fäder. Två rykande färska exempel:

Jonas Leksell, 37, har blivit förälder. Trots att han är van vid barn genom jobbet känner han sig plötsligt handfallen.
– Det är så nytt. Jag vet ingenting, inte hur man håller i henne eller någonting.

Skalle-Petter, 31, har blivit pappa för andra gången.
– Det är så klart svinmäktigt, säger Petter till Aftonbladet.

2006-05-23

Politiska bloggare = mänsklig andrasortering

Varje gång ordet ”bloggosfären” nämns går det rysningar utefter min rygg. Förutom att det är ett chockfult ord tycks det också ha blivit namnet på en sorts märklig klubb där medlemmarna förutsätts ha gemensamma intressen (dock oklart vilka). Ett slags virtuellt Rotary för rättshaverister med adsl och adhd.

Värst är de så kallade politiska bloggarna. Oh boy, vad jag avskyr dem. I huvudsak verkar de göras av personer som så sent som för ett par år sedan utgjorde politikens diskreta gräsrötter. Kanske satt de som suppleanter i någon nämnd på kommunnivå. Kanske fick de gratis kaffe och dammsugare på mötena, och någon gång under valår fick de eventuellt skaka hand med sin partiledare. Övrig tid ägnades gissningsvis åt att skriva insändare till kvällstidningarna och att JO-anmäla stöddiga makthavare, men vi vanliga internetbesökare slapp dem åtminstone. Den tiden är förbi – de här personerna är som alla vet politiska bloggare nu. Och de brinner för sin skit permanent.

På sista tiden har tomtarna varit som besatta av den här Lars Danielsson-sossen, han som ser ut som en överdimensionerad hängpung i ansiktet. Eller rättare sagt: de har varit som besatta av vem som skrivit vad om Danielsson på internet. Alla tidningar har ju slagit fast att bloggarna har något med den här (rätt torra och oengagerade) härvan att göra, så för en gångs skull har mainstreammedierna gett dem det erkännande de vill ha. De har m-a-k-t.

Jag kan riktigt se framför mig hur den politiske bloggaren går in på Konsum och liksom dröjer sig kvar vid kvällstidningsstället i hopp om att kassörskan ska säga något om Danielssonaffären, så han själv får tillfälle att påpeka att han själv är ganska djupt inblandad i affären – ja, i princip dess huvudperson. T-tröjor med ”Jag fällde LD”-tryck kommer förmodligen att vara en storsäljare på nästa bloggseminarium.

En gammal journalistsanning är att alla människor älskar att läsa om sig själva och den tesen bekräftas här på ett nästan övertydligt sätt. De politiska bloggdårarna kastar sig över alla texter som handlar om politiskt bloggande. Sedan kommenterar de dessa texter och skäller på varandra (”oseriös” är ett outslitligt tillmäle inom pol-blogg-genren) varpå hela förloppet tar ny fart, med nya inlägg. Det krävs helt enkelt väldigt lite kunskapsinput för att generera många megabyte rättshaveristoutput. Enligt termodynamikens energiprincip är evighetsmaskinen en omöjlighet, men frågan är om inte de politiska bloggarna är gåtans lösning på spåren.

Det har aldrig känts viktigare att understryka att Kinky afro definitivt inte är någon blogg utan ett elektroniskt livsstilsmagasin.

2006-05-22

Donnie testar Lutherburgaren

Luther Vandross, som tyvärr avled förra året, var en fantastisk och ofta missförstådd soulsångare och dessutom en man med utpräglad smak för livets goda. Hans udda matvanor har säkrat honom en plats inte bara i diverse musiklexikon utan också i kokböckerna, som pappa till den speciella sandwich som går under namnet Lutherburgaren.

Legenden är känd sedan tidigare: sent en kväll inser Luther att han är sugen på en burgare. Alla nödvändiga ingredienser finns hemma förutom bröd. I stället för att åka iväg till affären bestämmer han sig för att helt enkelt ersätta brödet med vad som råkar finnas i skafferiet, nämligen donuts.

