Min stora feta judiska familj
Jag har varit och firat min farmors 90-årsdag den senaste veckan. Så jag vet inte vad som kunde passa bättre just nu än en snabb presentation av några av mina släktingar.
Här är födelsedagsbarnet,
farmor Ayala Donut, i egen hög person...
...och här är farfar, Shlomo Donut, ute på sin och Ayalas lummiga bakgård.
Några andra lite mer aparta familjemedlemmar som fanns på plats för att gratulera var farbror Gideon, som aldrig missar ett tillfälle att klippa en hövding...
... farfars kusin Issachar, som fortfarande tror att 3D-brillor i mjukplast kan förvandla Maia Morgenstern till Natalie Portman...
... samt onkel Zusman, som var den som först introducerade mig för crunken. Något jag för övrigt är honom evigt tacksam för. Ani ohev otcha, Zusie!
Avslutningsvis ett foto från min barndom, där familjen Donut gemensamt firar lövhyddohögtiden Sukkot. Notera att den unge Donnie, längst till vänster, redan i späd ålder hade insett tjusningen i hantverksskicklig västkustrock.
.
Anders + Apple, del 2
Donnie är just nu på Gotland för att undersöka vad som egentligen ligger bakom Pascal-hypen. Men som sann rättshaverist fick han trots allt tid för ett snabbt samtal med Fredrik Hallstan, som är informationschef för Apple Sverige i Stockholm.
Hur viktigt är det för Apple att få redaktionell uppmärksamhet i medierna, om man jämför med effekten av egna annonser?
– PR är förstås generellt mycket viktigt för Apple.
Vad tycker ni om den uppmärksamhet ni har fått av medierna för till exempel Ipod och Itunes?
– Vi märker ett stort intresse för Ipod och våra övriga produkter.
Hur jobbar ni för att få speciella journalister att intressera sig för produkterna?
– Det är min egen lilla hemlighet, haha.
Vilka journalister brukar ni kontakta?
– Om det gäller en ny Ipod så är kanske inte Nätverk och Kommunikation den mest intressanta tidningen utan kanske snarare Cosmopolitan. Generellt kan jag bara säga att vi har en god relation med alla som skriver om oss.
Jaha, och vad fick vi ut av det här? Ingenting såklart. Det lönar sig inte att prata med kapitalisterna, särskilt inte om eventuell Nunstedt-payola.
I dag kastar jag, del 1
Omgivningen har låtit mig förstå att skivornas tid är förbi, eftersom musik numera distribueras via telefonnätet. Att sälja de gamla plattorna är dock ingen större idé då andrahandsvärdet på en cd har sjunkit till i princip noll. Återstår alltså att slänga dem i sophinken.
Men lite sentimental är man trots allt och att ordna hela dumpningen på en gång känns för abrupt. Om jag i stället kastar en eller två skivor i veckan får jag dessutom uppslag för en artikelserie som sträcker sig åtminstone fram till år 2020. Rock on!
I dag kastar jag Pavements ”Slanted & enchanted”
Donnie har redan tidigare slängt skit på lofi-estetiken, men eftersom popmusikens kanon behöver några påminnelser för att slutligen kunna skrivas om får den här Pavementskivan äran att bli först ner i soporna. Att medvetet göra musik som låter illa, i en missriktad strävan efter autenticitet, var nog den största stilmässiga pinsamheten under 90-talet. Och att vissa fortfarande inte har fattat galoppen 2006, det är ännu mer upprörande. Lofi är lika modernt och framåtsträvande som en säkerhetsnål genom kinden.
Slanted & enchanteds anskrämliga omslag matchar för övrigt matresterna i hinken perfekt.
Anders + Apple – vad är dealen?
Man kan göra narr av Expressens popskribent Anders Nunstedt av många anledningar, som
t ex att han älskar Bodies Without Organs och själv är lika skallig som Vitalic.
Men om det är något bestående popkulturellt avtryck han har lämnat med sin skriftställargärning, så är det nog Apple-reklamen. Vad är egentligen dealen mellan Nunstedt och det där företaget? Flera år av oavbruten textreklam och PO Olle Stenholm har så vitt jag vet inte gett honom så mycket som en virtuell lavett.
