Kinky afro: 2007-01

2007-01-21

Ny adress

Innehållet är samma gamla skräp, men numera återfinns det här:

http://www.kinkyafro.se/

2007-01-18

White rapper show, andra avsnittet

Den här veckan har känts tom och meningslös. Humöret har gått från alla tiders i måndags till miserabelt så sent som i går kväll. Skälet är förstås att det var oväntat krångligt att hitta det andra avsnittet av The white rapper show. Timme efter tröstlös timme sökte jag på torrentsidor utan att hitta episoden och det fungerade inte heller att registrera sig på gayporrsajter (de brukar av någon anledning alltid ha ett stort sortiment, men vaniljrappare gillar de uppenbarligen inte).

Men i går kväll dök det så äntligen upp och nu allt är peachy i det Donutska residenset.

Veckans avsnitt började med lite spekulationer om varför kostym-Dasit oväntat vägrade att spotta i förra utslagningen. De andra kom efter lite diskuterande fram till att det berodde på att Dasit inte var true. John Brown (King of the burbs-killen) fick också lite förvånade props från de andra deltagarna som hade blivit positivt överraskade av hans rim förra veckan. Sullee odlade sin K-Fed-image genom att dela säng med Misfit, sedan var det dags för hela gänget att åka på rundtur i Bronx.

Efter att ha tittat på några breakare blev supernollan Jus Rhyme inspirerad och försökte representera sin hemstad Los Angeles genom att crumpa. Det var tragiskt att se. Därefter var det frågesport där fyllepunkaren 100 Proof bland annat plockade enkla poäng genom att känna till alla hardcoretomtars favoritband Onyx. Därmed fick han ett ”ghetto pass” och immunitet.

Väl tillbaka i the white house drack deltagarna varsin öl och det var förutsägbart nog för att göra dvärgen G-Child full. Hon började skrika om hur hon skulle bli utröstad tidigt eftersom hon var den enda som var true mot underjorden. ”Jag hatar 50 Cent, jag hatar Dipset” skrek hon samtidigt som hon sparkade på ett uppstoppat djur.

I den avslutande utslagningen deltog Sullee, Persia, Burbs-killen och Misfit. Alla var usla utom Sullee, och Misfit blev till sist den som fick åka.

Favoriter hittills: Sullee, 100 Proof.

2007-01-17

White trash

Utanför min port här i Malmö står det en trasig tv och ett kasserat kylskåp. På den lilla gräsplätten intill huset har det tidigare funnits en s k hundlatrintunna, den är borttagen nu men det hindrar inte hundägare från att dumpa sina svarta snaskpåsar på marken i stället. Berget av skitpåsar börjar anta en form som påminner lite om Cheopspyramiden.

Allt det här är förstås påfrestande för en känslig estetsjäl, men samtidigt paradoxalt hoppingivande då det får en att tro att Malmö är en internationell metropol som London, New York, Calcutta eller någon annan storstad där folk helt osentimentalt dumpar sin bråte på gatan.

I Stockholm däremot, där blir folk fortfarande förbannade om det ligger en fimp i rännstenen. DN tar som vanligt stockholmarnas vrede på allvar och kör i dag ett uppslag om gatustädningen. De har dessutom en enkät där åtta personer får svara på frågorna Är Stockholm en skräpig stad? och Vad skulle du vilja göra åt det?

Den här tanten briljerar:

Det känns preliminärt som en klassiker i nivå med den där kvinnan som ogillade barnarbete eftersom ungarna saknade känsla för kvalitet.

2007-01-13

Urban anime

Jag brukar normalt inte bry mig om anime, eftersom jag är av den uppfattningen att animerade serier ska vara roliga och inget annat (tecknad porr till exempel, vad är poängen med det?) Men jag måste ändå tippa hatten efter första avsnittet av den här hypade Afro Samurai-serien.

