Släpp in Israel i EU
I dag väntas EU-kommissionen föreslå att Bulgarien och Rumänien släpps in i gemenskapen 2007. Ett sådant beslut lär säkert följas av en del tjafs om undantagsregler för arbetskraftsinvandring, men ingen tycks ifrågasätta beslutet i sig. Förutom möjligen jag, då.
Jag kan ha förståelse för att man vill släppa in Bulgarien som någon slags plåster på såren – de tar ju numera emot tiotusentals svenska ungdomar varje sommar i Sunny Beach, serverar dem billiga Tequila Sunrise och får som tack sina rabatter grundligt nerspydda. Men Rumänien? Senast jag kollade var Rumänien ett land där folk kuskar runt i häst och vagn, spelar dragspel och fördriver tiden genom att skjuta med hagelsprakare på lösspringande rabieshundar. Min diagnos är att EU-kommissionen närläst ”Svart katt, vit katt” och vill ha lite autentisk Kiviks marknad-exotism i unionen, allt i syfte att dra uppmärksamheten från den förda jordbrukspolitiken.
Om EU i stället hade varit en seriös sammanslutning hade de i första hand vänt sig längre ned i sydöst för att hitta nya medlemmar. Jag tänker förstås på Israel.
Israel har de flesta av de egenskaper kommissionen brukar efterfråga: hyfsad ekonomi, någon slags demokrati och ett rättsväsende. Landet har dessutom en oslagbar tillgång i form av sin armé. Om Israel blev medlem av EU skulle de övriga medlemsstaterna kunna droppa alla tankar på ett gemensamt EU-försvar eftersom Israel ensamt skulle kunna försvara hela världsdelen och bomba ihjäl allt och alla, från Shetlandsöarna till Karelen.
Visst kommer det att finnas folk som har invändningar. ”Israel ligger inte i Europa” är en sådan. Men det gör inte Turkiet heller, och det har inte hindrat kommissionen från att förhandla med dem. ”EU bygger på en kristen värdegrund”, säger kanske någon annan. Då pekar jag återigen på Turkiet, eller på militant ateistiska stater som Sverige, Danmark och Finland.
Förresten har Israel en betydligt viktigare gemensam värdegrund med Europa än någon religion, eftersom landet sedan länge är trogen deltagare i Eurovision Song Contest.
.
De små stegens tyranni
I dag blir det inga djupa insikter utan bara vanligt insändargnäll (men det måste ändå ut, eftersom jag i likhet med Thorsten Flinck har ”övertryck i hjärnan”: om det inte släpps ut riskerar huvudet att sprängas).
1. Varför skriver alla nyblivna föräldrar i födda-annonser nuförtiden ”det blev en liten Viktor” eller ”vi har fått en liten Lisa”? Det har ni inte alls fått, ni har fått en liten son eller dotter, och att ungen är liten när den föds är ganska redundant information. Om ni vill berätta vad barnet ska heta kan ni med fördel skriva ”Vi har fått en son, han ska heta Kenny, fatta!!”.
2. Varför är inte alla stolar på tågen vända åt samma håll, så att man kan bre ut benen under stolen framför? Som det är nu är risken minst 50 procent att man hamnar på en plats där fyra personer sitter vända mot varandra vid en litet fjolligt vikbord, gnuggar knäskålarna mot varandra och stirrar ut genom fönstret för att undvika varandras blickar. När man bokar biljett verkar det nästan som om det skulle vara någon sorts bonus att få de där sätena, ”plats med bord”. Vad väntar de sig, att folk ska börja bonda spontant över bordsskivan? Är det tänkt som någon sorts små demokratiska torg på tågen, i syfte att underlätta spännande möten och förbättra integrationen? Dra åt helvete.
Dagens Kinky Resumé
Johansson avgår
Djurorganet Vi Hundägare står utan layoutare. Kjell Johansson avgår som sidmakare med omedelbar verkan.
– Situationen var ohållbar, säger han.
Läs mer
Andersson går till Vi Hundägare
Anna Andersson blir ny layoutare på Vi Hundägare. Hon kommer närmast från tidningen Lagerhållning, där hon haft samma position.