Donnie har inte fått sitt efternamn av en slump och det är alltså hög tid för ett mat-test. Nötfärs, ost, donut, bacon och ketchup, allt är på plats och det är bara att sätta igång med dagens ovanligt kaloririka frukost.

Medan köttet fräser i stekpannan funderar jag på om det här rent av är första gången en Lutherburgare tillagas på svensk mark? Tanken svindlar, jag känner historiens vingslag och hela den där skiten.

Det svåraste i den annars rätt simpla tillagningsprocessen visar sig vara att klyva donuten utan att krossa den till mos, men med hushållets vassaste kniv och ett försiktigt handlag funkar det. Ett annat intrikat faktum är att donuten omedelbart börjar smälta när jag lägger det varma köttet ovanpå. Men det ska kanske bara ses som en bonus.

Dags då, för avsmakning. Mina förväntningar är rätt lågt satta och jag räknar med att få en smärre sockerchock, men... hey! Donutens sliskighet maskeras förvånansvärt väl av det salta baconet och i stället för att slänga burgaren efter en tugga finner jag mig själv äta upp varenda smula med god aptit.

Det är så sant som det är sagt: ska man hitta ordentlig mat i USA är det hos sydstaterna och soulsångarna man ska leta. Luther – må han vila i evig frid.

.

2006-05-19

Dildos för riktiga män

Jag vet inte hur ni känner det, men personligen har jag alltid haft svårt att ta dildos på allvar. Efter en hård dag i gruvan kanske man vill koppla av framför burken med lite grillchips, ett sexpack Norrlands Guld och en dildo, men i nio fall av tio är de där grejorna bara så satans mesiga och feminina att man liksom förlorar intresset. Jag svär, om man till exempel tittar in på en sida som den här slås man dels av att hela sajten är lika rosa som Salong K, och dels av att attiraljerna heter saker som ”Baby lemon”, ”Pinky” och ”Beaucoup d'amour”.

Var fan är stavarna för riktiga karlar?

Donnie blev helt enkelt tvungen att ge sig ut på nätet i jakt på mer rough-and-rugged rekvisita, som vi män med hår på bröstet kan köpa utan att behöva skämmas. Det här är vad jag lyckades hitta:

Hos Dr Love (ännu en rosafärgad sajt – jag tycker mig se ett mönster här) hittade jag ”Natural Cally”. Den finns i de maskulina färgerna svart respektive ljusbrunt, har matt yta och inga fjolliga finesser. Verkar helt okej.

Sexiga saker har en avdelning som heter ”rejäla doningar”, vilket förstås låter lovande. Tyvärr saluförs under denna flik några onödigt glittriga dildos under varumärket ”Pearly shine” i färgerna vit, rosa och lila, men här finns tack och lov också den enkla, råbarkade och rättframma ”Man-size” i mörkbeige latex. Donnie ger tummen upp.

2006-05-18

”I love it when you call me Big Poppa”

Tanken slog mig nyligen: undrar hur det går för Patrik Brummer nu för tiden? Under många år gick allting som smort, hans hedgefond Zenit rullade på som tåget och han cashade in en hel del själv också. Det var som Petter brukar säga: ”hustlar flis och sånt, och jag håller mig till grabbar / stasha flis, och håll stilen, och chill / samma eviga hustle från maj till april / sladda runt med en sedelbunt”. Det gick, kort sagt, bra då.

Men så kom den där bordellhärvan:
En sida ur förundersökningen
En sida till
Och en sista sida

Det verkar som om han aldrig fick riktigt samma fart på ruljansen efter det. Visserligen slapp han åtal trots att han hade erkänt, eftersom polisen inte lyckades hitta honom i sommarstugan, men kanske valde han trots det medvetet att hålla en lite lägre profil.

Helt i onödan, om ni frågar mig. Jag ser faktiskt Brummer som något av en förebild i arbetet med att återupprätta strippklubbarnas status som musikscen och grogrund för snabb, ettrig och bastung musik. Damn, det finns mycket glädje och livskraft på de där haken – vill vi ha roligare musikställen i Sverige borde första åtgärden vara att byta ut Kafé 44 mot en toplessbar med mässingstång på dansgolvet.

