KA dör, och återuppstår som en tjatig jävel
Jag vill önska alla KA-läsare ett gott nytt år och även passa på att informera om lite stundande förändringar.
Det kommande året blir det färre inlägg om ångest, diarréer, Bionda och andra djupt allmänmänskliga ämnen, och desto fler om musik. Och när jag skriver musik menar jag inte klubbar och sån skit utan riktig musik, som man laddar ned och avnjuter i sin fåtölj framför datorhögtalarna. Mitt nyårslöfte blir att lämna den här stolen så sällan som möjligt – det finns ju pizzabud.
Med anledning av den här högkulturchocken vill jag avtacka de läsare som nu tröttnar för gott, och till den skara som eventuellt återstår säger jag: vi har en fin tid framför oss.
Ingen vit jul men ett vitt år
2006 har i ovanligt hög grad präglats av kokain, en drog som visserligen var populär redan på Ronny Jönssons tid men som i år tog fart och slutligen passerade Echinagard i kategorin överprissatta måbra-kurer. Hel- och halvkändisar haffades i princip varje vecka på Spy Bar med nypudrade näshår, och som om inte det vore nog greps som bekant också några före detta Göteborgsidrottare med näsorna i gottepåsen under friidrotts-EM.
Sverige är ingen isolerad ö och det här fenomenet har naturligtvis också varit extremt tydligt inom musikvärlden. Där rappare under 80- och en stor del av 90-talet talade om kokain ur ett tredjepersonsperspektiv (White lines, don't do it, och så vidare) gick man i mitten av 90-talet över till att behandla ämnet ur ett självupplevt förstapersonsperspektiv. Jay-Z och Biggie rappade om kokainförsäljning, men det framgick samtidigt att det var något de sysslade med förr, när de var unga, dumma och blev rika.
Det där är gammalt nu, som till exempel Sasha Frere-Jones konstaterar, och sedan en tid är det mest förstaperson presens som gäller. När cd-försäljningen sjunker jobbar rapparna extra som kockar och/eller budpojkar. Året började starkt med Ghostfaces Fishscale, som levde upp till namnet och visade sig vara en briljant temaplatta om kokain, och sedan fortsatte det liksom bara på den vägen. Årets mest använda ord i hiphoptexter är förutom ”snow” och ”blow” antagligen olika synonymer för vikter, som ”bricks”, ”weight” och det ständigt närvarande ”keys”.
Rick Ross skiva var en riktig pulverorgie som nötte in hans smeknamn ”Brick” Ross. 50 ville koka medan spisen var varm och gav ut självbiografin med 2006-typiska titeln From pieces to weight. Jeezy hävdade att han sålde mer än någon annan, medan Birdman och Lil Wayne gjorde en funkig kärlekssång där Baby berättar att han köpte sitt första kilo från sin exfrus bror. Project Pat använde i Cocaine ett emfatiskt sniffljud som percussion på refrängen. Och så kom till sist nya skivan från Clipse, där bröderna handlar, kokar, väger, säljer och berättar om det med en sån omsorg om hantverkets detaljer att det verkar gränsa till ren kärlek: ”Bitch never cook my coke! Why? Never trust a ho with your child”.
Det jag undrar lite är hur de här killarna hinner spela in skivor. Lägger de 16 bars, kollar långkoket på spisen, en vers till och sedan ut på en snabb leverans medan Nate Dogg ylar refrängen?
I Sverige slutade nyhetsåret stilenligt med att polisen i Göteborg gjorde ett kokainbeslag på 1,1 ton. Jag tycker det låter rätt mycket, men å andra sidan är det väl ungefär vad Jeezy avyttrar på en bra långhelg om man ska tro honom själv.
.
Donnie kryper till korset: låtarna
Jag har flera gånger gjort narr av bloggare som känt sig kallade att köra den där gamla trötta kvällstidningsgrejen om ”årets” det ena och det andra.
Men nu råkade jag besöka min gamla hometurf på dagensskiva och fick liksom en urge. Jag ville ge er det här. Och, här är det nu, med nedladdningslänkar och det hela.
Sånger att sjunga vid socialkontorets brinnande soptunnor, sånger att älska till:
1. Rich Boy: "Throw some D's"
Den handlar inte om att kasta dollarsedlar på horor, som någon underbegåvad person trodde, utan om att kasta på guldfälgar på sin nyinköpta Cadillac. Alla kan relatera till den här skiten, om inte annat så för det underbara breaket "I never slip, I never fall..." o s v, som förmodligen är pophimlen 2006. Jupp.