– Det känns otroligt stimulerande, säger hon.
Vi Hundägares redaktionssekreterare Gunsan är mycket nöjd med sin prestigevärvning.
– Andersson är Sveriges bästa layoutare inom hundbranschen, säger Gunsan.
Läs mer
Vi Hundägares chockvärvning
Vi Hundägares värvning av Anna Andersson kom som en blixt från klar himmel för tidningen Lagerhållning. Tidningen Lagerhållnings redaktionssekreterare Sven-Bertil förnekar dock detta.
– Vi har många spännande satsningar på gång under hösten och har redan haft kontakt med flera spännande layoutare, säger han.
Läs mer
Unika Partiet: Vi hoppades på 1 procent
Under en vecka i årets rötmånad lanserade Linda Rosing ett nytt parti, Unika Partiet. En partistyrelse rekryterades hastigt och de cashade in ett antal spaltmeter i kvällisarna:
”Expressens avslöjande om att Linda Rosing ger sig in i politiken har skapat stor uppståndelse.”
”I går beställde Linda Rosing 203 000 valsedlar. Nu tar den forna dokusåpastjärnan steget in i rikspolitiken. Som partiledare för Unika partiet.”
”Här är partiet – och personerna – som ska ta Linda Rosing till riksdagen.”
Hittills har Valmyndigheten hunnit räkna ungefär hälften av rösterna i riksdagsvalet och en sak är klar: om Unika Partiet ska komma in behöver de en smula flyt i de distrikt som återstår. Av 2,8 miljoner räknade röster har partiet hittills fått exakt 103 stycken.
Partier som Enhet, Folkets Vilja, Ny Framtid, Allianspartiet och Klassiskt Liberala Partiet ligger hästlängder före Unika Partiet. Om partiet verkligen beställde de där 203 000 valsedlarna måste valresultatet innebära något slags rekord vad gäller pappersslöseri.
Pierre Almquist sitter i partiets styrelse. Han hade hoppats på ett valresultat kring 1 procent snarare än de 0,00 procent som nu ser ut att bli fallet.
– Vårt riktiga mål är EU-valet. Egentligen var det idioti att ställa upp i riksdagsvalet bara sex veckor innan valet. Vi hade hoppats på att få 1 procent, men det var bara förhoppningar och vi är nöjda med att folk lagt märke till oss, säger han när Donnie ringer upp.
Enligt Pierre Almquist har partiet fått mängder av positiva reaktioner från omgivningen. Med denna massiva kärlek från folket i ryggen ska satsningen fortsätta och en ny styrelse väljas vid det kommande årsmötet.
– Vi har fått uppmärksamhet, det var det vi var ute efter. Nu är det EU som gäller.
Sverige har ingen valhemlighet
Det är ju val ganska sällan, så mellan varven hinner man liksom glömma hur det går till. I går blev jag påmind. Av de demokratiska grundstenarna allmänna, fria och hemliga val klarar Sverige två kriterier av tre – det är ”hemliga”-biten som fattas.
Där jag röstade var allt som det brukar. På vägen in genom porten blir man trakasserad av valarbetare, som det visserligen är rätt lätt att slinka undan. Men sedan, när man ska skaffa valsedlar, uppstår ett problem för den paranoide. Man måste rycka åt sig sedlarna medan en intresserad kö står bredvid och studerar en.
Väl inne i vallokalen (Sorgenfriskolan, om någon undrar) kom nästa granskning. Medan väljaren stod bakom de där fåniga gröna skynkena och fipplade med lapparna stod kön av väntande folk och glodde in genom den stora fönsterruta som var mycket strategiskt placerad bakom ryggen på de röstande. Jag stod bara i kön någon minut och hann inte se mer än ett par röstare i aktion – en mörk, krullhårig kvinna (hon viftade med kd-lappar) och en ung man (visade sig vara vänsterpartist).