Den här går ut till dig, Brumz:
T-Pain feat. Mike Jones: ”I'm in luv (wit a stripper)”

2006-05-17

Runar och Elin kräver: Legalize it!

Jag som trodde att de skulle vara lite mer subtila.

På den här pressbilden (som för övrigt kommer från fantastiska TT Bling) ligger Runar och Elin Lanto och kramar om varandra, samtidigt som de i den tillhörande texten intygar att de ”bara är vänner”. Men det är inte det som är poängen, vad jag gillar med detta är i stället tröjorna. De matchande tröjorna med rejäla cannabisblaffor tryckta på ärmarna.

Nu vill jag veta om Runar tackat ja till påhugget som konferencier på årets upplaga av Uppsala Reggae Festival, och om det även stämmer att Elin ska uppträda och sjunga duett med Pete Toshs ande. Och vilka är deras favoritmunchies? För Runars del gissar jag på oblater doppade i lönnsirap.

2006-05-16

Snook: de styr den här rapskiten

Jag ska inte låtsas att jag var nere med Snook från dag ett. ”Mister Cool” spelades nonstop på radion en regnig skitsommar och Snook framstod bara som ännu ett irriterande noveltyprojekt, specialdesignat för att driva mig från vettet.

Men det där är historia nu. Deras nya skiva ”Är” har visserligen delat kritikerna i två läger – de som förstår och de som inte förstår – men eftersom jag har utslagsrösten fastslår jag härmed att det är den bästa svenska skivan sedan ”Beats, melodier & Baby Kaah”.

Och det låter en hel del Kaah om musiken också. Det är beats som startar, stoppar och startar igen, det är snygga falsettkörer och det är Rockytrumpeter. Dessutom några lass av de där sorgsna logdansfiolerna som var grejen på Bubba Sparxxx bortglömda ”Deliverance”.

Förutom pricksäker soulsång garneras låtarna av just sån snärtig stafettrap som Donnie gillar så mycket. Snook avstår från den där patenterat jobbiga svenska stilen där rimmen skälls fram som av dresserade schäferhundar. I stället låter det trots det ofta höga tempot som om de halvligger i någon bekväm soffa. Ja, de känns nästan lite som Big Bois och Andrés svenska kusiner – om CK är Sveriges Fannypack så får Snook vara Stockholms Outkast (och lite off-topic kan tilläggas att Blues kniper titeln som Sveriges Tupac: sentimental, kass och inte längre med i matchen).

Donnie ringde Snook-Danne för att gratulera. Han är ute och åker i turnébussen på egen hand, utan Kihlen och i stället med sin skateboard som sällskap, och laddar om efter den gångna helgens spelning i Karlstad.

Skivan är skitbra. Vad har ni fått för reaktioner hittills?
– Överraskande bra har de varit. Om man ska försöka uppskatta så har åtta av tio varit väldigt positiva, också många av tidningarna. Vi fick visserligen en skitrecension i Aftonbladet av en tjej som inte verkar bry sig så mycket om att lyssna på skivorna hon skriver om (här syftar Danne förstås på Jonna Sima), men för det mesta har det varit bra.

Vad hade ni för mål när ni gjorde ”Är”?
– Vi ville göra en skiva som hade minst tre singlar som kunde gå bra, i stället för en singel som går sjukt bra medan resten av skivan glöms bort. Titeln ”Är” syftade på att skivan ska vara lite som ett foto utan retuschering, texterna ska få ha dubbelmoral och innehålla dumheter om det behövs.

Många av låtarna ligger i gränslandet mellan hiphop och soul/r&b. Är ni en hiphopgrupp egentligen?
– Alltså, hiphop är aldrig bara en enda sak och det finns massor som gränsar till det. Jag gör min version av det, men jag skulle däremot aldrig kunna göra en Mobb Deep-text till exempel.

Vad har ni lyssnat på på senare tid?
– Jag skulle ju kunna säga att Saïan Supa Crew är grymma, för det är de. Men i min Ipod på sista tiden har jag faktiskt lyssnat på Bo Kaspers Orkester en del, och äldre Outkast-skivor. Inget revolutionerande egentligen.

