Döda det här torget
På ytan kan det påminna om ett vanligt jävla torg: fyra hörn, en arbetarromantisk staty, en Sibyllakiosk och så uteserveringar längs sidorna. Men Möllevångstorget är inte något vanligt torg, utan hela Sveriges slackermecka. Som lite extra humus på falafeln bor det också en hel del invandrare här.
Kretsloppet kring Möllevången består av svenska hippies, som lyfter socialbidrag, arrangerar radikala kulturaftnar och super upp sina pengar på kvarterskrogarna, som drivs av araberna, som förutom svarta ölpengar även lyfter socialbidrag men ganska sällan deltar i de radikala kulturaftnarna, annat än som mångkulturell bakgrundsrekvisita. I environgerna finns även en envis släkt som av hävd betraktar de här kvarteren som sin egen arena för IRL-paintball.
Där har ni alltså de yttre förutsättningarna inför Möllevångsfestivalen, den senaste i raden av svenska gatufester. Den gångna helgen ägde den tydligen rum, cirka 300 meter ifrån den stol jag sitter parkerad på just nu. Jag var förstås inte på plats men fick ändå viss inblick i festligheterna genom reklamblad som tejpades fast på min ytterdörr och programblad som stoppades ned i min påse när jag handlade mat på Konsum.
Det var band som spelade – Retard Riot och Hasty Haze var faktiskt två av de mindre pinsamma gruppnamnen. Det var ekologi utav bara helvete: den urindoftande lowlifegränden Simrishamnsgatan stängdes för trafik och döptes tillfälligt om till Gröna gatan. Enligt programmet var ett av syftena att ”flytta den handeln som vanligtvis bedrivs på torget till gatan” (och här syftar de förmodligen på grönsakerna, inte rökat).
Mer? Det var design, shopping och någon marknad som skulle fungera som ”mötesplats” och ”inspirationsforum” för ”kreativa” människor som ännu inte nått ”toppen”. Och det var, givetvis, gyckel. A whole lotta gyckel. Eldgruppen Svansen brinner höll bland annat i en jongleringsworkshop.
Jag skulle kunna citera ur det här tragikomiska programmet hur länge som helst, till exempel om Lovisa Eklund som skulle framföra texter om ”singelångest och relations misär (sic)”, eller om satsningen för barnen som skulle få tillverka egna maracas och ansiktsmåla sig. Copytexten om barnsatsningen slutar med det uppfordrande utropet ”Jippppi tjihoooo vad kul vi ska ha!”, antagligen för att ungarna skulle förstå att de centraldirigerade roligheterna verkligen var roliga, Stalin-style.
Ja, fyfan. Rån, mord, kanadagäss, hippies och så Jet Set Junta ovanpå det – det verkar inte finnas någon ände på vad man ska behöva stå ut med i den här staden.
.
Mulla Mel – en äkta road warrior
Mel Gibson stoppades häromdagen när han var ute och körde bil i Malibu. Att han tog bilen från restaurangen är inget att säga om, även om det kanske var i överkant att köra 140 på en 70-väg – sånt är det bara Carola som kommer undan med.
Den riktiga godbiten var förstås när han stoppades och enligt AP berättade för konstaplarna att ”the Jews are responsible for all the wars in the world”. Han ska även ha frågat en av poliserna om han var jude (polisen, inte Gibson själv).
Kristusfilmer eller inte, när jag tittar på bilder av Mel nuförtiden har jag svårt att se honom som kristen. Inte med det där skägget. Buddist och hindu utesluter jag också snabbt, och sikh går inte heller eftersom de förespråkar jämlikhet mellan könen. Eftersom han uppenbarligen även ogillar judar är den enda rimliga slutsatsen alltså att han blivit muselman på ålderns höst.
Blues, självmord och bilroulette
”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” skrev Prippsfilosofen Magnus Uggla en gång, vilket bara var ytterligare ett bevis på att han aldrig har vetat vad han pratar om.