Andra länder har löst de här problemen genom ökad anonymisering: i Danmark delas till exempel listor med samtliga partiers namn ut och väljaren kryssar valfritt parti inne i ett bås med fyra väggar, i USA drar man i en spak och väljer George W Bush oavsett om man vill eller inte. Det finns många tänkbara lösningar. Men i Sverige, där alla ändå är överens, kanske det är lika bra att skippa illusionen om valhemlighet helt och hållet. Som en bekant sade när jag gnällde över saken: måste allt vara så jävla hemligt då?
Om folk lämnade in valsedlarna utan kuvert kunde man i stället för den där gamla ramsan ”röstar gult, röstar vitt, röstar blått” få höra ”röstar moderat, röstar kommunist och röstar SPI”. Öppenhet, transparens och enklare att räkna. Det är förmodligen framtiden.
Falsksångens död
Så kallad ”vit” musik (inte nödvändigtvis att förväxla med så kallad vit makt-musik) har under ett par decennier haft en särställning inom popen, såtillvida att dess företrädare har kunnat sjunga svagt, dåligt eller rentav falskt utan att behöva vara rädda för repressalier.
Från Mark E. Smith via Kim Gordon till sentida svenska representanter som Henrik Berggren, Håkan och Embassy har dörren stått öppen för alla tondöva indierockers med hjärtat på tröjärmen. De har kommit undan med saker som inom så kallad ”svart” musik i bästa fall hade inneburit en livslång karriär som gräsbärare.
Men på sista tiden syns det faktiskt en ändring i mönstret. Med en flod av gratismusik att välja ur tycks indiepubliken till slut ha blivit mer kräsen. Preferenserna verkar sakta men säkert glida över mot band vars sångare kan hålla en ton, eller åtminstone hantera en autotuner.
Ett par relativt färska exempel:
1. Syntpop för indiepublik: Hot Chip sopar undan Embassy och TTA.
2. Gitarrindie: TV on the Radio sopar undan resten.
Donnies prognos: om två år kommer alla indieband, hur musikaliskt experimentella de än vill vara i övrigt, att tvingas anlita sångare i klass med Anthony Hamilton eller Mariah Carey, vilket i sin tur kommer att tvinga mängder av indiebolag i konkurs.
Kristallen får mig att sakna Tiljans Talanger
Jag är inte säker på vad som är mest irriterande med tv-priset Kristallen – pristagarna eller rapporteringen kring dem.
Att Peter Settman, Filip & Fredrik och Let's dance får priser är förstås provocerande, men vad ska man då säga om den DN-artikel Hans Kronbrink (en farbror på frigång från någon palliativ vårdenhet) knåpade ihop efter galan? Han går ut hårt med att kalla Filip & Fredrik för vildbasar och fortsätter:
”Senare utsågs deras 100 höjdare till Årets humorprogram och Grattis världen till Årets livsstilsprogram. Ändå menade de båda efteråt att deras program den här säsongen är ännu bättre!” En sådan förvånande självsäkerhet, Hans!
SvD hade den goda smaken att inte skicka någon egen skribent till galan utan använder byråtext. TT Spektra: Varför är ”Så ska det låta” så populärt? – Det är tävling, det är lätt för alla att hänga med och vi har kul när vi gör det, sade Peter Settman.
Det här är förstås en ouppnåelig dröm, men nästa år hoppas Donnie ändå på en kristallnatt som gör skäl för namnet: med stora mängder krossade tv-rutor och reporter-laptops. Det är enda vägen framåt.
Därför röstar jag på Gamla moderaterna
Min feberkurva inför det stundande riksdagsvalet beskriver hittills en lång, vågrät linje.
På ena sidan har vi skämtet Nya moderaterna med den snaggade Monchichi-killen, ett par anonyma högstadielärare och så den där hemska, norrländska kosack-kvinnan som reppar centern, och i den andra ringhörnan har vi Persson, Ohly och Wayne Coyne. Alternativen känns förfärligt vattniga och intetsägande – det mest psykologiskt intressanta är kanske Monchichi-killens envisa försök att sälja in sig genom att tala så dämpat och mjukt att man nästan inte hör vad han säger.