Vad har du för egna favoriter på skivan?
– På ”Älskling jag är hemma nu” fick vi till någon konstig känsla som annars brukar dö när man jobbar i studion, så den gillar jag. ”Längst fram i taxin” och ”Bejbi” är också favoriter, men fan, jag älskar ju alla låtarna.

Donnie ska inte neka till att ovanstående vittnesbörd om Bo Kaspers skakade om en aning. Men det är som det är: om Snook säger att Bo Kasper är hundens pungkulor så tänker inte jag käfta emot. Det är trots allt svensk hiphops enda visionärer jag snackar med här och då bör man lyssna och lära.

Snook: ”7 timmar”

2006-05-15

I dag kastar jag, del 8

Först vill jag bara beklaga förra veckans oväntat svaga postningar. Vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske är jag bara inte i form. Den där gnällgrejen om Stockholm till exempel, vad fan var det? Regional pajkastning bör man trots allt ha vuxit ifrån ungefär vid tiden för första spliffen. Ska jag fortsätta sådär kan jag lika gärna byta namn till Donnie Olovsson och börja skriva en vällingstinkande pappablogg på Aftonbladet.

Nå, till saken. De senaste veckornas nyhetsflöde har som bekant dominerats av Keith Richards kokospalmincident. Dag för dag har vi kunnat följa utvecklingen för det gamla russinet och spekulationerna har handlat om huruvida han numera är a) lika hjärnskadad som vanligt, b) mer hjärnskadad än vanligt, eller c) en grönsak. Jag kan inte påstå att jag legat sömnlös över de här nyheterna – det är det nog bara Tore S Börjesson och ett par bourbon-destillerier i Kentucky som har gjort. Men de fick mig att återbesöka några gamla Rolling Stones-skivor, vilket visade sig vara ungefär lika kul som det låter.

Ska man tro deras försvarare är Stones ett band som alltid har utstrålat sexighet, farlighet, skitighet, ja, i princip alla rockpolitiska adjektiv som kan tänkas för att beskriva utanförskap. Kanske stämde det 1963 när konkurrensen hette Herman's Hermits, men nu i modern tid har jag svårt att se Stones som något annat än precis vad de är: ett antikt boogieband för feta rörmokare som åker till Pattaya på kärlekssemester. Animal Collective uttryckte saken bra i en artikel jag läste härom året: intervjuaren frågade vad de brukar göra när de är lediga och fick svaret ”Vi brukar sitta hemma och låta bli att lyssna på Rolling Stones. Det har aldrig funnits en bättre tid att inte lyssna på Rolling Stones”.

Skivan jag kastar i dag är Rolling Stones: ”Get yer ya-ya's out!” Denna förment klassiska liveskiva har visserligen ett omslag som innehåller en åsna, men det är också den enda förmildrande omständigheten jag kunnat hitta. Senast jag lyssnade på skivan var jag i tolvårsåldern och mitt bestående intryck från den gången är det som också slår mig nu, nämligen det evighetslånga introt. Ett par män som låter som inkastare turas om att skrika ”ladies and gentlemen, The Rolling Stones!” om och om igen i uppskattningsvis tio minuter. Sedan börjar bandet spela ”Jumpin' Jack Flash” vilket också är bästa låten här. Därefter går det stadigt nedåt.

Låtarna heter saker som ”Stray cat blues” och ”Love in vain” (I followed her to the statiooooon, with a suitcase in my heeaaand, etc), det är väldigt mycket maratonblues och rätt risigt ljud. För dem som har fonograf-trattar i stället för öron och rocklexikon i stället för hjärna är det säkert en fin upplevelse. För mig är det bara skit.

När Brian Jones dog 1969 borde de egentligen ha ersatt honom med Eddie Van Halen, han kan åtminstone spela snabbt.

2006-05-12

Powerblondinen

(Såna här subkulturstudier känns egentligen väldigt mycket Bibel och tenderar lätt att övergå i förnumstigt Lokko-vitsande om folk som borde ställas inför Haagtribunaler för att de har fåniga skor. Men just den här subkulturen engagerar mig faktiskt, så jag biter huvudet av skammen.)

