I dag kastar jag, del 6
De flesta av oss har en sak gemensamt: vi äger en samlingsskiva med Robert Johnson. Den köptes med stor säkerhet för en billig peng på någon skivrea eftersom vi kände oss moraliskt skyldiga att ägna oss åt en smula poparkeologi. Killen ifråga gick trots allt ned till vägkorsningen för 80 år sedan och sålde sin själ till djävulen för att vi skulle kunna lyssna på Lil Jon i dag.
Vi har sedan lyssnat på skivan en halv gång och ställt den i hyllan, eftersom den låter förfärligt. ”Lo-fi” är inte ens en början för att beskriva det brusiga, skrälliga avskrap de här samlingsskivorna från pre-stenkakeåldern innehåller.
Någonstans under bråten kan man om man lyssnar noga höra Robert Johnson klinka gitarr och sjunga lite med gnällig röst. Och ni vet det lika väl som jag: det är verkligen inte mycket att hurra för. Han kan vara bloozens gudfader hur mycket som helst, men hans färdigheter när det gällde att spela eller sjunga hade inte ens räckt i Gamla Stans tunnelbaneuppgång – den där negern hade fått gå över till att kränga Situation Stockholm inom en vecka.
I dag kastar jag alltså Robert Johnson: ”King of the delta blues”. Din skiva kanske är döpt till något annat, som ”Last of the great blues singers”, ”Cross road blues” eller ”Complete collection”. Det spelar ingen roll eftersom det ändå är samma låtar på allihop. Bara att slänga.
postat av D.D. @ 08:40
21 Comments:
Nej satan DoDo,
efter att noggrant ha övervägt dina argument och din retorik (jag gav dem en fuckn ärlig chans. Tro mig), måste jag meddela att du för första gången gått vilse. Nu är du en snäll ponke och kilar ut till soptunnan, plockar upp CD:n och sedan ber du snällt om ursäkt av Sir Robban.
Alternativt: ta en rejält fylla på Koskenkorva (finns nu i kosher-variant) och så lyssnar du på RJ i en rejäl bakis. Då kanske du hittar tillbaka till the righteous path.
Cheers.
MM
med viss oro noterar jag det typiska offentlig toalett-kaklet på golvet under klosetten. bor donnie numera på köpenhamns hovedbanegade?
Att kasta skivor i WC:n slutar aldrig lyckligt, oavsett vilken skiva det är.
Fred Wesley, mina toalettklinkers är creme de la creme. Folk dödar för att komma åt såna vintage keramikplattor.
För övrigt kanske jag ska tillägga att sopgubbarna tycks ha inlett en lokal bojkott här på S:t Knuts väg, därav mina försök att spola ner plattan i stället för att låta den gå til miljöpartistiskt korrekt plaståtervinning.
det finns ingen bra blues. alls.
Kosherkorva måste jag förresten testa. Är den lika bra att blanda med Jaffa som originalet?
Jag är uttråkad i dag. Ska skriva om kikhosta hos barn i Rosengård och om en busslinje som byter hållplatser. Snart lägger jag ut den där Lemonpartylänken här på pin kiv, ökar webbtrafiken med 1000 procent och får en offentlig bannbulla av Maja Aase.
Man får inte slänga skräp i toaletten!
Det där var kul!!
Sandra: Du har verkligen en fin musiksmak.
forresten: ar det bara jag som trottnat pa Spank Rocks album? det ligger dar i iTunes, men jag pallar inte lyssna pa skiten.
Här i Malmö sitter det gamla plåtskyltar på alla toalettdörrar där drätselkammaren uppmanar alla att iakttaga största möjliga renlighet, inte slösa med vattnet och rengöra klosetten med saltlösning med jämna mellanrum. På 50-talet kunde de verkligen konsten att lägga sig i folks hygienvanor.
Även om Spankskivan egentligen inte har ett skit med Bmore att göra har jag inte tröttnat på den, snarare tvärtom. Den är hundens testiklar. Trots att cricket nu har börjat hypa den och skriva skit om att ta lågprisflyg til Baltimore. Lycka till säger jag, de där sta-prest-fånarna skulle inte överleva en timme på The Paradox, Club Choices eller Louie Louie.
Synd att man missade den här tiden för övrigt:
"Club Mo's, located in Kingsville, Maryland, was host to the most scandalous Baltimore Club parties between 1996 and 2001. Although the genre truly inspired primal dance forms, eventually the club was shut down by the local authorities due to improprieties involving young females and club employees."
Sen är frågan hur man ställer sig till den här saken:
"Brick City club or New Jersey club is an offshoot of Baltimore club music from Newark, New Jersey which was pioneered and popularized by D.J.Tamiel, Mista Quiet Man, and Tim Dolla, in the early/mid 1990s following Baltimore's track. The basic musical structure is similar to Baltimore's, but it differs in the use of more simplfied beats and mixing technics, giving it almost a "mainstream pop" appeal rather than the raunchy traditional club beat."
anonym: moi? smaksak.
Donnie, du är helt klart för dålig på att läsa rootsy.nu och i synnerhet Per Hägreds texter.
"Däremot är blues inte längre ett språk som talas i de finare tyckarkretsarna i det här landet. Det var förresten länge sedan bluesen var inne här, om nu man kan tala i termer av inne och ute när det handlar om musik som karvats fram med kniv ur blödande hjärtan och sargade själar.
Jag fattar som vanligt ingenting. Det är ok att gräva ner sig i soul, har jag förstått. I country. Och i jazz. Men inte i blues. Bluesen är lika bespottad som dansbandsmusiken, men i själva verket är det mer blues i sådana som Olle Jönsson och Sten Nilsson än i någon i den svenska elit som har monopol på tyckandet just nu. Men soul och jazz är alltså pk. Det är som att det är lite finare att lyssna på det. Det är lite mer rysk kaviar och champagne över det. Den där sordinerade trumpeten skvalar så skönt i bakgrunden på cocktailpartyt, typ. Vad vet jag? Jazz och soul är kanske som den där HD:n som desperata män skaffar sig när livet hotar att springa ifrån dem."
Texten fortsätter förresten med att han räknar upp bluesattribut som vilken normalbegåvad person som helst skulle använda som invektiv. Det är dammiga bomullsfält, "arrendeböndernas knappa förhållanden", supa sig redlös på hembränd sörja och t. om blankslitna gabardinbyxor.
50 Cent ar blues!!!
"Clickety-clank, clickety-clank
The cotton goes into my masters piggy bank"
donnie, du är typ väck i skallen.
Tack, d haraway. I dag har jag kört på nitrazepam och det har känts finfint. Ro i själen men ändå inga som helst problem med koncentration och output.
de nada.
Annars är väl Per Hägred mest känd för att han fick "sparken" som nöjeschef på Expressen, efter att ha råkat skicka ut ett surmail till hela red. Sånt är alltid roligt.
Fel som fan. Fattar man inte Robert Johnson så fattar man inte mycket.
Mitt vinyl-ex med RJ åkte i soporna för 10 år sedan.
Nu är all vinyl borta. Jönsigt att tycka att det är coolt med vinyl för övrigt.
Skicka en kommentar
<< Home