Donnie får helt enkelt ta sitt ansvar och göra det i stället. Här är några av Anders kramgoa Apple-stunder:
Killen hyllar Applekoncernen generellt:
6 maj 2005
”Favoriter: apple.se
Jag gillade apples grejer tidigare, efter ipod-lanseringen 2001 är jag helt såld. Sjukt snygga prylar.”
16 oktober 2004
”Köper man en Apple-dator ingår musikprogram gratis, kör man på pc finns de gratis att ladda ner eller till kostnaden av några hundralappar.”
Han har mysiga hemmakvällar med sin Ipod:
26 juli 2004
”Inte för att skryta, det är helt enkelt mitt jobb, men jag har sett mycket i sommar. Jag har kört åtskilliga mil, som värsta dammsugarförsäljaren. Bara den inställda Kalas-premiären i Kalmar innebar 898 sega kilometer i ösregn.
Så tack gode Apple-Gud för min ipod. Och för att den går att koppla till bilstereon.”
27 oktober 2003
”Nunstedts popbarometer
UPP:
Ipod (mp3-spelare)
Världens bästa musikanläggning. Jag har snart 6000 spår i min.”
Itunes är förstås oslagbart – och så praktiskt!
27 oktober 2003
”I USA har Apples itunes music store blivit en enorm succé, trots att nätbutiken till alldeles nyligen stängde ute alla windows-användare. Tjänsten är enkel: sök efter låtfilerna på en lätthanterlig server och ladda ner dem direkt till din dator. Sedan kan du lyssna på dem hur du vill.”
5 maj 2003
”Har man laddat ner Apples gratisspelare Itunes till sin Macintosh är processen lätt som en plätt. Då hamnar man automatiskt i butiken – Itunes music store”
Även något så torrt som bolagets säljsiffror får honom att jubla:
3 januari 2005
”Den i särklass största butiken för digital musik, Itunes Music Store, säljer numera 4,7 miljoner låtar i veckan – på en geografiskt begränsad marknad.”
5 maj 2003
”Att tjänsten är extremt efterlängtad visade försäljningen under Itunes-affärens första dygn. På 18 timmar hade butiken krängt 275 000 låtar. En överväldigande succé, konstaterade branschbibeln Billboard nyktert. Jag tycker att det låter som den bästa idén sedan amazon.com föddes.”
Och allra roligast – han tar all kritik mot Apple personligt:
29 september 2003
”Nunstedts popbarometer
PÅ VÄG NER:
Paul McCartney (surgubbe)
Stämmer Apples Itunes och bråkar med p-lisor. Hur är det fatt din gamle snåljåp?”
22 september 2003
”NER:
Beatles (stämmer Macintosh)
Visst, skivbolaget Apple var först, men att komma nu och kräva pengar för att Apple säljer mp3:or på nätet verkar bara girigt.”
»Screamadelica« revisited
”An album that transcends its time and influence” skriver webbsajten All Music Guide och sällar sig därmed till skaran av folk som geniförklarat Primal Screams ”Screamadelica” i 15 års tid. Men är det verkligen någon som lyssnar på den fortfarande? Jag gav den nyligen fem timmar, i nyktert tillstånd, och kunde konstatera att det är dags att avliva några myter.
Myt #1: Screamadelica är dansmusik
Av elva låtar på skivan är det bara en (Don't fight it, feel it) vars bpm når 120-strecket. Resten ligger och skvalpar mellan 75 och 100 bpm. Alltså är albumet inte dansmusik utan snarare något för chillout-tältet, där folk kan ligga och diskutera sina favorit-munchies i lugn och ro.
Myt #2: Screamadelica är soul
Hur tråkigt det än låter för alla indieskadade aspiranter kommer man aldrig runt att soulsång ställer vissa färdighetskrav. Bobby Gillespie är så långt från begreppet soulsångare man överhuvudtaget kan komma – och därmed blir musiken heller aldrig soul. Om Darin fick sjunga in Screamadelica i stället, då kunde det kanske börja likna något.