I näringslivets toppskikt är det inte längre något handikapp att vara kvinna. Att i samma toppskikt vara mörkhårig kvinna däremot – det är inte bara ett handikapp, det är en ren omöjlighet. För när det ska diskuteras strukturaffärer, signeras dokument, spelas golf eller runkas bulle i Yasuragibastun, då är det bara powerblondinen som platsar.

Ordet powerblondin kanske leder tankarna till pinuppor, men faktum är att hon absolut inte behöver vara särskilt snygg. Breda käkben och dito axlar är vanliga, deras modekänsla är i regel högst begränsad och när de jäktar kors och tvärs över Kungsträdgården mellan mötena är det ofta med en björnaktigt lufsande gång. Powerblondinen är ingen femme, men desto mer fatale.

Insikten att powerblondinerna faktiskt utgör en ganska homogen grupp i samhället slog mig häromdagen, när jag såg den f d Resumé- och DI-reportern Pia Grahn Brikell i tidningen. Hon hade just blivit utsedd till VD för Sveriges Reklamförbund och på porträttbilden i tidningen rockade hon powerblondinens alla attribut: svart kavaj, pärlhalsband, blonderat hår, kraftiga käkar och ett leende som balanserade på den där fina gränsen mellan frustande glädje och total galenskap.

I artikeln levererade hon rutinerat de oneliners alla vill läsa: ”[...] jag fick så många propåer från folk i branschen så när rekryteringsgruppen ringde tog jag ett första möte. När jag såg upplägget på tjänsten insåg jag att jobbet var som klippt och skuret för mig”. Så talar en riktig powerblondin (att ett tiotal Edson-fans samlades utanför Reklamförbundets lokaler på Sveavägen i Stockholm för att skandera ”go to hell, miss Brikell” drunkande däremot i mediebruset).

Så okej, powerblondinen umgås med businessmän på businessmäns villkor. Men vad symboliserar då det blonderade håret? Om det bara var ett försök att attrahera män borde powerkvinnan rent logiskt också klä sig mer insmickrande och hålla käft på alla möten, men det gör hon inte. Min teori är att powerkvinnan gått så långt i anpassningen till den manliga businessvärlden att hon börjat oroa sig för att glömma vem hon är – och just därför bleker hon håret. För det är ju sådant som kvinnor gör, eller hur? Blekningen fungerar som en snuttefilt av upplevd kvinnlighet. Tar man ifrån powerblondinen hennes väteperoxid riskerar hennes självbild att rämna.

Jag har personligen inga problem med att kvinnor får makt och blir chefer. Tvärtom. Är de redo att genomlida ändlösa affärsmiddagar med tyska teknologer unnar jag dem allt gott, särskilt som det också innebär att jag själv slipper befatta mig med sånt. Och att powerblondinerna är på frammarsch är det ingen tvekan om. Veckans Affärers årliga lista över Sveriges mäktigaste kvinnor är numera en ren läsfest för alla powerfans. Annika Falkengren (SEB), Louise Julian (EF), Marie Ehrling (Teliasonera), Karin Forseke (f d Carnegie), Cristina Stenbeck (TV1000) – det är brunkräm och mörka hårrötter hela vägen.

2006-05-11

Stockholm i mitt hjärta

Stockholm kallas ibland ”default city” av sina invånare. Vad de menar är att stan ifråga är utgångspunkten, grunden till allt av värde och den enda plats i Sverige som är beboelig.

Men: jag är ett levande bevis på motsatsen. Jag har bott i Stockholm i åratal och sedan flytt fältet av egen fri vilja.

Faktum är att jag såg flera skäl att flytta. Stockholm har till exempel Sveriges, kanske rentav Europas, mest påfrestande konsumenter. Försök att gå in i en glasskiosk och köpa en glass på mindre än tio minuter. De som står före i kön måste alltid demonstrera hur världsvana de är genom att fråga om, och ifrågasätta, precis allt (är det verkligen hemodlad saffran i den där glassen? innehåller den gluten? varför är den så dyr? kan man få den nedsmält i en takeaway-flaska?, etc).

