Heeeere's Donnie!
Ledsen att jag inte skrivit på ett par dagar. Har haft lite ledigt, påtat i blomsterrabatten och grävt ner ett par plastsäckar i trädgården. Men, jag vet att ni inte unnar mig någon vila överhuvudtaget och passar därför på att tipsa om Busta Rhymes-skivan. Svennetidningarna har säkert avfärdat den med den vanliga nedlåtande axelryckningen, ”var inte han hipp för tolv år sen?”, men strunta i det. Den är skitbra.
(För övrigt borde man snart skriva något om svenska musikrecensenters pedofila förhållningssätt till musik. Alltså, inte att de gillar musik gjord av barn, det hade möjligen varit uppfriskande, utan att de i nio fall av tio föredrar debutanter och nya namn framför artister som ger ut sin andra, tredje eller tionde skiva. Ungefär som horköparen ratar den gamla rutinerade kvinnan som vet var prostatan sitter och i stället väljer den oförstörda med pippilotter i håret.)
Gästblogg: Den verklige pokermiljonären
Svenska Spels vd Jesper Kärrbrink läste tydligen inte mitt Kinky Afro-bidrag om varför marknadsföring som går på maskerad iklädd redaktionellt material-dräkten är satans påfund. På en flygning förra veckan var det dags igen.
Tidningen Spel (pris: 40 kronor, givetvis gratis för alla exklusiva FlyMe-resenärer) påminner till utseendet en del om Café, komplett med svartvita bilder på Isaksson i tveksam 3/4-rock från Boss. Innehållsmässigt speglar tidningen väl Svenska spels verksamhetsidé. 99 procent reklam för Svenska Spels tjänsteutbud följt av några pliktskyldiga rader om hur vänliga företaget är när de kastar ut brödsmulor till ungdomsidrotten (samt en antydan om att folk som spelar bort sina njurar och villor kanske borde söka hjälp).
Svenska spel brukar motivera sin aggressiva marknadsföring med att de utländska spelbolagen sätter ribban – och att den statliga aktören snällt tvingas följa med sitt helyllekoncept. Men när tryckte Poker-4-life, Afrobet eller något av de andra internationella utsugarföretagen ner en läbbig tidning i halsen på dig senast?
Efter att ha läst första (och förhoppningsvis enda) numret av Spel inser jag att Kärrbrink borde damma av BMW:s smått klassiska 80-tals slogan: Svenska spel följer inte utvecklingen – Svenska Spel leder den.
Nick Shay
Fimpa Tone för gott
Jag inser att jag är lika sent ute här som Mellberg var mot Tyskland, men den här Tone-debatten behöver faktiskt riktas om. Till min förvåning har reaktionerna på Schermans beslut att bänka kvinnan i fråga varit övervägande negativa, folk har startat protestsajter och enligt Fyran själv ”strömmar tittarbreven in”.
Förlåt mig, men: när kom vi överens om att det vore en bra idé att ha en norsk stork som väderpresentatör? Jag måste ha varit sjuk den dan. Inget ont om norrmän men jag förstår uppriktigt sagt inte vad de har med vårt väder att göra. Är det meningen att vi ska bli glada över att det åtminstone regnar lite mindre här än i Bergen, eller var hon nu kommer ifrån?
Tone är den mest irriterande kvinna jag sett i tv på åratal. Inte sedan Agneta Sjödins glansdagar har man skådat en lika kallsvettsframkallande combo av frireligiös förskollärarinna och kändiskåt minglare. Inte nog med vädret och det där hemska dansprogrammet, tanten dyker dessutom upp på var och varannan vimmelbild i tidningarna sedan flera år tillbaka – ungefär som den där alapapp-fågeln som så envist terroriserar Kalle Anka på julafton.
Har hon dejtat Runar ännu, förresten?
Clichy-sous-Bois, crackers!
Åker till Paris i dag och kikade nyss lite i en guidebok. Där var bara bilder på Eiffeltornet och en massa fransmän med mustascher, baskrar, vinflaskor och baguetter under armen. Var fanns mina homies? Jag har nog läst om upploppen, les projects och Houellebecqs beskrivningar av gangbangers i tunnelbanan.
Väl på plats lovar jag i alla fall att giljotinera Marie Antoinette, bränna Jeanne d'Arc på bål och välta ut ett lastbilsflak med gamla morötter framför Sarkozys dörr.
Under tiden får ni hålla till godo med mitt lilla sommarprogram som enligt planerna ska dyka upp här på söndag.