För den seriöse självmördaren är det förstås inte något snack efteråt som lockar – i bästa fall blir det en poänglös runa på fem rader i lokaltidningen där det står att man var snäll, hjälpsam och aktiv inom föreningslivet. Men det kanske värsta är ändå den motbjudande syn man skulle bjuda sina efterlevande på: ponera till exempel att man just hade hängt sig och ens sambo kommer hem och hittar en dinglande där i taket, blå i ansiktet och med tungan ute som en slips. Det är bara för respektlöst.
Nej, omvärldens reaktioner är snarare avskräckande än något annat. Självmord är trots allt något man begår helt för sin egen skull, man har en enda chans att designa sitt frånfälle och då vill man knappast stöka till det i onödan.
Periodvis blir jag besviken varje gång jag vaknar upp på morgonen. Det är i de lägena jag oftast brukar ägna mig åt bilroulette, en sysselsättning som i all enkelhet innebär att man går över gatan utan att se sig för. Går det så går det, och kommer det en bil var det helt enkelt min tur. Det finns ett element av gambling där som tilltalar mig.
Till sist: för alla som fortfarande tänker sig självmordskonnässörer som finniga, glasögonbärande och självbefläckande Nemi-läsare vill jag bara i all hast påminna om en av 90-talets bästa skivor, 6 feet deep med Gravediggaz. Även gangstas känner bluesen.
Gravediggaz: ”1-800-Suicide”
Social ingenjörskonst
1990-talet var en brytpunkt i Sveriges moderna historia, eftersom det var årtiondet då alla plötsligt blev medvetna om grejer. Vanliga saker började försvinna från butikerna, vanliga bostäder fnystes åt och renoverades med äkta naturmaterial, och en limpa var inte längre en limpa utan något mer flerstavigt. Johan Wirfält har skrivit en del om vad han kallar rörstrandifiering på Rodeobloggen här och här.
Att ta trivia på allvar var förstås en internationell trend där Sverige inte var först på plan, men svenskarna tog den å andra sidan till sig mer än några andra. Det fina med den här popkulturella väckelsen, som här hemma förmodligen började ungefär när Gradvall i gamla Slitz skrev sina första 20000-teckens analyser om kaffe eller bordshockey på sent 80-tal, var att det var en inkluderande rörelse där alla faktiskt kunde vara med. Länge hade finsmakarkultur, udda företeelser och specialistkunskaper varit just udda och specialiserade, men plötsligt gick Stockholm från att ha enstaka butiker som sålde dyra kaffemaskiner eller italienimporterad badrumsmosaik till att i princip inte ha något annat.
Och det smittade som bekant av sig på alla kommersiella yttringar: serier var inte längre Knasen utan något fint och avancerat, film var inte Rambo utan ett tidsfördriv att dö för, en musikfestival var inte längre öl och rock utan Accelerator, det vill säga öl och rock fast i en finsmakarkontext – och, det verkligt intressanta: genom allt detta fortsatte den nya kännarkulturen att vara för alla. Ikea, H&M, svennemultisarna hängde med och såg till att alla kunde få en högre modegrad i sina liv, nästan oavsett om de efterfrågat det eller inte.
I dag har vi levt i finsmakarkulturen i sisådär en 15 år. Personligen minns jag fortfarande hur samhället såg ut dessförinnan men det är en kunskap som kommer att dö med min generation, förutsatt att vi inte åker runt i skolorna och berättar för de unga om hur det var. Rester av autentisk vanlighet finns visserligen kvar, men den har knuffats undan djupt in i den västgötska landsbygden eller till någon annan plats där Colin Nutley fortfarande spelar in filmer (som sedan visas för allt färre åskådare).
Alla är numera, officiellt, hippare än alla andra. Alla ser ned på alla, och får trots det tydligen ha samlag med alla.
Trots kulturintresse: jag är en riktig karl
Det började med att någon Kjell lite oväntat skrev något om ”supermanliga dissbloggare” hos Staffan. Jag kände genast igen mig, men det var faktiskt inte i första hand i diss-biten utan i supermanlig-grejen.