Folk må kalla staden Mälardrottningen hur mycket de vill, men det är faktiskt rätt fult i Stockholm. Nästan alla hus i innerstan är överslammade med den där trista ockrafärgen, exakt samma färg som hemmafixarna svampade sina tapeter med 1995. Nio månader om året är staden dessutom ett slaskinferno, de övriga tre är den mest bara dammig och liksom täckt av ett tunt lager mjäll. Ja, jag lutar mer och mer åt att det är just mjäll. Inte pollen och inte byggdamm utan torr inlandsluft och därtill hörande seborréproblem.

Stockholm har inga uteserveringar. Krogarna i innerstan ställer väl ut en tre-fyra pinnstolar på trottoaren mellan juni och augusti men alla som besökt andra städer vet att såna halvhjärtade ursäkter inte räknas. Nuförtiden, med rökförbudet, är det en viktig detalj för en blandbrukare som Donnie.

Fler irritationsfaktorer? Alla stadsdelar utanför innerstan slutar på antingen -sta eller -inge. Visst är det en liten skitdetalj som dessutom har historiska orsaker, men det är väldigt oestetiskt och har alltid stört mig. Fjollinge, Skägginge och Ingesta. ”Vill du med hem och kolla på min homestageade lägenhet i Rövinge? Jag bjuder på Oreo cookies från nyöppnade Gray's på Fetstagränd”. Hm, tack.

Stockholmarna är inte bara jobbiga när de står före en i glasskön. De flesta stockholmare tillskansar sig förr eller senare ett analt personlighetsdrag som präglar hela deras väsen. Man skulle i teorin kunna skratta lite överseende åt deras sätt att fullständigt fixera sig vid allting som händer i deras eget kvarter, vid nya fräscha fik, städning av lekparker, Accelerator-festivaler på krypavstånd från lägenhetsdörren, Cajsa Wargs utbud av enrisrökt selleri och sådär, men förr eller senare fastnar skrattet i halsen. Har man följt med någon inflyttad tjej hem till hennes nyköpta bostadsrätt och där fått höra en hjärtslitande utläggning om hur hon har lagt in nya klinkers i kokvrån, fixat mosaik på toalettsitsen och hur hon fondsparar till en väggfast Gaggenau-brödrost så är det inte roligt längre.

Stockholm förstör folk och bryter ned deras självdistans. Mitt betyg på kommunen kan inte ens så här på 67 mils avstånd bli något annat än underkänt. Donnie Donut vs. Birger Jarl: 1–0.

2006-05-10

Är Therese crunkens första dam?

Som Kinky Afro (och gamarna på Resumé) tidigare rapporterat har alltså nyhetsbyrån TT Spektra just startat en kändis-, glamour- och ghettoavdelning med namnet Bling.

Big boss för den nya satsningen som sjösattes på tisdagen är Therese Nyberg, en 27-årig dudette från Viksjö som av allt att döma käkar Benzino, Elliott Wilson och de andra redaktörerna till frukost.

Donnie ringde förstås upp Therese för en pratstund på premiärdagen. Under andra halvan av mobilsamtalet gick hon omkring nere i ett parkeringsgarage, vilket stärker hennes thug-aktier en hel del om ni frågar mig.

DD: Har du några modetips nu inför sommaren?
TN: Ja alltså, det kommer att vara jättemycket vitt. Och så skulle jag satsa på en klänning, om jag var tjej. Klänningar och vitt borde man köra hårt på i sommar.
DD: Mycket smycken och sådär då?
TN: Ja, vad svårt. Jag tycker lagom, det är snyggt när det matchar.
DD: Vad tycker du om det här med grillar?
TN: Grillar? Alltså, som man grillar korv på?
DD: Nej, sådana som man har i munnen.
TN: Tandställningar, nej?
DD: Nej, tänder av guld och platina och så, som man sätter in.
TN: Jaha! Som utsmyckning bara? Nej. Du menar sådant här som stenar och diamanter på tänderna?
DD: Ja, just det.
TN: Nej... Det skulle jag nog inte lägga några pengar på.