2. Snook: "Älskling jag är hemma nu"
Som Danne själv sa: "det handlar om en sån där konstig känsla som man aldrig annars får i en studio". Allvarligt talat så är den här låten så fin att ni som inte ens lyssnar på den, bara för att den är svensk, dessvärre kommer att rostas i helvetet.
3. Black Chiney Presents: Willy Chin Again
Den här "låten" är 60 minuter och 20 sekunder lång, och spöar därmed skiten ur LCD Soundsystems rätt långa singel. Willy Chin är med i matchen, han är med i Black Chiney-gänget och det räcker egentligen. Genial reggaetoast över ett ständigt skiftande låtunderlag. Ett tag är det till och med Nirvana han toastar över. Han dödar det, givetvis.
4. Beyonce - Check on it (Maurice nu soul mix)
Jag är inte helt säker på att den gjordes innan årsskiftet, men det spelar ingen roll. Några har säkert missat den och den är fantastiskt, nästan obehagligt bra.
5. Beyonce - Irreplacable
Beyonce, igen. Den här låten har hyllats framlänges och baklänges, vilket trots allt ger mig hopp om framtiden. Jag är inte ensam. Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi svarta. Tillsammans är vi svarta kvinnor. To the left, to the left.
6. Yung Joc - It's goin down
Tre toner på en keyboard, en ointresserad och i sanningens namn förmodligen också obegåvad rappare. Vad ger det? En fantastisk danslåt, till och med för de som sittdansar.
7. Young Jeezy - Go getta
Jeezy får sitt knarkiga gangstahjärta skuret i strimlor av R Kelly, som bara flippar loss och gör skiten till en R Kelly-låt.
8. Mos Def - Lifetime
En skitlång låt som officiellt ges ut först nästa år, men så vad. Den är finfin och oslagbart ryggsäcksblödig. Poor Mos, om två år spelar han i Berlin för 50 personer och pimpar sina hembrända cd-r till de "äkta skallarna".
9. Snoop Dogg - Vato
Ingen annan verkade gilla den, men jag gjorde det desto mer. Snoop kör Väsby-latino-grejen och tar hiphopen tillbaka till det det egentligen handlar om: gängkrig och skjutvapen.
10. K-Os - Flypaper
Genialt och extremt ogangsta. Han är till och med från Kanada. Och det är om vi ska vara kinkiga inte ett skit hiphop, utan ren rå soul. Frågan är väl vad Lennart skulle säga och när han ger ut en Feber-cd på temat.
Nyhetschock: Donnie på bild
Här blir jag och några andra plåtade av Sydsvenskan. Om jag inte är en sartoriell kille så vet jag inte vad ordet betyder. Nyss fick jag lite följdfrågor av Sydis också, och jag reagerade förutsägbart som den keyboardjockey jag är: med akut minnesförlust. Vad var bäst 2006? Vad var sämst? Hur fan ska jag komma ihåg det, bara sådär? Tror jag lyckades få in en Gnarls Barkley-diss, och det är ju alltid något. Tyvärr var jag inte vaken nog att få in ordkombinationen ”Calle Schulman” och ”dvärg”. Det hade annars varit fint och, på många nivåer, roligt.
Rap sartorialist: Biopalatset Malmö, onsdag
Det enklaste som finns är att köpa "instant rapper"-kitet med glitter i polypropenplast, komplettera med en träningsjacka och tro att man är thug. Denne gentleman faller dock inte i den fällan. Handsken! Jackohandsken lyfter hans ensemble skyhögt över FFL och de andra iceade göteborgarna. Man väntar bara på att han ska dra fram en 75:a jesusjuice ur ryggsäcken och börja freestyla över Billie Jean-beatet. Handsken är ett statement över hans vilja att kliva ut från den grå massan och säga: Jag Är En Individ.
Rap sartorialist: Kroksbäck, fredag
Vad jag gillade mest här var färgkoordinationen mellan kostymen och hatten. Möjligen kunde zebraslagen på kavajen ha varit lite bredare, men färgmatchningen förlåter allt. Notera hur den gröna fjädern på hattbrättet går ton i ton med skjortan.
Någon kanske tycker att dollarsmycket är i största laget, men om någon kan bära upp en sådan pjäs är det den här mannen, som utstrålar livserfarenhet och så uppenbart trivs med sig själv.