Jag har nämligen under den gångna veckan funderat lite över livet. Och kommit fram till att jag kan vara den manligaste person jag vet. Innan någon som har träffat mig i verkligheten hinner klaga på mina lama biceps vill jag bara börja med att definiera manligheten, juli 2006 (och märk väl att jag inte vill mana till något så förlegat som könsrelaterad pajkastning, utan bara helt stillsamt påpeka att par skiljelinjer).
Spotta snus, spela hockey och dricka öl kan kvinnor nuförtiden minst lika bra som män – jag vet, eftersom jag har kvinnliga experter i de där ämnena på min nuvarande arbetsplats. Det är inga könsmarkörer längre.
Unikt manligt beteende, som knappast kan kapas av kvinnor, är däremot att komma hem till en lägenhet, torka sig över hela kroppen med frotté eftersom man svettas så det droppar så fort det är varmare än 22 grader, låsa ytterdörren (stressande om någon skulle komma och ringa på oanmäld, en kränkning är vad det är), lägga sig på parkettgolvet, äta salta korvmackor och dricka Bjørnebryg tills man somnar. Kanske skriver man en sublim jävla haiku precis innan man slocknar, en haiku som man vid uppvaknandet genast ser är kassare än Ronny Olovsson och som dessutom har fel antal stavelser.
Sånt gör inte en kvinna. De är för upptagna med att umgås med vänner, mingla på vernissager, gå i studiecirklar, nätverka, arrangera picknickar, vårda sina sociala nätverk och växa som människor. Sysslor en karl som jag avskyr mer än livet självt.
Grabben med kniv – jovars
En ny semi-fresh blogg som heter Grabben med kniv har kommit till min kännedom. Först blev jag lite besviken över att den inte hette ”Arg skåning röker den fule” eller ”Tjock jugoslav i militärbyxor”. För att nu parafrasera några kända internetprofiler ni säkert känner till.
Sen var jag på väg att såga skiten totalt, med min vanliga machogäspning – när jag plötsligt såg att de värnade om Gotland, som om hette de Kristofer Ahlström! Damn! Gotlandsbåten, prispolitik och hela den grejen. Skittråkigt förstås men för en gammal rauk som jag ligger det onekligen nära hjärtat.
G.M.K. - nu har ni en länk hos mig. Ge fan i att missbruka den.
PS: Lägger sent omsider till Therese också. Alla vet redan vem hon är och länken är därmed skitsamma, men hon är trots allt Sveriges kanske bästa skribent just nu så hon ska förstås också in på den satans listan. Eller nja, Gycklargruppen är nog bättre. Det är en tät match dem emellan, faktiskt.
Etisk tidningssex
Våra svenska kvällstidningar är som bekant inte lika dirty som sina utländska motsvarigheter. Framför allt har de inga utvikningstjejer på sidan 3, en sida som i Sverige oftast är reserverad för insändare eller debattartiklar.
På sidan 33, eller någon av de andra nöjessidorna, däremot: där kan vi sugna läsare allt som oftast hitta prima ungflickskött. Tidningarna kan givetvis inte publicera mjukerotiken rätt upp och ned, det krävs en etisk och gärna indignerad fernissa. Så, här är redaktörens snabbguide till ansvarstagande journalistik med mycket hud:
1. Lovisa, 17, fick sina sexbilder uthängda på nätet
Ett viktigt samhällsproblem. ”Lovisas” nylle maskas men hennes lökar blir en bra dragare. Kompletteras med journummer till Bris.
2. Silvstedts vilda festnatt
Ingen maskning behövs, Silvstedt är kändis och dessutom är hon ett viktigt samhällsproblem som ofta går omkring utan trosor.
3. La Camilla kroppsmålad
Okej, kroppsmålningen hade sin storhetstid för rätt många år sedan. Den fanns en tid där strax innan millennieskiftet när kroppsmålningarna av tidningarna att döma tycktes vara på väg att konkurrera ut vanliga kläder. Det var verkligen en finfin kombination av konst, kultur och rattar.
4. Courtney Loves nakenchocker
Hennes brön börjar bli besvärande hängiga, vilket förmodligen är förklaringen till att man alltmer sällan ser dem på nöjessidorna. Jag har svårt att tro att anledningen skulle vara att hon slutat flasha dem.
