Den ädle vilden II
Vurmandet för den ädle vilden i populärkulturen börjar och slutar förstås inte med Dan Treacy. Vi har kommit till kapitel två i ämnet: lo-fi. Det lär vara en förkortning för "low fix", d v s att inspelningarna lämnas i princip orörda. Missljud och misstag lämnas som de är, vilket får till följd att det mesta låter skit.
Kända företrädare för lofi-rörelsen, som växte fram under tidigt 90-tal, var bland andra Pavement, Sebadoh, Melody Makers Everett True samt Håkan Steen.
Vad var då lofi-musikens lockelse? Enligt Melody Maker (och eventuellt, Håkan Steen) var det sökandet efter "dolda melodier", vilket ledde till att många tillbringade halva 90-talet med att lyssna på bandbrus, harklingar och grytlocksslammer i hopp om att se ljuset i en hög av skit. En enkel melodislinga som anades någonstans i bakgrunden framstod i ljuset av den övriga bråten plötsligt som smått fantastisk.
Lofi-ideologin var ännu ett exempel där betraktarna hyllade det oförställda, det oförfalskade och "äkta". De ädla vildarna i Sebadoh som sjöng in en låt à capella i turnébussen medan någon hostade upp gårdagens vickning i bakgrunden – mer äkta kunde det säkert inte bli.
Get crump!
Just det, inte crunk den här gången. Nu handlar det om clowner och folk som dansar strippdansen i 200 km/tim. Vet inte vad man ska säga om det mer än att det ser roligt ut.
Ho ho ho
Den här dagen tar något slags pris vad gäller underhållande kvällstidningstrash. Först en "hårspraysattack" på TV4-nyheterna, där Unni Jerndal ska ha blivit rasande när Anna Lindmarker fluffade till sin hövolmsfrissa. Sedan en story om att Linda Rosing lämnat sin dörrslusk för en pokerhaj från Göteborg. "Jag förstår ingenting", bölar Fadde, som tillsvidare bor på hotell.
Och som kronan på verket, en schäfer som blivit våldtagen av en varg. Typiskt vargar, stryka omkring och våldta våra svenska tamhundar. Kastrering och utvisning till Irak säger jag.
Så här roligt har jag inte haft en söndag sedan baltutlämningen 1946.
Den ädle vilden I
"This is our music" visade ett program om Dan Treacy igår. Han hade en gång ett band som hette Television Personalities, men numera ägnar han sig mest åt att supa.
Mycket mer än så fick man inte veta i programmet, som av princip aldrig använder speakertexter. Eftersom intervjupersonen i det här fallet konstant var berusad, på dåligt humör och inte ville prata om sig själv blev det en trettio minuter lång studie i mänskligt förfall och klagande där det mest rafflande som hände var när Treacy kastade sig över en hemdator för att få spisa Las Vegas-lightpunkarna The Killers.
Så varför visades programmet? Av samma skäl som alltid när det finns en nerkörd kille med stora pretentioner att romantisera. Den känslige killen som inte klarar av den moderna världens press och därför bedövar sig med allt från bajamaja-tvål till crack. Naturbarnet som inser saker andra dödliga inte förstår. Den oförstörde, naive killen. Den ädle vilden. Andres Lokko och de andra i This is our musics redaktion tar helt enkelt upp den tråd Rousseau lämnade efter sig.
Någon som heter Svante Folin konstaterar i denna långa drapa att "Den ädle vilden har alltid appellerat till intellektuella som vantrivs i civilisationen, i synnerhet om de primitiva paradisen kan avnjutas på säkert avstånd". Han är nog något på spåret där, Svante.
Vurmandet för den ädle vilden i populärkulturen börjar och slutar förstås inte med Dan Treacy. Vi har kommit till kapitel två i ämnet: lo-fi. Det lär vara en förkortning för "low fix", d v s att inspelningarna lämnas i princip orörda. Missljud och misstag lämnas som de är, vilket får till följd att det mesta låter skit.