Rap sartorialist: Bologna, tisdag
Det hade varit så enkelt att bara slänga på sig den där pälsen och tro att man har sitt game locked down. Men stil handlar som bekant om att gå den där extra milen, att inte nöja sig med mindre än fullständig harmoni. Smokingen, den perfekta sidenflugan (Phat Farm?) – på den här mannen dryper det flair ur porerna.
Nästan som riktig rock
Många av er har säkert redan sett den: The Games lilla studiokonsert hos AOL, där han framför några låtar från nya skivan kompad av en dj samt av en enarmad punktrummis som påminner om Animal i Mupparna.
De här inspelningarna verkar verkligen ha gått hem bland folket. Det är så jävla bra, så jävla hårt, och så vidare, och folk som inte brytt sig om rap sedan Apocalypse 91... The enemy strikes black får än en gång anledning att ta upp det finaste omdöme de kan ge, nämligen att det är nästan lika tufft som The Clash. Allt som krävs för att hiphop ska bli angeläget på allvar tycks vara en enarmad punktrummis.
Själv anar jag förstås smart marknadstänk bakom det här framträdandet. Med alla högprofilerade hiphopartister som gett ut nya skivor under november och december gäller det att differentiera sig för att inte drunkna i flödet. Jay-Z och Nas är som Coke och Pepsi, de säljer på sina väl inarbetade varumärken. Clipse säljer till musikjournalisterna och Jeezy till tolvåringarna, medan artister som Project Pat och Lil Scrappy har regionala fanskaror.
För Game blir det bästa budet att sikta på en crossover till rockfolket. Han har redan den raspiga rösten och han har tatueringarna. Alla som såg honom på Roskilde för ett par år sedan vet att han krökar som Shane MacGowan på scen. Och sist men inte minst, med en image som är soptunnor och undertryckt våld snarare än juveler och booty har han också tillräcklig social cred för att kunna platsa i rocktidningarna.
Ju mer man tänker på det, desto tydligare framstår framträdandet ihop med Animaltrummisen som ett helt logiskt led i arbetet med att positionera Game som den själfulle mannens egen Fred Durst.
En afton på hiphopens bakgård
Jag passade på att göra något rätt otippat i Berlin: gick på hiphopkonsert. I en stad som egentligen består av lika delar techno och umpa är det en sällsam upplevelse att se några dussin tyskar i säckiga cargobyxor och regnvåta sneakers tränga ihop sig i en klubblokal, göra W-tecknet (som jag antar står för ”wurst”) och, naturligtvis, dricka en hel massa öl.
Kvällens begivenhet var Afu-Ra, en astmatisk Brooklyndude med jazzskägg, polotröja och vaga revolutionsdrömmar. Alldeles för snäll för att gå hem hos den breda gangstapubliken, men samtidigt aningen för funky för att passa de allra mest rättrådiga indiekillarna som gillar Sage Francis. Min gissning är att Afu-Ra är van vid att jobba i motvind, vilket i så fall förklarar att han innan spelningen cirkulerade runt i lokalen och skakade hand med alla närvarande. ”Hello, my name is Afu-Ra. I want to thank you so much for coming to my show”. Det var ett varmt, fast och förtroendeingivande handslag.
Spelningen var väl sådär: ganska sympatisk, av naturliga skäl befriad från hits eftersom han aldrig har haft några. All the fellas in the house say yeah – några tyskar brölar, all the ladies in the house say oh yeah – tyst som i graven. Mot slutet frågar han vilken musik folk brukar köpa, Red Hot Chili Peppers, Gwen Stefani, The Roots? ”Cause you sure as hell ain't buying my albums”.
Som helhet var kvällen absolut inte obehaglig eller dålig, men det var ändå svårt att skaka av sig känslan av tragik. Jag fick inte direkt lust att köpa hans plattor och har för övrigt redan några av hans äldre låtar på någon minidisc i någon kartong på någon vind någonstans. Men jag kände mig nästan skyldig att klappa honom på axeln, ge honom en eurosedel och säga ”förlåt”. Även om jag inte vet exakt för vad.
Grejer som är turk, del 3: Turka-colan
Är det inte ett upprörande slött bloggande när folk bara lägger upp bilder pü utländska matvaror med vagt etniska förtecken? Nü, men turka-colan var ütminstone god...
Guck mal!
Driftstörning p g a Berlintripp
Ja, det har blivit dags att åka till Berlin igen. Som trogna Kinky Afro-läsare vet innebär det här med största sannolikhet att det först blir ett par dagar utan bloggpostningar, och sedan kommer det några obegripliga haranger som handlar om grafitti, currywurst och Hükan Steen.