00-talets 30 bästa album, del 5
Plats 6–1:
6. Disco D: ”A night at the booty bar”
(Tommy Boy, 2003)
Stilbildare, modelejon, dandy, charmör, jude och wigger. Han är ju som jag!
5. Nelly: ”Country grammar”
(Universal, 2000)
Debutskivan som satte södern, eller åtminstone halvsödern, ännu lite högre på kartan än den hade varit tidigare. Fenomenal pop.
4. Ludacris: ”The red light district”
(Def Jam, 2004)
Vår tids vassaste rappare och det här är hans bästa. Ta ”Pimpin all over the world”, till exempel – där har vi livsglädje så det räcker till en hel kommun.
3. Sade: ”Lovers rock”
(Epic, 2000)
Till och med Anders Gerdin gillar den. Ungefär så klassiskt som det kan bli utan att lyssna på P2.
2. Kelis: ”Tasty”
(Star Trak/Arista, 2003)
Sentida Neptunes igen vilket, det medges, åtminstone i teorin är aningen ocoolt. Men det här är deras största stund. Och Kelis, hon är damen hela dan.
1. Lil Jon & The Eastside Boyz:
”Crunk juice”
(TVT, 2004)
Till sist: decenniets hittills största, viktigaste och mest epokgörande skiva. Det finns tydligen fortfarande folk som betraktar Lil Jon som någon som förstör musiken, som är oseriös och som bara vill tjäna pengar. Jag kan nog instämma i alla de påståendena, men ser inte riktigt problemet. Han har på egen hand definierat en genre och påverkat musiken mer än de flesta. Dessutom är det en förbluffande bra skiva – den synkoperade och elektroniska musikens egen ”Reign in blood”, eller något åt det hållet.
00-talets 30 bästa album, del 4
Plats 12–7:
12. Tinariwen: ”Amassakoul”
(World Village, 2004)
Kamelrock som ni rimligen redan känner till. En av gitarristerna sköts med tretton skott, d v s fler än 50 Cent, gerillakrigarromantik, hela den mytologin.
11. Daft Punk: ”Discovery”
(Virgin, 2001)
Inte på topp tio? Nej, men det var bra nära.
10. Ne-Yo: ”In my own words”
(Def Jam, 2006)
Om cirka fyra år kommer små barn att dansa ringdans till de tio eller möjligen tolv brakhittarna från den här skivan, barnen vrider på vattnet i en vattenpost på gatan och dansar som i en Spike Lee-film, och Michael Jackson ler i sin himmel. Kanske blir någon gravid.
9. Jay-Z: ”The blueprint”
(Roc-A-Fella, 2001)
Hiphopens svar på en Whoppermeny: pålitlig, fungerar alltid, rymmer hela kostcirkeln och kostar numera knappast mer än 59 spänn på midprice.
8. Paddy McAloon: ”I trawl the megahertz”
(EMI, 2003)
Vågar ni kalla ”I trawl the megahertz” postrock? Varför inte, första låten är ju en bit över 20 minuter? Nå, den är väldigt, väldigt bra hur som helst. Han kunde förresten gifta sig med Foxy Brown, han skulle som blind inte distraheras av hennes bikinis och hon skulle inte behöva höra på hans amatörradiosändningar.
7. R Kelly: ”Happy people/U saved me”
(Jive, 2004)
Och så R Kellys bästa skiva, genialt delad mellan steppdelen och gråta blod-delen. Så här bra skivor gjordes aldrig på 60- och 70-talen, då var artisterna alldeles för upptagna med att ta LSD och idka fri sex för att kunna uppamma den nödvändiga koncentrationen.
00-talets 30 bästa album, del 3
Plats 18–13:
18. Larry Heard: ”Love's arrival”
(Track Mode, 2001)
En gång för ganska länge sedan beskrev jag den här skivan som en ”fräsch, sommarljummen urinstråle rakt i örat”. Jag har inte sett några skäl att ändra det omdömet. Det här är kärlekshouse, eller soul, eller ambient, för alla oss Gudrun Sjödén-fans där ute.
