Dags att välja sida
Musiken har alltid haft sina tvekamper och i en mångfacetterad omvärld är det få saker som är så stimulerande som att välja sida i en sådan.
Elvis eller Tommy, Beatles eller Stones, Michael Jackson eller Prince, ni vet vad jag menar: tidpunkter i pophistorien när all uppmärksamhet försvinner från halvfigurerna och allt ljus riktas mot två giganter som delar ungdomarna i olika läger. Det är dueller som tenderar att prägla hela decennier.
Nu är det dags igen. Och valet står förstås mellan Ne-Yo och Chris Brown.
Ne-Yo är lite äldre, 23 år, och skriver huvuddelen av sitt material själv. Han är givetvis snygg, lattefärgad och lyckas till skillnad från Moneybrother se glamorös ut i filthatt. Dessutom är hans skiva, ”In my own words”, en ren guldgruva av låtar. Hits från början till slut med dramat ”Get down like that” som den allra högsta höjdpunkten.
Chris Brown är 17 år och upptäckte att han kunde sjunga som Michael Jackson när han passerade målbrottet, d v s helt nyligen. Precis som Ne-Yo är han ljust mockafärgad och väldigt snygg, men Chris balanserar dessutom på den där fina gränsen mellan älskvärd tonårsthug å ena sidan och total svärmorsdröm med smilgropar i kinderna och nallebjörnar i sängen å andra sidan. Han har dessutom en edge gentemot Ne-Yo i det att han kan dansa utav bara helvete.
Själv har jag ovanligt svårt att välja sida den här gången, och även om jag lutar lite åt Chris Brown-hållet väntar jag med mitt beslut. Jag vill först se Ne-Yo göra en psykedeliadoftande albumtrilogi samt ett par filmroller, och från Chris Brown vill jag ha en 30-minutersvideo med koreograferad dans i militäruniformer.
Sedan ska jag svara på frågan om vem som egentligen är 00-talets konung.
postat av D.D. @ 11:41
12 Comments:
Ne-Yo är ju bara ännu en i raden av Jay-Z gräsbärare. Klart Chris Brown vinner. Chris kommer säkert hamna i nån dokusåpa när ballarna har droppat och han har gift sig med nån tutt-donna gammal nog att vara hans morsa, så ytterligare ett plus där.
Ne-Yo. vi kommer inte ifrån att han är R. Kelly där Chris Brown är Usher. Vi kommer inte ifrån att "When you're mad" är en framtida evergreen med längre halveringstid än kärnavfall men att "Excuse me miss" mest bara är en fantastisk låt.
svår valjävel, men it be true like dat.
a propos 30-minutersvideos med koreograferad dans i militäruniformer: Janet Jacksons samlade videos fran Jam/Lewis-eran finns nu samlade pa DVD. det du.
visst maxim, men är de lika bra som "sabotage"-videon eller gondrys white stripes/legopryl? 02 är det nya 68.
Dave, Grållen (som tydligen även betyder Massey Ferguson i rikets mer rurala delar) gav en DI-trea till T I i dagens weekend. Ingen jättehype, ganska oinspirerat faktiskt.
"perfekt bilåkarmusik".
Jag är helt på Chris sida.
/Goesta
Om garagerock är skit så är Chris Brown och Ne-Yo fekal kräkning. Bevare mig väl. Och att skivomslagen hos modern "R'n'B" är fulare än turkiska schlagerkonvolut får mig att vilja svepa hela senaste crank-batchen innan den är klar.
Är det Jaheims låtskrivare som skrivit Get Down Like That tro? Hur som helst så kör Ne Yo i åttor runt Chris Brown.
Ne-Yo i all oändlig ära, men en kille som både låter som Michael och dansar som Michael... Han kan inte inte vara skiten. Nuff said.
Båda är bortglömda om två år.
Ingen av dem är bra, men ännu sämre är Brandys lillebror Ray J, glöm inte honom.
Skicka en kommentar
<< Home