Med mindre än en vecka kvar är det dags att göra något drastiskt åt den här snarkfesten.
Eftersom jag alltid står upp för dem som får överkryssade getingar och minustecken av lågpannade kvällstidningskrönikörer (jag hänvisar bara till mina sentida kampanjer för Anni-Frid Lyngstad, Dave Stewart och Bustas senaste) har jag på sista tiden gripits av en viss saknad efter Gamla moderaterna.
Ni vet vad jag menar: Anders Björck, Lars Tobisson, Per Unckel, Gunnar Hökmark och Dinkelspiel. Riktiga, tvättäkta freaks som malebondade över whiskygroggar i mörka bunkrar i Gamla Stan. Hånflinande nolltaxerare som utan att tveka skulle köra över en ensamstående trebarnsmamma som stod och skräpade framför leasing-BMW:n. Medelålders män som brann för lag och ordning, stränga straff och dramatiska skattesänkningar.
De var kanske inte något att hålla i handen när åskan gick, eller när budgetunderskotten galopperade iväg, men de gav åtminstone viss karaktär åt vardagspolitiken genom sitt sätt att fullständigt strunta i saker som varumärkesvård, personlig image och vanligt folkvett.
Gör som jag den 17 september: ta en blank valsedel och skriv ”Gamla moderaterna” på den. Med vår hjälp kan de dårarna vinna den här skiten.
Är 50 en muthafucka?
Folk har tidigare gjort sig lustiga över 50 Cents möjliga homosexualitet. Textrader som ”I read somewhere I'm homophobic, shit / go through the hood, there's mad niggas on my dick” och, det kanske allra finaste exemplet, ”Yayo, bring the condoms, I’m in Room 203”, har analyserats ingående.
Men nu, efter att ha plöjt igenom mannens i sanningens namn nästan generande lättlästa självbiografi From pieces to weight på badstranden (med ett antal juggars aggressiva rytanden som mycket passande soundtrack), har jag börjat fundera på om 50 inte i själva verket är en muthafucka i ordets allra mest ursprungliga bemärkelse.
Jag slår upp sidan 80, där han just har berättat lite mer om sin avlidna mor och plötsligt tycks drabbas av samvetsnöd:
"I saw what she did at work. Even then I knew that it wouldn't be smart for me to be up under her, when she was grinding."
Piggie Smalls
.
Bloggare och sellouts
Hedershäxan Linda Skugge skriver om bloggar som marknadsföringsplats och konstaterar att till exempel Isobel och Katrine Kielos dragit personlig nytta av sitt bloggande, även om de nu slutat på grund av illasinnade och korkade kommentarer.
Linda har säkert helt rätt. Och jag misstänker att det finns någon sorts logik och trade-off här också: jag själv har nästan aldrig fått jobbiga kommentarer, åtminstone inga jag brytt mig om (om vi för en sekund bortser från den där gamla huliganskiten). Men så har jag å andra sidan inte fått några prestigefyllda eller lukrativa skribentuppdrag heller. När jag tänker efter har jag faktiskt inte fått en enda, enda liten bonus eller fringis av bloggandet – förutom kärleken från er läsare, förstås, en kärlek som givetvis är värd sin metaforiska vikt i guld. Etc.
Men grejen är, jag är troligen den fattigaste bloggare ni känner. Jag skulle verkligen behöva en ny soffa och gärna också en ny tv: jag tänker mig en hyfsat diskret plasma, 37 tum max, det torde vara nog för att göra travsändningarna rättvisa. Det borde faktiskt inte vara för mycket begärt.
Frågan är: vilka neanderthalare ska jag provocera, och vart skickar jag den där jävla fakturan?
Det värsta är att det här inte verkar vara en isolerad Ludacristrend. Busta Rhymes har som bekant också fimpat flätorna för en kortklippt variant. Musikvärldens klassiska stora frisyrer försvinner i oroväckande fart och frågan är vad och vilka som nu står på tur. Kommer Erykah Badu att förvandla sig till en svart Sinead O'Connor?