17. Three 6 Mafia: ”When the smoke clears”
(Loud, 2000)
En betydande gren i sydstats-trädet och dessutom maffians kanske bästa alster. Många klassiska titlar som får det att rycka i crunktarmen: ”Sippin’ on some syrup”, ”Weak azz b***h”, ”Mafia n****z”, ”Hook up w/h**s”, ”F**k y’all h**s” och inte minst ”M.E.M.P.H.I.S.”
16. Ghostface Killah: ”Fishscale”
(Def Jam, 2006)
Ghostfaces bästa som jag tjatade om i en postning för ett tag sen. Decenniets mest envetna och tjatiga skiva, på ett bra vis. Egentligen borde den kanske vara på topp fem men år 2006 förtjänar trots allt en lavett i fejan.
15. M Ward: ”Transfiguration of Vincent”
(Merge, 2003)
Det värsta jag vet är folk som kallar den här skivan ”lo-fi”. Någon jöns skrev säkert det i nån recension. Idioter. Det är en av decenniets finaste och mest välputsade ljudproduktioner, singasong-genrens egen ”Dark side of the moon”. Och hör sen.
14. Masta Ace: ”A long hot summer”
(M3, 2004)
Lite O.C. över honom vad gäller bristen på framgång, men Masta Ace har slitit ännu längre. Allvarligt talat, den här skivan är fantastiskt bra. Lysande texter också eftersom Masta Ace är en av få som klarar av att vara riktigt rolig och fyndig utan att förfalla till buskis. ”Brooklyn masala” är årtiondets humorsång.
13. Rufus Wainwright: ”Want one”
(Dreamworks, 2003)
Den här Björk-producenten, Marius van der Facker eller något liknande, försökte förvandla Rufus från storslagen homofil till rena parodin. Men samtidigt kontrade Rufus med att skriva sina hittills bästa låtar, med följden att Mario van den Tonth måste ha vridit sina händer: här hade han satsat allt på att göra en skiva lika patetisk som Björks brukar vara, och så blev den skitbra i stället. Serves him right.
00-talets 30 bästa album, del 2
Plats 24–19:
24. Kings of Convenience: ”Riot on an empty street”
(Astralwerks, 2004)
Egentligen tål jag inte Erlend Øye och den där glasögonorm-looken. Om han nu inte vill att vi ska slå honom, kunde han då inte skaffa sig andra brillor? Men det här är riktigt fina grejor, ambient fjordlaxpop som är S&G-trallig på en uthärdlig nivå.
23. Metro Area: ”Metro Area”
(Environ, 2002)
Ni vet, det är bra. Sån här musik åldras inte, den får bara lite charmig patina vilket leder till att man sitter där flera år senare och tänker att det där, det är verkligen ett klassiskt jävla handklappsljud.
22. R Kelly: ”TP2.com”
(Jive, 2000)
Början är bäst: ”TP-2”, ”Strip for you”, ”R&B thug”. Maskinellt, högeffektivt och inga jobbiga slaggprodukter. Så borde livet alltid vara. Som en tysk r&b-orgie.
21. Oumou Sangare: ”Oumou”
(World Circuit, 2004)
Malis egen Lill-Babs, bra som fan. Innan nån lustigkurre börjar dra de där snarkgamla fördomsprofilerna om DN-prenumererande hennakvinnor i Gudrun Sjödén-paltor vill jag påpeka två saker: 1) Oumou prenumererar inte på DN, och 2) hennakvinnor är mer crunk än du.
20. The Shins: ”Chutes too narrow”
(Sub Pop, 2003)
Fantastiskt trallig skiva. Mer trall än så här kan knappast fås för pengar. Och eftersom den bara är runt 35 minuter lång hinner man spela den många gånger, så trallarna gnager sig fast som blodiglar i skrevet.
19. Bubba Sparxxx: ”Deliverance”
(Interscope, 2003)
Han hade den där ”Ugly”-hiten, sen ville ingen höra talas om honom. Den här kom ett par år efter Ugly-skivan och är ganska annorlunda: Timbaland kastar in en massa fioler och lägger grunden för riktig logdansrap. Det är grejen, logdansrap.