Bakom rubrikerna: så bloggar Donnie
Jag tänkte passa på att berätta lite om hur jag arbetar. Hur kommer egentligen en bloggtext till? Många, i alla fall någon, har ställt frågan. Och jag kan börja med att berätta hur det inte går till, genom en liten jämförelse med superbloggaren Sigge Eklund.
Sigge vaknar av koltrastens sång vid sextiden på morgonen, pussar frun och barnen godmorgon och joggar ett varv runt Långholmen. Sedan sätter han sig tillsammans med en flaska Guarana vid datorn, nykter, fräsch och koncentrerad, och skriver ännu en massiv postning som bara osar av kommande Augustpriser. Måndag till söndag – Sigge levererar.
Så går det inte riktigt till för min del. Till att börja med kan jag inte skriva nykter. Jag har försökt, men i nyktert tillstånd är jag fruktansvärt oengagerad, liknöjd och tråkig vilket innebär att alstren inte blir bättre än så här. Jag behöver någonstans i trakterna av tre–fyra pints, eller en flaska vin, för att kunna få ihop något som kan börja leva upp till de höga krav på insikt och sur mage varumärket Kinky Afro ställer.
Det här är förstås ganska krävande – jag skulle egentligen behöva vara full fem gånger i veckan. Men jag har rationaliserat produktionen och genom att skriva flera postningar vid samma tillfälle räcker det med två till tre fyllor i veckan.
Min enda slutfråga till er är egentligen vart jag ska skicka krognotorna: är ni, kära läsare, beredda att bjuda? Nej, jag tänkte väl det.
Bonusblogg: Dagens fårfiol
Se här, ett klipp från Sydsvenskan. Han är dansk, han är fet, han har hängbröst. Men med tanke på det rent ut sagt chockerande paket han har mellan låren är jag ändå böjd att utnämna honom till ”Sibbarps förste älskare”.
Eller så har han bara skitit på sig. Man vet aldrig med de där camparna.
Lupe Fiasco är sommarens hjälte
Jag hade annars redan utsett Ghostfaces ”Fishscale” till årets skiva. Den var som väntat skitjobbig, eftersom Ghostface alltid skriker sig igenom varje album i ett hysteriskt tonläge, och som väntat blev den också bättre när man bet ihop och trängde bakom hysterin. ”Fishscale” visade sig till slut inte vara bara ännu en Ghost-skiva utan något betydligt större – rentav det bästa gubben någonsin spelat in. Bättre än ”Ironman”, bättre än ”Supreme clientele”. Han har aldrig haft finare beats att jobba med, tack vare Jay Dee, MF Doom och de andra, och med ett genomgående tema som kokain såg han också till att intressenivån hölls hög hela vägen.
Men sedan kom den här Lupe Fiasco och rubbade mina cirklar lite. Ni har väl hört den skateboardromantiserande singeln ”Kick push”, men har ni hört hela skivan? Fy vad bra den är. Killen är så snitsig och perfekt att en kräsen man som jag nästan sväljer gallblåsan. Crunkbröl och smurfade soulsamplingar i all ära men när man hör en spirande mikrofonmästare briljera känns det faktiskt lite extra. Trots att han lär vara kompis med Kanye.
Det enda jag fasar för nu är kvällstidningarnas rubriker när skivan officiellt ges ut någon gång i juli och ska inkassera sina rättmätiga hyllningar. ”Inget Fiasco”, ”Årets Fiasco”, o s v. Fuck det.
Lupe Fiasco: ”You my”
Låt ”Chippen” välja – bänken eller saxen
Sveriges match mot Trinidad & Tobago var inte mycket att gnälla över, tycker jag. Coolt att dela poängen med soca-laget.
Men den här ”Chippen”. Och hans hårpiska. Där kan man tala om att skämma ut fäderneslandet. Killen har visserligen experimenterat med busiga och flikiga frisyrer tidigare men den här totalt skamlösa synthartofsen han odlat nu (vad är den, två decimeter? tre?) visar ju att han helt tappat omdömet.
Landslagsledningen borde ställa honom mot väggen: tofsen ska av, annars blir det bänken. Och kan inte Lagerbäck ta det ansvaret får väl de andra spelarna göra det i stället. Sportkillar brukar inte dra sig för lite klassisk kamratuppfostran – jag minns till exempel skriverier om några pojklagsspelare i AIK som brukade stoppa upp klädgalgar i rumpan på varandra. I jämförelse med det framstår en tvångsklippning som rena picknicken.