Myt #3: Screamadelica var banbrytande genom att blanda rock och dansmusik
Förutom att det där med att blanda rock och dansgrooves egentligen inte var någon särskilt bra idé (se t ex Hot Hot Heat, The Faint och Electric Six för bevis), så var de förstås inte först eller ens tidigt ute med den tanken. Vad sägs om Funkadelic? Eller för den delen, ”Fools gold”?
Myt #4: ”Loaded” var en fantastisk singel
Så fan heller. Om ”Loaded” ska beskrivas med ett ord är det snarare ”skittråkig” som dyker upp i huvudet. Från ”Wild angels”-samplingen i början (som Mudhoney använde redan, öh, 1988?) via det halvsega beatet till – ingenting. Ingen extas, bara tomhet. Däremot skulle jag gärna höra italo-mixen av Edie Brickell-låten som beatet lär ha norpats från.
Myt #5: Screamadelica har ett väldigt fint omslag
Dagiskludd. Varje gång jag ser nån bära en t-tröja med det där slabbiga motivet blir jag uppriktigt bedrövad. Här är en betydligt mer lyckad teckning, som jag själv funderar på att sno till omslaget på min egen debutskiva år 2012.
Skadeglädje
De flesta har nog lagt märke till att bostadspriserna stigit ganska rejält de senaste nio åren. I Stockholms innerstad kostar lägenheterna numera drygt 40 000 per kvadrat, allt pådrivet av rekordlåga räntor. Lyor som är Patrick Bateman-renoverade och har ”New York-känsla” är uppe och nosar på 50 lock per kvadrat.
Så varför tar jag upp ett så popkulturellt dödfött ämne, som en annan Peter Wolodarski? Jo, därför att det här av allt att döma kommer att ge bränsle till massor av finfin skadeglädje. För som en bekant uttryckte saken: vem fan är så dum att han köper bostad utifrån dagens ränteläge? Riksbanken sitter nu med fingret stadigt på höjningsknappen och inom ett år lär boräntorna vara åtminstone 50 procent högre än nu.
Och vips: vi kan se fram emot en repris på de gråtreportage som förekom så flitigt i början av 90-talet, med barnfamiljer som förköpt sig, inte kunde betala av på lånet och fick sälja med brakförlust. ”Varför var det ingen som VARNADE oss?”
Buhu, snyft. De får förstås skylla sig själva om de går på såna här grejer.
Nu fattas bara att Anders Nunstedt precis i dagarna har undertecknat ett fett låneavtal, så är glädjen total. Om ni hör något i luften som surrar, så är det Donnie som hurrar.
Vi firar med en kalaslåt från T.I.:s kommande skiva.
T.I.: ”What u know”
Rockar Donnie aldrig glömmer
Badrock med Björn Skifs
Rocktåget med Ledin
Luciarock i SVT
Maratonrock, också SVT
Rockumentärer
Rockdepartementet i P3
Aftonbladets Rockbjörn
Bock-Rock i Bollnäs
Och bara för att spä på ryktena om att Kinky Afro i själva verket är en pedofilblogg, här är lite mjuk och smäktande tonårsrock av en mycket ung amerikan:
Chris Brown:
”Yo (excuse me miss)”
Prostatapop
Få torde ha missat den musikaliska historierevision som började någon gång under tidigt 00-tal och nyligen fick sitt slutgiltiga publika manifest i och med Gradvallsamlingen ”Feber 2 – mainstream”, där Grållan blandade Boston med Leo Sayer. Medan DN På Stan skrev om unga kvinnor som klädde sig som tanter passade de unga männen på att uppdatera sina skivsamlingar med kalifornisk västkustrock, lugna favoriter och skäggig country. Gammal och oförarglig blev en accepterad och, åtminstone tillfälligt, radikal tillflyktsort när det unga och aggressiva hade upprepats en gång för mycket.
Fredrik Virtanen & Tom Pyl missförstod i vanlig ordning hela grejen och såg chansen att outa sin kärlek till Lundell och Morrissey. Precis som väntat. Vi mer analytiskt lagda ville dock inte acceptera att Stones, Carole King och Waylon Jennings lades i samma gubbkorg bara för att de alla är 50+. Ett antal subgenrer behövde alltså definieras och här är de nu, sorterade efter fallande relevans.