.
00-talets 30 bästa album, del 1
Vad får bloggläsare att fnysa hånfullt och ger samtidigt skribenten skön sommarledighet? Listor, förstås. Med anledning av att 2/3 av 00-talet faktiskt har passerat om några veckor kommer därför här den definitiva listan över decenniets 30 bästa album hittills. Om man vill kan man även betrakta listan som en dödsruna över albumformatet – när vi kommer in på 2010-talet lär det vara ringsignaler eller synkoperade pacemakers som gäller.
Jag har inte rådgjort med några utomstående om placeringarna, och det är av säkerhetsskäl: om andra hade fått tycka till hade ju listan kunnat bli felaktig.
Plats 30-25:
30. Foxy Brown: ”Broken silence”
(Def Jam, 2001)
Jag gillade Foxy redan när hon låg i bikini på ”Ill na na”, men det var när hon gängade sig med Spragga Benz och fyllde ut BK-gläfset med lite baktaktsauktoritet det blev riktigt bra. På omslaget har hon fortfarande liten bikini men även stora solbrillor som säkert markerar någon mogen integritet. Synd att hon blev döv.
29. Babyface: ”Face2face”
(Arista, 2001)
Den kramgoa soulens kung är ovanligt lite kramig på den här skivan men det är inte dåligt för den skull. Tvärtom är det kanske hans bästa, i konkurrens med ”The day”. Beats och lite lagom snusk men inte över gränsen – hade hans mer dirty kollegor fått bestämma hade skivan säkert fått heta ”Sitonmyface” eller något liknande.
28. O.C.: ”Starchild”
(Grit, 2005)
Kreddig rappartomte som gjorde ett par fina skivor på 90-talet. De köptes av mig och kanske tio till, men O.C. gav inte upp. Med hjälp av Soul Supreme från Svedala fick han till den här femettan härom året. I klassisk O.C.-tradition drogs den in efter samplingsbråk och går nu bara att köpa begagnat, så han blir inte rik nu heller.
27. Josh Rouse: ”Nashville”
(Rykodisc, 2005)
Inte så mycket att säga om den här mer än att gitarrmusik (för att inte tala om pedal steel) sällan blir mycket bättre. Väldigt polerat, kliniskt och hi-fi, precis som Donnie vill ha det.
26. Slim Thug: ”Already platinum”
(Star Trak/Geffen, 2005)
Något så ovanligt som en modern rapskiva i stort sett utan svagheter. Ingen som ropar ut sitt mobilnummer, inga fejkspyor i någon studiotoalett, bara några av Neptunes bästa produktioner de senaste fem åren och så Slim själv: en två meter lång Goliat med basröst som matchar fysiken.
25. Bebel Gilberto: ”Tanto tempo”
(Six Degrees, 2000)
Ibland, efter en hård natt eller när någon har nallat ur min stash, vill jag bara lägga mig raklång i en nybäddad säng, lyssna på Bebel Gilberto och drömma att det är 1988 och precis har börjat snöa, eller nån sån skit.
.
Ether
(FuckVirtanen)
Vad händer, dudes och dudetter?
(Fuck Virtanen)
Ni gillar mig
Dödar din själ som eter
Lär dig att veta hut
En ”kinky” tatuering
Du är redan ett dött ting
Knäpp händerna, för nu händer det
Alla sitter och väntar
Det är som en aidstest, snart händer det
Inte positivt – vem är bäst?
Wolfe, Houellebecq och Donnie
Ni tror ni kan, kvällspress och morgonblad
Jag kramar om er med en kanonad
Det smäller, halva skallen är borta
Hur skulle Donnie nånsin kunna komma till korta?
Du har en ärtbössa vid sängen
Men min Mac-10 är poängen
Jag är sannast, säg en bloggare jag inte inspirerat?