Nedladdning etc: Donnie spräcker myterna
Piratdebatten tycks vara det roligaste svenska folket vet, om man ska gå efter all den uppmärksamhet ämnet får. Donnie är inte riktigt lika road. Men det förekommer ett antal olyckliga missuppfattningar i diskussionen och dessa bör trots allt redas ut, så att debatten kan föras på sakliga grunder i fortsättningen.
Myt #1: ”Skivpriserna är för höga”
Fel. När cd:n kom till byn 1985 kostade den i regel 145 kronor till fullpris i butik. Nu, 2006, är fullpriset mer spritt men ligger mellan 159 och 219 kronor. Priset har alltså bara stigit med någonstans mellan 9 procent och 50 procent på 21 år, medan konsumentprisindex under samma tid har dragit iväg med 76 procent. Relativt sett är cd-skivor alltså klart billigare i dag än för två decennier sedan. Och där ligger ett problem – varor som sjunker i pris relativt sett upplevs av konsumenten som mindre värdefulla. Om en Porsche kostade lika mycket som en Skoda skulle den vara mindre attraktiv. Priset på cd-skivor borde med det i åtanke fördubblas för att ge produkten lite mer status. Kanske kunde skivorna rentav förpackas i Tiffany's-liknande etuier med sammet och sån skit.
Myt #2: ”Om skivor var billigare skulle jag köpa mer”
Du skulle så fan heller. Eftersom alternativet till skivköp är gratis nedladdning skulle ytterligare prissänkningar bara innebära ett race mot botten. Om en cd kostade 50 kronor skulle den i alla fall vara oändligt mycket dyrare än gratisalternativet, och detsamma skulle förstås även gälla om priset sänktes till 5 kronor per skiva, eller till 50 öre.
Myt #3: ”Utvecklingen går inte att hejda”
Klart den gör. Om skivbolagen började spela in analogt igen, samtidigt som det blev förbjudet för företag att erbjuda konsumenter internetuppkopplingar – då vore vi en bit på väg. Visserligen skulle en sådan åtgärd såga av grenen Kinky Afro sitter på, men det vore kanske lika bra eftersom det skulle befria mig från den här bloggbördan.
Myt #4: ”Framtiden är digital”
Nej, den är analog. Varför? För att jag säger det, bitch.
Myt #5: ”Vi måste lyssna på ungdomarnas åsikter”
Den största myten av alla. Jag har varit ung själv och rodnar bara jag tänker på alla idiotiska åsikter jag haft. Hade makthavarna lyssnat på ungdomarna (alltså verkligen lyssnat på dem, inte bara påstått att de gör det) hade världen i dag varit en filial till Big Brother-huset, Osynliga partiet hade haft egen majoritet och Sigge Eklund hade varit president.
”Klart grabben ska ha en festivalblogg”
Morgontidningarna har hittills hållit sig för goda för att låta krönikörer och recensenter skriva bloggar på arbetstid och det är förstås en hållning som är värd applåder. Bloggar är inte värda vattnet de är skrivna i om de inte härstammar ur lika delar utanförskap och frustration, något som rimmar illa med den avlönade krönikörens isterbukiga räkmacketillvaro. Men det finns ett undantag som förenar DN, SvD, GP och de andra morgonblaskornas webbupplagor: när det är festival, då ska det fan bloggas.
Det hela började rimligtvis som ett test. ”Festival, då kan väl NN skriva en blogg därifrån?” Avgränsat i tiden, bra, givet ämnesområde, fint. Vad som förvånar är att ingen tycks ha reagerat på det intetsägande bludder som blivit resultatet i de allra flesta fall. En massa trevliga bokstäver på skärmen men de säger liksom ingenting.
Festivalbloggar brukar vid en snabb anblick se väldigt likartade ut. Tidningarnas sajter puffar för dem på förstasidan och de börjar ofta med ett anspråkslöst ”hej, nu är jag här” för att sedan fortsätta med gnäll på pressområdets dåliga uppkopplingar och en del internt, lätt kamouflerat, medieskvaller. Gärna om de konkurrerande tidningarnas bloggskribenter och deras taskiga handlag med alkoholen.
Just nu pågår dinosauriefesten Sweden Rock och därifrån bloggar för DN:s räkning Niclas Lindstrand, en före detta ekonomireporter som tröttnat på företagsaffärer och numera skriver om heavy metal (helt naturlig övergång med DN-mått mätt – kan man det ena kan man säkert det andra också, huvudsaken är att man slipper sparka folk). På DN:s förstasida har man lovat en första bloggrapport på torsdagskvällen men inget har ännu synts till. Kanske har Niclas smuttat på läsken lite för tidigt, kanske har han bara en osedvanligt rutten uppkoppling. Vi får säkert svaret tids nog. Frågan är bara vad vi ska använda det svaret till.