Huvudpersonen är en afroburrig och kedjerökande svärdmästare som ska hämnas sin farsas död genom att återta ett magiskt pannband (väldigt Björn Borg) från en skurk som har tre armar och är badass på alla sätt och vis. Under resans gång dräper afrosamurajen sina talrika utmanare med snabba svärdhugg och kopplar av med att dricka lemonad.

Samuel L Jackson gör rösten till såväl samurajen själv som till hans sidekick, en gatusmart homeboy som känns aningen malplacerad i samurajland men ändå bidrar med lite lättsam komik. Men det allra finaste med serien är förstås att musiken är gjord av The RZA. Ibland låter det lite som introt till ”Liquid swords” och det är inte det sämsta.

2007-01-11

White rapper show, första avsnittet

Nu har jag också sett den första delen och jag måste säga att det på det stora hela levde upp till mina förväntningar. Det var snärtigt klippt och det märks att det är teamet bakom Americas next top model som ligger bakom.

Först blev jag lite besviken över att två av de bästa karaktärerna, den ko-älskande Miss CKC och MC Mighty Stefan, åkte ut redan i uttagningsfasen (hur kunde den sistnämnde få åka hem efter genidraget att rimma ”jiddish” med ”Glenfiddich”?), men det finns ju många intressanta playas kvar.

De två mest irriterande karaktärerna hittills, Persia och King of The 'Burbs-killen, rök ihop direkt och där har vi förmodligen fler intressanta uppgörelser att hämta när Persia insisterar på att de ska battla och 'Burbs-killen bara går undan och mumlar om att han inte är en rappare utan en ”entity” som ska frälsa ghettot. Den här Sullee har också potential att få skaka galler innan serien är över om man ska gå efter hans utbrott i köket. Frågan är om någon av deltagarna kommer att kasta in handduken och lämna serien frivilligt, och om det i så fall blir 'Burbs eller Jus Rhyme, som lyckades bli ledsen över att någon hade mage att använda nigga-ordet.

En fin liten touch när lagen var ute för att presentera sig i kvarteret var att de skulle dela ut crackers, det var roligt. Den som visade mest skills därute på fältet var kontorsråttan Dasit och jag är genuint överraskad över att han plötsligt tappade spelkulorna och vägrade skriva något till eliminationsscenen.

Mina vinnartips hittills: Sullee eller Misfit.

Bio är mossigare än trattgrammofon

”Film är bäst på video”. Det dödsföraktande plakatet lät den mustaschprydde innehavaren av hyrbutiken Video Nord på Hornsgatan stå i skyltfönstret under flera år. Med facit i hand kan man konstatera att han var lite tidigt ute, och dessutom alldeles för fäst vid sina dammiga vhs-kassetter för att omfamna dvd-mediet, så butiken är numera nedlagd. Men grundtanken i hans devis är sannare än någonsin: film är bäst var som helst utom på bio.

DN skriver i dag om en utställning på Tekniska museet där en biosalong har försetts med rörliga stolar, som dessutom kan spruta ut rök, vatten, vind och dofter. ”4D” kallar de det. Biografens nära förestående död kan inte demonstreras tydligare än så, som en freakshow där elvaåringarna är den enda återstående målgruppen.

Den minskande tillströmningen till biograferna har förstås flera orsaker där möjligheten att ladda ned film är en, biljettpriserna en annan och den växande penetrationen av vulgära hemmabioanläggningar en tredje. Men den viktigaste orsaken tror jag ändå är att folk, när de väl har lagt ned rutinen med att gå på bio och i stället vant sig vid att se film hemma, insett vilket lyft det är att slippa se filmen tillsammmans med andra människor.

Förr i tiden var det ju annars just det som lyftes fram som en fördel med biografen: att man fick trängas med andra i någon sorts artificiell gemenskap. Det där går ingen på i dag. Hela det moderna samhället bygger ju på att slippa andra människor så långt det är möjligt. I stället för att gå till biblioteket och läsa tidningen i gemenskap med andra skaffar man en egen prenumeration. För att slippa åka buss köper man en SUV, och i stället för att hänga på internetkafé har man sin egen uppkoppling. När det går upp för folk att filmtittande inte måste innebära två timmar i ett förpubertalt popcorn-armageddon är det klart att bion dör.