Dammit! Och hon som verkade så lovande.

Hör Donnie och Bling-Therese snacka mode och grillar (audio, 3:46 min)

2006-05-09

Misslyckad korrespondens

Från: "Donnie Donut"
Till: "Olof Brundin"
Ämne: Titulatur
Datum: Fre 5 maj 2006 12:33:45

Olof,

Det har kommit till min kännedom att du inte bara bevakar Ronnie Sandals intressen utan även brukar slå på stora trumman och benämna dig själv ”consigliere” internt på Aftonbladet. Jag tror jag förstår hur du resonerar: som informationschef är du rådgivare och förtrogen åt Gerdin. Kanske ser du rentav en tänkbar framtid för dig själv inom MTG, där gubbsen som bekant gillar att gå omkring i svarta kostymer och leka Sopranos i årsredovisningarna.

Men, trots detta – consigliere? Har du verkligen tänkt över det ordentligt, och låter det i så fall inte mer än lovligt fikusaktigt även i dina öron? Om du frågar mig öppnar du bara upp för interna påhopp och dolkstötar av typen ”han den där Cannelloni” eller ”Brundin, mr Pescatore Vesuvio”. Du anar nog redan att alla ändå tänker på din och Anna-Lenas samvaro som väldigt lite Goodfellas och desto mer ändlöst Bladetskvaller och misslyckade ståupp-gags som krystas fram enligt trial and error-metoden.

Vänligen,
Donnie

Olof Brundin har inte svarat.

2006-05-08

Högkonjunkturer – som att vada i skit

Jag har insett en sak: jag gillar inte högkonjunkturer. Vid det här laget har man ju tvingats genomlida några stycken, och de har verkligen en förmåga att locka fram det värsta hos människosläktet.

I slutet av 1980-talet fick till exempel konjunkturen folk att sätta likhetstecken mellan axelstorlek och socioekonomisk status vilket ledde till att Donnie på alla tonårsfoton ser ut som en svårt missanpassad r&b-thug, i benvit, vadderad och midjekort klädnad. Mot slutet av 90-talet var det dags igen och då lades en rejäl grund till mitt förakt mot klämkäcka entreprenörer med uppknäppta skjortbröst. De anställde mig nämligen, och skickade mig på diverse kickoffer och teambuilding-arrangemang som fortfarande får mig att sova oroligt om nätterna. Det var helger i Åre, kir royale och systrarna Graaf i ljudanläggningarna: arbetslöshet och fattigdom framstår som lätta bördor att bära i jämförelse.

2000-talet har hittills varit rätt behagligt. Det har präglats av sans och besinning, svångremmar och vattentäta skott mellan arbete och fritid. Men tre år med stadigt uppåtgående börs passerar förstås inte obemärkt och nu är det dags för en ny vända i högkonjunkturträsket.

– Robert Tinterov (f d Vision) arrangerar en Trendgala, där psykopater med ”IT-fokus” delar ut priser till varandra och berättar för alla som orkar lyssna hur jävla hi-tech, on-line och allmänt future de är.

– Mossiga TT Spektra startar en ny avdelning som ska ”bevaka” kändisskvaller och glamour. Satsningen har fått det rekordkorkade namnet Bling, så man får verkligen hoppas att BG & Big Tymers får en cut av intäktskakan eftersom ingen annan någonsin har använt det där avskyvärda ordet (här är förresten en läsvärd analys av låten i fråga).

– Johan Staël von Holstein intervjuas i Svenska Dagbladet med anledning av att han sitter i juryn för något pris som heter Prix Veuve Clicquot och tydligen delas ut till årets affärskvinna. EQ-geniet visar med sina pratminus att han fortfarande år 2006 är lika motbjudande som alltid: ”Jag tycker det skulle ges pris till Största skattebetalaren, till Största anställaren eller till Snabbaste växaren och alla prisen borde stå på tidningarnas förstasidor”. Jamen Johan, vad fan väntar du på? En funky entreprenör som du kan väl starta ett par tidningar och tapetsera deras förstasidor med skryt och gratulationer, det låter ju toppen. Min nyligen hädangångna mormor Ayala Donut hade förresten en rätt snabbväxande tumör på slutet så jag räknar med minst ett postumt pris till tanten.