Kinky Afros guide till kommande festivalbloggar:
(juni) Hultsfred
(juli) Roskilde
(augusti) Emmaboda
(oktober) Oktoberfest
(januari-maj) schlagerskiten
Uppdatering:
Nu har DN-Niclas kommit igång. Så här lyder hans första postning:
”För er som väntat på denna blogg: Jag beklagar, men trafik, teknik och Lagen om Alltings Jävlighet (LAJ) har satt stopp för den tills nu. Mer om LAJ lär följa. De båda andra sakerna tänker jag bespara er detaljer om. För er som tycker att bloggar är egocentrisk dynga från självupptagna journalister: Ni har min fulla förståelse, men varför läser ni detta egentligen?
Niclas Lindstrand”
I dag kastar jag, del 9
Det här svider lite i hjärtat, men det ska göras. Trots att Leon Ware har producerat.
I dag kastas Marvin Gayes ”I want you”. Visst låter den bra – det är ju quiet storm (för övrigt alltid det bästa genrenamnet). Men oavsett hur utvilade och positivt inställda öron jag än har vid början av lyssningen så finns det bara en bra låt här (titellåten, förstås). Marv och de andra verkar också medvetna om det eftersom den i gengäld är med tre gånger på skivan. Resten är ett sorlande mingelparty som aldrig tar fart och heller aldrig riktigt kryper ner i sängen.
Om du ska köpa en Marvin-skiva från 70-talet, köp i princip vilken som helst utom den här.
Dumpa de äkta skallarna i Östersjön
Hiphop är en sympatisk musikgenre, men den plågas tyvärr av en besvärande subkultur som förstör för alla andra. Jag tänker förstås inte på vapenviftande gangstas utan på de självutnämnda apostlar som utan att generas kallar sig själva ”äkta skallar”.
De där grabbarna (det är alltid grabbar, förutom Feven) som inte nöjer sig med svängig musik och videor med stora bakar utan kräver äkthet, respekt för de fyra elementen (varav minst två ändå är utdöda) och engagemang i den lokala fritidsgården. Ingen kan förstöra en god feststämning lika effektivt som en äkta skalle.
När skallarna försöker hålla fortet som värst är det främst två saker jag brukar reagera på.
För det första: de representerar alltid en sorts deprimerande sossemoral och agerar själva som klassens ordningsmän för att genomdriva den moralen. KRS-One = bra, 50 = dålig, folköl = bra, kokain = dåligt, ryggsäckar = bra, attachéväska = dåligt, och så vidare ända ned till tubsockorna som säkert ska vara urtvättade Intersport om det ska vara 4 real.
För det andra: de är nästan alltid idioter. Alltså, idioter i bemärkelsen klent begåvade, obildade och dyslektiska. Riktigt komiskt blir det när de på forum som Whoa kritiserar varandras nödrim under den ofrivilligt ironiska rubriken Lyricism:
”den var bra.. men du moste förbättra dig lite.. asso utveckla det du tänker po so det blir mer komplicerat den här var ganska vanlig var mer profetisk;)”
”De är som nånn ovanför säger.. de är dialekter som skiljer.. men ja tror på lyricism så är nog alla ungefäääär så samma nivå, de finns ju nåra som är bättre en andra men inte många”
Så här ser jag på saken: musik handlar till stor del om att få tillträde till nya världar. Vill man ha vardagsrealism kan man lyssna på lo-fi i stället. Och om man ska vara lite positiv känns det trots allt som om vinden har vänt. Skallarnas inflytande minskar och medan det för fem år sedan fortfarande var lite radikalt att omfamna gangstaestetiken och förkasta fritidsgårdarnas påklistrade ”äkthet” blir det numera allt vanligare.
Jag välkomnar den utvecklingen och ser fram emot dagen då den siste skallen får sin ryggsäck fylld med gråsten, och sedan dumpas i havet.
Stolpe ut och glaset är halvtomt
Vi som föddes under första halvan av 1970-talet kommer inom kort att vara en mycket liten skara. Den hypotesen bygger på att vi under de närmaste åren kommer att ta livet av oss i en omfattning som till och med får suicidfrekvensen efter Goethes release av ”Den unge Werthers lidanden” att blekna.