De enda som har en verklig anledning att gråta över biograferans död är väl landets alla K-spanare, eftersom många av de salonger som fortfarande finns är byggda i en ornamenterad och pampig stil som är som gjord för att locka fram den blöthjärtade nostalgikern inom oss. Men det behovet kan säkert Expressens Sten Berglind stilla med något sistasidesreportage då och då.

2007-01-10

VH1 tar wigger-tv till nya höjder

Och apropå vita rappare: i går startade den nya dokuserien The white rapper show på VH1 i USA. Tyvärr har jag ännu inte lyckats lägga vantarna på premiäravsnittet, men av det jag läst att döma verkar det kunna bli rätt hård lyteskomik.

Upplägget är hur som helst att elva vita rappare tävlar om 100 000 dollar. De ska bo tillsammans i ett råttbo i South Bronx som går under det putslustiga namnet ”The White House”, och i olika tävlingsmoment visa att de har mer skills och är mer äkta än de övriga medtävlarna:
”From spitting fresh rhymes in Harlem's Rucker Park to breaking bread with some of hip hop's hottest icons, our Caucasian contestants will be immersed in the culture they claim to love.”

En av deltagarna, Persia, tycks redan ha hamnat i onåd på grund av hennes förkärlek för att använda ordet ”nigga” i tid och otid, och hon har straffats med att tvingas ha en gigantisk silvermedaljong med ordet ifråga runt halsen i ett dygn. Ska det föreställa ett straff för en rättrogen wigger? Jag måste ha missat något här.

Roligaste citatet kommer i alla fall från en deltagare som annars bor i den norra delen av delstaten New York: ”Cows are great to rap about. It's that whole black and white thing.”

Brother Ali: ”The undisputed truth”

Han är nästan i klass med Sammy Davis Jr när det gäller lyten, Brother Ali: en vit, tjock, albinomuslim. Men hans utseende spelar mindre roll eftersom han aldrig syns på MTV – detta är som bekant rap för politiskt medvetna indiekillar som vill ha åtminstone 10 procent hiphop i iPoden för att demonstrera sin vidsynthet. The undisputed truth är hans andra skiva och vet ni vad, texterna handlar inte om kokain och rumpor den här gången heller.

Flera av låtarna har den där indiekorrekta lilla otajtheten som effektivt stoppar möjligheterna att gunga ett huvud eller ett par skinkor i takt till musiken: här ska det lyssnas koncentrerat eller inte alls. Men även om det inte är min favoritgenre finns det emellertid ljuspunkter på skivan. Singeln Truth is är schysst, liksom reggaedoftande Freedom ain't free och Take me home, som nästan kvalar in som feelgood-musik. Lite bättre än jag trodde, faktiskt. Betyget blir fem huvuden av tio möjliga.

BETYG:

.

2007-01-06

Donnie, härskare över internet

Jo, Kinky Afro vann alltså det där Nöjesguidenpriset i klassen ”media”. Eftersom mina nominerade konkurrenter var en SVT-talkshow och en SR-radiokanal blev det alltså en story där den enskilde lille mannen välter de statliga kolosserna – när Hakelius får höra om den här skiten kommer han att gå ned i spagat och spräcka tweedbrallorna.

Några tack är väl på sin plats. Jag vill tacka mina kära läsare, Teliasonera för en dyr adsl-koppling, Biggie Smalls, Fox Boogie Brown, Wyclef, Elton John, Karolina Ramqvist, Gycklargrvppen, Isobel, Esgieqroue, Ye Olde Marie, Therese Bohman, Nick Shay, Kritan med många flera för inspiration, Onkel Zusman för moraliskt ledarskap, mamma och pappa för att de skilde sig när jag var i en känslig ålder och därmed gav värdefulla trauman, bankdirektörsonen Baka Yoko i Nigeria för att han alltid skickar mig uppmuntrande mejl, samt till sist Bloggers tveksamma driftsäkerhet, Möllevången och Jet Set Junta för adrenalinet. Varmt tack.