Mot slutet av veckan lär allt vara tillbaka till det normala här igen. Fast man vet aldrig säkert med Berlin: det verkar förutsägbart technogrått på ytan, men rätt som det är dyker det upp oväntade grejor. Senast jag var där var till exempel Tommy the Clown på besök i stan.
Därför är Bengt förbannad
Bengt Ohlssons På Stan-krönika om att unga kvinnor behöver lära sig att ta skit (jag vägrar använda den där fula ljudhärmande stavningen) har vållat en del uppståndelse.
Men att Bengt är härsken är kanske inte så konstigt. Jag tänkte försöka sprida lite ljus över tänkbara orsaker till hans dåliga humör.
På Aftonbladet är i dagsläget 57 procent av krönikörerna kvinnor och på Expressen är siffran 60 procent kvinnor. I morgontidningarna är mönstret lite annorlunda. SvD har 46 procent kvinnliga krönikörer och på DN är andelen låg, exakt hur låg har varit svårt att fastställa men om man ser på senaste halvårets krönikor som är tillgängliga via webben är kvinnoandelen 27 procent.
Vad säger då dessa siffror om Bengts humör? En hel del, faktiskt. Kvällstidningarna är av tradition snabbare än morgonbladen när det gäller att hänga med i omvärlden och om kvällisarna har en majoritet kvinnliga krönikörer är det förstås för att de har märkt att dessa säljer bättre. Det finns gott om undersökningar som visar att folk hellre köper magasin som har bilder på kvinnor på omslagen (det gäller inte bara porr), och att också kvinnliga krönikörer säljer bättre har antagligen samma orsaker. Folk har mer intensiva åsikter om kvinnor som skriver, än de har om män.
Men Bengts surhet då, han får ju skriva? Visst. Men han har förstås noterat hur terrängen runt omkring honom skiftat och hur allt fler kvinnor kommit in i hans skrå. Han har sett krönikeskrivandets gradvisa förvandling till ett kvinnoyrke med allt vad det brukar innebära av lönepress, monotona och rutinmässiga arbetsuppgifter och dålig arbetsmiljö. Och män gillar inte när kvinnorna blir för många runt omkring dem, eftersom vi vet att det riskerar att punktera statusen och fringisarna. Så sent som i början av november kom till exempel en Afa-rapport som visade att män i kvinnoyrken oftare blir sjuka, oftare har psykiska besvär och drabbas av utmattningsdepressioner.
Där en tidningsreporter eller redigerare backas upp av facket, garanteras en löneutveckling som åtminstone är i linje med inflationen och dessutom har möjlighet att utvecklas i yrket genom att få chefsposter och göra något slags karriär, sitter krönikören i princip där hon/han sitter. Krönikören säljer sin arbetskraft på en oligopolliknande mediemarknad där redaktionscheferna kan spela ut krönikörerna mot varandra, vilket håller lönerna tillbaka. För att väcka läsarnas intresse kräver tidningarna kontroverser, vilket riskerar att göra krönikeskrivandet monotont och enformigt, och arbetsmiljön försuras dessutom av att krönikören måste konfronteras med kundernas/läsarnas vrede, som kan komma i form av elaka mejl och telefonsamtal eller, i värsta fall, konkreta hot.
Eftersom krönikörsyrket ofta bedrivs i frilansform blir krönikören ofta också utan den gemenskap som finns på en arbetsplats. I stället får krönikören sitta på ett eget litet kontor eller rentav hemma – vilket bidrar till bilden av en ganska typisk kvinnofälla.
Allt det här har Bengt haft i huvudet när han skrev, det kan jag nästan lova. Där hans manliga 45-åriga bekanta klättrar i karriären på Ericsson och har representationskonton och flashiga övernattningslägenheter sitter han själv på exakt samma plats som för två, fem eller tio år sedan. Det enda som har ändrats är antalet rynkor på hans bylinebild.
John Legend, en morsgris
John Legend i Köpenhamn var åtminstone på ytan en kraftfull anrättning. Han har en hård och skarp liveröst som man säkert skulle kunna klyva ett margarinpaket med, även om det kommer direkt ur kylen. Det är en röst som ledigt tar 100 kilo i bänk. Och förutom det backades han också av ett mycket muskulöst band.
Ord som ”muskler” och ”kraft” fungerar normalt som röda skynken när det handlar om soul, men om motsatsen är ”bräcklig” är jag personligen mer på kraftlinjen. Och dessutom, om man redan gillar ghettotech, crunk och snap och allt annat som postas på Fathertronix-forumet känns det helt logiskt att även omfamna muskelsoulen.