Men Donnie, du lever ju fortfarande? kanske någon invänder. Visst, men fråga igen om ett par år så kanske jag inte kan svara. Oddsen är goda att ord som ”bitterhet” och ”fistad i röven” kommer att förekomma flitigt i mitt avskedsbrev. Det här är bara några anledningar:
Karriär
Den sista generation som genomgick gymnasieskolan medan den fortfarande var svår, tråkig och hade betyg med siffror. Man kunde inte välja en massa fria ämnen eller ligga hemma och sova med motiveringen att man ”går individuellt program” heller. Tacken för det var att debutera på arbetsmarknaden under 90-talskrisen, när enda chansen att få jobb var att ha en farsa som ägde ett företag.
Nöjen
Först köpte man vinylskivor för alla sina pengar. Sedan kom cd-skivorna och tog 15-20 procent av ens disponibla inkomster under ett antal år. Nu, med hundratusentals kronor nedplöjda i cd, dvd och liknande är även de optiska medierna färdiga för sophögen eftersom ingen längre kommer att tillverka apparater man kan spela dem på. Jag övervägde faktiskt att gå på den där piratdemonstrationen i helgen, bara för att få chansen att nita några av de där bortskämda skitungarna som haft lyxen att bli kulturkonsumenter i en tid när allt är gratis.
Sex
Ni vet själva: först fick man inte till det för att man var tonåring under puritanismens och aidsskräckens tid. Och nu, när ungdomarna fortbildat sig med TV1000 sedan barnsben och är nere med gruppsex, får man inte till det eftersom man varit dum nog att lägga sina blygsamma inkomster (se punkten ”karriär”) på skräp som skivor, böcker och film (se punkten ”nöjen”) i stället för på plastikkirurgi, silikon och implantat.
Hälsa
Den sista generation som tvingades genomgå puberteten utan SSRI-preparat.
Sommar + Donnie = sanningen
Förstämningen spred sig över internet den 31 maj då det stod klart att P1:s kulturkotteri valt att inte kontraktera Donnie som sommarpratare. En av de få som inte var bedrövad var jag själv, eftersom ett alternativt sommarprogram redan är inplanerat. Kina, Nordkorea, Sverige, mönstret känns igen – myndigheterna utövar sina repressiva krafter, men de kan inte tysta oss, d v s mig.
Den 18 juni, ungefär samtidigt som prinsessan Märtha-Louise lägger sina första rhymes i riksradion, kommer ”Sommar med Donnie” att bloggas ut här med hjälp av Ourmedia. Anteckna datumet i era Palm Pilots och räkna med en blandning av sommarlovsminnen, dissar av blåstång och strandtennisspelare, sommarcrunk och en gemytligt knarrande stämma (och är ni upptagna den 18:e går det förstås att lyssna senare, när ni är tillbaka från era jävla semestrar i Saint Tropez).
Dagens grej: Allen Toussaint
Kanske är jag lätt efterbliven men den här New Orleans-killen Allen Toussaint är faktiskt en ganska ny bekantskap för mig. Även om han på den här bilden råkar se ut som Ron Jeremys nubiske tvillingbror är det mest av allt elegans som kännetecknar hans musik – jag ser på nätet att han klassas som allt från funk till soul och jazz, men om jag får bestämma är det snarast hästsvans-r&b. Bandet är förstås Toto-tajt, eller Steely Dan-tajt om det känns bekvämare för någon, och låtarna är lika delar fantasi och perfektionism, från pianokompen som driver låtarna framåt till blåsarrangemangen.
Blåset, ja. Skivan ”Southern nights” från 1975 innehåller mängder av finfina saxofontutningar. Inte sådana där tjocka och bröliga saxsolon som Clarence Clemons vrider ur sig i ”eufori” tillsammans med E Street Band utan snygga, kontrollerade tutningar. Så fort det uppstår en lämplig lucka kommer det en lagom saxportion och drar upp mina mungipor. Jag har inte förstått hur mycket jag saknat blåtonad sitta-i-fönstret-saxofon sedan Dave Stewart hängde med den där holländska kvinnan för 200 år sedan. Candy Dulfer?
Madlib har säkert samplat Toussaintgubben fram- och baklänges redan, men nu är det dags att han får ett Polarpris också eftersom det faktiskt inte låter ett dugg Bjurman. Hör själv:
Allen Toussaint: ”You will not lose”
Allen Toussaint: ”Back in baby's arms”
Ledsen att jag inte skrivit på ett par dagar. Har haft lite ledigt, påtat i blomsterrabatten och grävt ner ett par plastsäckar i trädgården. Men, jag vet att ni inte unnar mig någon vila överhuvudtaget och passar därför på att tipsa om Busta Rhymes-skivan. Svennetidningarna har säkert avfärdat den med den vanliga nedlåtande axelryckningen, ”var inte han hipp för tolv år sen?”, men strunta i det. Den är skitbra. 