2007-01-05

Bakterier, Rocky, Bengt Ohlsson & Elin Alvemark

Eftersom jag indirekt blev kallad ”gubbslem” i en kommentarstråd nyss och dessutom ligger hemma och har förbannat tråkigt, härjad av kräkbakterier, tänkte jag passa på att skriva lite om grejer jag sällan annars skriver om. Närmare bestämt serien Rocky och Elin Alvemark.

Såg ni Rocky i DN i morse? Klart ni gjorde. Tänkte ni då precis som jag, att Martin Kellerman i praktiken hade gjort en remix av den där Bengt Ohlsson-krönikan om jobbiga tjejer som inte tar skit? (Om man klickar upp bilden blir den nog läsbar.)

Jag gillar förstås Rocky jag också – fattas bara annat när den handlar om mig. Men det är ändå lite intressant att Kellerman verkar komma undan med det som Ohlsson får smisk för. Beror det på att folk tycker att serier till skillnad från krönikor är befriade från värderingar, eller på att Kellerman är yngre och åtminstone lite fräschare än Ohlsson?

Så till Elin Alvemark. Hon och jag verkar vara överens om att klubbar är tråkigt 2007 (hennes argument är visserligen att det är jobbigt med folk som är fulla och struntar i musiken medan mitt argument är att folk är jobbiga, punkt slut). Men hon skriver också om hur hon blir intervjuad hela tiden och hur mycket hon älskar det, och det kan jag verkligen inte relatera till.

Jag har intervjuat folk massor av gånger men de enstaka gånger jag hamnat på andra sidan har varit rent traumatiska. Först kommer man inte på någonting att säga, sedan säger man något i alla fall och så får man äta upp det efteråt. Om någon skulle få för sig att försöka intervjua mig i framtiden kommer jag från och med nu bara att skicka dem vidare till Elin Alvemark.

Just det ja, jag skulle ju bara skriva om musik. Ladda ned 7L & Esoterics skandalöst ignorerade skiva från i somras då, den är kalas. Rap över snabba electrobeats borde vara det naturligaste i världen så det är konstigt att det ändå känns såpass revolutionerande.

2007-01-04

Estetik: Hummer-limousinen

Alla vet väl vid det här laget hur en Hummer ser ut: en stor, obekväm monsterjeep som ibland har Schwarzenegger bakom ratten, ibland Suge Knight. Och man vet också hur en stretchad limousin ser ut – den brukar vara vit och lång som en Willy Chin-singel.

Men en stretchad Hummer-limousin? Jag är möjligen efterbliven men hörde först talas om denna typ av fordon häromdagen när NFL-spelaren Darrent Williams blev nedmejad i en driveby-shooting i Denver och rapporterna berättade att han hade färdats i en sådan. Även om det förstås är dumt att skjuta folk förstår jag på något sätt ändå att skytten blev provocerad. Själv vet jag inte vad fordonet påminner mest om, en lowridersänkt skolbuss eller en terränggående likbil för jättar.

Inredningen är också rolig. Passagerarna sitter uppradade längs långsidorna som i ett stridsflygplan och det är tv-skärmar och subwoofers på varenda ledigt utrymme.

Jag ser fram emot att Petter importerar ett exemplar som han använder när han glider mellan fjällstugan och ICA däruppe i Åre.

2007-01-03

Rädda de stora storlekarna

Mitt lebensraum krymper för var dag som går. Ni har sett tecknen ni också: i senaste Spyutskicket skriver Carl M Sundevall ännu en gång att länets alla gymnastikskor bör läggas under Svampen och eldas upp. På MTV flinar en rapclown vid namn Jim Jones mot oss tittare i en musikvideo som kallas We fly high fast egentligen bara är en förtäckt reklamkampanj för ett mer kroppsnära klädmode. ”Folk” är trötta på oformliga hoodies och skor med sviktande gummisula. ”Folk” är snudd på desperata i sin paniska strävan att förvandlas från P3 till P2.