Ja, ni märker ju vartåt det lutar de närmaste två-tre åren. Personligen funderar jag på att dra mig tillbaka till någon grotta i Transylvanien fram till cirka år 2009, då jag hoppas att man återigen kan andas lågkonjunkturens svala, vederkvickande luft här hemma.

2006-05-03

Kinky Afro battlar Salong K

Yep, det är bloggbiff på gång. Hoppas att ni ursäktar om jag tar inledningen på engelska. Det är mest för effektens skull:

How is Åsa Mattsson thinking she be the queen of Stockholm, when she's rockin open-toe sandals with byxkjol, and she's 62 years old?

Gatukredd
Salong K: Berättar i en modetext att ”i år ska solglasögonen vara the size of tefat.”
Kinky afro: Viker ut sig i H&M-hoodie.
Ronden till Kinky afro.

Socialporr
Salong K: Hyllar Mustafa Cans bok.
Kinky afro: Hyllar Ricky Adams, 40-årig vaktmästare.
Ronden till Kinky afro.

Lingvistik
Salong K: Åsa Mattsson skriver insändare om hur hemskt det är att förortsslang innehåller fula och nedsättande ord om könsorgan. Till skillnad från vanlig svensk slang då, alltså.
Kinky afro: Jobbar stenhårt för att pluralformen ”grillz” ska inkluderas i nästa upplaga av SAOL.
Ronden till Kinky afro.

Mediahoreri
Salong K: Talar ut i Pause Magazine, ”Vårt unika koncept är att vi tar upp både kvinnopolitiska frågor och fyller behovet för dem som vill läsa om vårjeans. Det är tråkigt med uppdelningar.”
Kinky afro: Talar ut på Realtid.se, ”Jag feströker, även hasch.”
Ronden dessvärre till Salong K.

Layout
Salong K: Väldigt rosa.
Kinky afro: En vanlig jävla blogg.
Ronden till Kinky afro.

Redaktionell mix
Salong K: Extremt spretig. Skriver om allt från tv-profilen Charlotta Flinkenberg, som tydligen gått ned 25 kilo (damn, hon måste ha varit fet förut), till Morgan Johanssons förslag om kvinnojourer.
Kinky afro: Mixar texter om små penisar med texter om crunk, vilket möjligen är två sidor av samma mynt.
Ronden till Kinky afro.

Hybris
Salong K: ”Vi är Sveriges Vanity Fair”.
Kinky afro: ”Jag är Sveriges Soldier of Fortune”.
Ronden till Kinky afro.

Slutresultat: Kinky afro vs. Salong K: 6–1.

2006-05-02

D'Wayne Wiggins, vilken kille

Raphael Saadiq i all ära men det var brorsan D'Wayne Wiggins som stod för den sorgsnaste swingen hos Tony! Toni! Toné!

Här är en av godbitarna från gruppens sista skiva House of music, en angoramjuk D'Wayne-låt:

Tony! Toni! Toné!: ”Tossin' and turnin”

.

2006-05-01

Jag bygger grillen!

Ricky Adams 40 år, arbetar som vaktmästare i Stockholm.

– Jag jobbar på en stor arbetsplats, men folk ser varandra och bryr sig om dirty south och iced out grillz. Det gillar jag.

– Jag tycker det är roligt att kunna bygga på min grill, med en icead guldtand i taget. Men det måste komma alla till del! Fler måste få jobb och det löser vi inte genom att försämra för de arbetslösa.

– Jag tror inte på idén om sänkta skatter för Paul Wall och andra som har det bra, och mer oro för dem som har vanliga vita svennetänder. Tvärtom ska det vara. Vi ska satsa mest där behoven är störst!

– Jag har inte råd med en borgerlig regering. Inga hemmagrillare har det.

Därför röstar jag på
Socialdemokraterna 2006

Kinky afro