Men allt var inte okej. Publiken på Vega i förrgår såg vilsen och bortkommen ut, och jag förstår dem mycket väl. Mr Legend hade nämligen kvällen till ära krävt att Vegas stora sal skulle vara rökfri, gissningsvis som ett led i hans ständigt pågående arbete med att vårda den där margarinklyvarrösten, och att banna rökning i Danmark är ungefär lika normalt som att förbjuda åskådarna att bära kläder. Jag såg med egna ögon flera besökare gripas och handgripligen släpas ut av vakter när de för en stund glömt förbudet och råkat famla efter ett knöligt Kings-paket.
Om Mr Legend verkligen hade velat efterlikna sina idoler från 70-talet borde han ha tänkt efter vad en sån här rökfatwa sänder för signaler. Krävde Donnie Hathaway en rökfri arbetsmiljö och använde Marvin en portabel s k Dallasfläkt på scenen? Lät Jerry ”The ice man” Butler få tungan masserad och tarmarna sköljda med kamomillte?
Mitt omdöme om Johnny L blir därför högst blandat: mycket muskler, begränsad världsvana, alldeles för mycket Kanye-fasoner.
Låt oss inte kalla det indietrosa
Jag utgår från att Annika Flynner julhandlar på Netto i år:
Och allt är inte crunk som glimmar – jag börjar verkligen gilla den här nya Omarion-singeln. Det är Timbaland och låter som Justins nya skiva fast med bättre sång (förstås).
Omarion: ”Ice box”
Ett karriärdödande beslut
No Limit-thuggen C-Murder har tidigare bara nämnts i förbigående här på Kinky Afro och efter denna post dröjer det förmodligen innan jag nämner honom igen. Han känns inte så het. Många skulle nog hävda att hans bristande hipness beror på att folk som varit associerade med Master P är stigmatiserade för livet, andra skulle peka på att fängelsevistelsen åren 2002–2006 i praktiken stoppade karriären.
Jag har en annan teori. År 2001, när han fortfarande var på fri fot och i någon mån med i matchen, gav han ut ett album som på grund av sin titel aldrig såg riktigt bra ut i skivhyllan. C-Murder valde förmodligen titeln som en homage till R Kelly, samtidigt som han ville sätta sin egen personliga touch på det. Det blev inte bra.
Tolvåringarna förstår hiphop
Efter rosade skivor av Clipse, Game och andra kom häromdagen det nya albumet från rapparen som är mer serietidningsfigur än någon annan just nu: Young Jeezy. Med sin hyperknarkiga image som gangstrarnas gangsta, med snögubbetröjorna och med utseendet hos en rundhyllt och mörkhyad programledare för Disneyklubben är det helt logiskt att han (i viss konkurrens med Snoop och 50) blivit de tolvåriga rapfansens stora favorit.
Många väderbitna gatupoeter skulle nog skämmas lite över att vara barnens favoritgangsta. Men Jeezy, det är jag övertygad om, är säkert nöjd. Varför skulle han inte vara det? Det är ju tolvåringarna som förstår sig på kvalitet och value-for-money, och de lär inte bli besvikna på nya skivan. Låtarna är extremt catchy och fullproppade med Jeezys ad-libs/verbala tics, det är yeeeeeeeeaaaah, EY och det Nelson Muntz-liknande ha-ha hela tiden, han rimmar flera gånger på samma ord och, framför allt, det är bombastiskt och dramatiskt som när Simba besegrar Scar och blir ny lejonkung mest hela tiden. I slutet av Bury me a G är det till exempel en sopran som ylar så intensivt att man nästan misstar henne för en stråkmaskin eller någon som spelar såg.
The Inspiration: Thug Motivation 102 lyckas vara ännu mer av allt än debutskivan. Förutom den TI-inspirerade I luv it gillar jag än så länge mest Streets on lock, Bury me a G och så förstås Go getta, som eventuellt kan vara årets låt (att den egentligen bör klassas som en R Kelly-sång är en bisak).
Så, give it up för tolvåringarna – de har som väntat gjort rätt val när det gäller att kora årets sanne thugidol.
PS: I dagsläget är det dessutom mycket som tyder på att nästa års bästa skiva kan komma att göras av barnens andra kelgris, 50 Cent. Men det återkommer jag till.
Jag vill önska alla KA-läsare ett gott nytt år och även passa på att informera om lite stundande förändringar.