Gubb-AOR: Kanske den bästa subgenren. Mark Knopflers ”Sailing to Philadelphia”, Sting ”Dream of the blue turtles”, här finns massor av bra grejer. Härifrån härrör också huvuddelen av Gradvalls skiva som förstås egentligen borde ha hetat ”AOR” i stället för det hycklande ”Mainstream”.
Gubbpop / adult alternative: Så sant som det är sagt: ”For audiences who want their alternative rock mid-tempo and angst-free, artists such as John Mayer and Matchbox Twenty are pretty safe bets”. Om man dessutom vill ha finsmakarkvalitet finns dessutom alltid Finn Brothers att tillgå – världens bästa rockband i khakichinos.
Gubbfunk: George Clinton bär upp sin ananasfrisyr trots att han är 110 år gammal. Det är dessutom lögn att han har blivit dålig bara för att hans hjärnsynapser numera blinkar som ett flipperspel i händerna på Robban Drakwind. ”TAPOFOAM” är till exempel finfin. Och vi ska inte glömma Bernie Worrell.
Gubbreggae: Lee Perry är ungefär lika gammal som George Clinton och tycks ha samma synapsproblem. Freddie McGregor står upp och vittnar för smörsång i baktakt, som en Kingstons Lasse Lönndahl. Och jo, det funkar väl.
Gubbsoul: Härnere börjar relevansen sjunka något. Gubbsoul borde teoretiskt vara en bra genre som är enkel att räkna hem, men så är tyvärr inte fallet. För bevis, låna ett öra till de senaste alstren från Al Green och Stevie. De försöker desperat kopiera sig själva som de lät för trettio år sedan, i stället för att bara slappna av och köpa ett par nya chinos.
Gubbrock:
Gubbtrance: Vill man mingla med Madonna i Beverly Hills, som Paul Oakenfold, eller hjälpa till att trimma
Sven Väths hästsvans i Kaiserslautern, då har man hittat sin favoritgenre.
Gubbindie: Oavsett om det handlar om oönskade comebacker som Wedding Present, sent könsmogna farbröder som Stephin Merritt eller eviga 12-åringar som The Pastels finns det något väldigt osmakligt över 50-åriga tjänstemän som sjunger om akryltröjor och hallonsaft.
Gubbhiphop: KRS One ger fortfarande ut nya skivor med jämna mellanrum men det vore synd att säga att de blir bättre och bättre.
Public Enemy? Nya skivan var lika angenäm som bältros.
Gubbelectro: Riktigt plågsam subgenre. En typisk representant är 57-årige fransmannen Vitalic, som försöker dra uppmärksamheten från sin blänkande flint genom att göra svettig näsblodselectro med många distade ljud.
Gubbcountry: Helt säkert den värsta subgenren av alla.
Merle Haggard, finns det överhuvudtaget något som är värt att veta om honom förutom att han är döpt efter ett slags frukostflingor? Och Johnny Cash – med tanke på alla de där fnösktorra prat-coverversionerna han sprutade ur sig på ålderns höst är det skönt att han numera har lagt ned verksamheten för gott.
Dagens gospel
Det handlar om när man är jävligt trött och kräver att få sova och inte bli väckt. Åtminstone inte förrän Gud personligen kommer och knackar en på axeln. Jag kan relatera till den här grejen.
Anthony borde göra en hel "U saved me"-skiva med sådana låtar.
Anthony Hamilton:
"Pass me over"
.
K-Fed vs Britney: 1–0
Britneys hårdkrökande make Kevin
"K-Fed" Federline har nu gett ut sin första Disco D-fixade singel "Popozao". Aftonbladets hårdkrökande recensent Bjurman sågar inte helt oväntat, medan Donnie anser: helt okej och för en gångs skull välproducerad baile, någonstans mellan "Mulher coca cola" och "Laffy taffy". Minst 7/10.
.
Spot the ekonomireporter!
Bang bang, choo choo train
Get up on it and ride that thing
Jag har varit och firat min farmors 90-årsdag den senaste veckan. Så jag vet inte vad som kunde passa bättre just nu än en snabb presentation av några av mina släktingar.