Det är som vanligt här jag kommer in i bilden för att skapa opinion, när alla redan har bestämt sig. För att skapa en liten men fredad zon för hoodies, enorma jeans och sneakers med luftkuddar.

Vi backar tillbaka till Jim Jones. Hösten 2005 ondgjorde han sig i en brittisk tidning över Kanye West, som just hade chockat musikvärlden med tajta rosa tenniströjor och en gul, ful läderjacka som satt som klistrad över torson.
JJ: ”That shit ain't right what he be wearing. That shit be borderline homo. I can still fit 20/30 thou[sand] in one jean pocket, he can’t fit two singles in his.”

Homo? Jojo. Det går hursomhelst två månader och Jones intervjuas igen, denna gång av DJ Ayres i Hip-hop Connection. Och nu har han svängt 180 grader.
JJ: ”I never bought that [oversized] shit. I used to buy Polo, Nautica, all that type shit. I was into the couture type clothing and the preppy type clothing and I put the hood twist on it, yanahmean? I'm my own little thug. The black James Dean.”

Att jag tjatar om Jim Jones beror på att han frivilligt axlat rollen som fanbärare för hiphopens nya svennelook. För vad är det egentligen han har på sig? Se på bilden här uppe till höger. Tajt v-ringad tröja, tajta bootcutjeans och plånbokskedja – det vill säga exakt det paket Big Brother-Steffe rockade 2002. Vad han har på fötterna ser man inte riktigt men antagligen är det såna där långa, vita, bananformade loafers som han köpt på USA:s motsvarighet till Nilson.

Hans omgivning verkar inte inse hur genant det hela är eftersom han får allt fler efterföljare. Även bland Jones fiender som Jay-Z, som i en intervju i XXL försvarar att han blev fotograferad i flip-flops på en yacht i St Tropez: ”I'm not gonna wear a long t-shirt down to my knees and walk around the beach.”

Själv minns jag med värme ett längre New York-besök kring millennieskiftet, när XXX-largefetischismen peakade. Mina generösa jeans i storlek 36/36 kändes tajtare för var dag, när jag såg de riktiga killarna hasa förbi på gatan med byxor så osannolikt vida att de rimligen måste ha stagats upp med invändig ståltråd.

Det är så det ska vara. Om USA-thugs börjar klä sig som europeiska dokukillar rubbas hela balansen. Det skulle vara som om dödsmetallarna plötsligt fick för sig att vitt var årets grej, eller om Kraftwerk gjorde en spelning i jeans, eller om tidningen XXL bytte namn till M.

2007-01-02

Lil'a årskrönikan

A: Lil' Kim released from prison
B: Lil' Kim sports prison suit at MTV awards show

Normalt sett brukar en googletrendning av ordet ”Lil” ge en bra beskrivning av hur musikåret varit, men för 2006 är utslagen rätt magra. Troligen på grund av att Lil Jon legat lågt och Lil Bow Wow förvandlats till vuxne Bow Wow. Vi ser i alla fall att Lil Kims muck från fängelset nyhetsmässigt slog ut hennes fångkostym på MTV-galan.

Här nedan är en bonustrend som egentligen inte behöver kommenteras, men den gläder mig:

Prince blir murvel

Mellandagarna bjuder ofta på fina nyheter i kuriosagenren, som att Lasse Berghagen eventuellt har inhandlat porr på en bensinmack. Men den bästa från den här säsongen var ändå att Prince ska starta ett eget magasin med titeln 3121.

”The glossy would feature interviews with musicians, album reviews and photographs that Prince himself has taken. In some instances, Prince may even interview other musicians himself and collaborate on articles/features”.

Det låter nästan lika matigt och navelskådande som ett Kinky Afro i magasinsform. Jag hälsar i alla fall Prince välkommen i brödskrivarnas skara, även om jag samtidigt tycker att en blogg kanske hade kunnat räcka.

Kinky afro