Gav dig uppslag men nu är du förlegad
Med uppslag i helgbladet
Glöm inte mitt namn i bubbelbadet
Har blivit dumpad, lämnad som död, hånad och glömd
Turen tog slut, de hoppades jag skulle ruttna i en ström
Ni pissar på mig, skiter och spottar på min grav
Snackar och skrattar så typometern blir konkav
Ni är ryggdunkare, vänliga ormar
Med händerna i mina fickor medan Gerdin gormar
När gatorna gnällde hörde jag det i min kåk
Att Virtanen och Bladet ville ha bråk
Började olja mitt vapen, laddade med patroner
för att skjuta en kamel och hans optionskåta kujoner
(etc.)
Accelerator – the big one
Arctic Monkeys och The Raconteurs, med Jack White från White Stripes, är dragplåstren i årets upplaga av Stockholms kanske kreddigaste festivaltillställning.
Accelerator – The big one är kanske den fingertoppskänsligaste festivalen som man kan besöka i Sverige (Göteborg, Malmö, Borlänge och Stockholm).
Här har band och artister som Black Rebel Motorcycle Club, ...And you will know us by the trail of dead, Cat Power, Modest Mouse, Interpol och Damien Rice spelat – bara för att nämna några. Helt enkelt band som man kan räkna med blir sommarens snackämnen bland smalt musikintresserade. (Aftonbladet)
En entertainer?
I normala fall tänker jag väldigt sällan på Robbie Williams. Men i dagar som dessa, när han nyligen har fuktat Nunstedts trosor på någon arena i landet, är det svårt att helt förtränga honom, hans låga panna och groteska käkben. Strängt taget är det två saker med Robbie Williams jag inte förstår hur mycket jag än anstränger mig.
För det första: hur blev han så stor? Artister som spelar på Ullevi brukar ha hängt med i flera decennier och haft massor av hits. Även om jag inte är något hängivet fan av Stones eller Bossen känner jag förstås till låtarna och jag kan på rak arm räkna upp åtminstone ett femtiotal av deras alster. Men Robbie Williams? ”Angels” var väl en hit, och så var det ett par som hette ”Let me entertain you” och ”Millennium”. Sedan är det stopp (jag känner för fan till fler låtar med Concretes). Antingen är Robbie någon slags kommersiell undergroundgrej, eller så är det inte längre hitlåtar som får folk att vallfärda till arenorna utan något helt annat.
För det andra: måste han alltid, alltid kallas entertainer? ”Robbie Williams är entertainer. Kanske till och med den bästa entertainer vi har just nu” (Dagens Industri) ”Robbie Williams har lyckats bra med etablerandet av sig själv som en mångsidig entertainer” (Svenska Dagbladet) ”Nu är han tillbaka, Europas största entertainer, Robbie Williams, med en efterlängtad ny skiva” (Spinn, SVT) ”Englands största pop-stjärna Robbie Williams beskrivs ofta som en entertainer” (Vimmerby Tidning) ”Det enda jag vet (något vi vetat väldigt länge, förstås) är att just nu finns det antagligen ingen större manlig entertainer än just Robbie Williams” (Shaktar) ”Robbie Williams är en entertainer ut i fingerspetsarna. Och det bör premieras” (Aftonbladet)
Här är några förslag till alternativa beteckningar på killen:
– underhållare
– sång-och-dansman
– showman
– estradör
– pellejöns
– upptågsmakare
– gycklare
– pajas
– clown
– narr
Omgiven av dårar, del 538
Hade varit och badat och väntade på bussen. En medelålders kärring börjar attackprata, först om när bussen skulle komma och sedan om sin ”pojkvän” i Kroatien, om receptet på tonfiskröra och hur man snabbt och billigt kan tillverka sina egna kläder – som exempel demonstrerar hon sin klänning, en cerisefärgad sak med en ficka i avvikande grisskär färg på bröstet. ”Jag måste ha en ficka till telefonen så jag sydde på den själv. Syns nästan inte att det är en annan färg va, väl?”
Efter en kvart kommer den varma och stinkande bussen. Ett kärlekspar som ser ut att leva på en diet av stekflott och ister tvingas sitta på olika stolsrader, den ena hamnar bakom mig. Det borde inte vara något större problem men för dem var det tydligen en katastrof, vilket eventuellt förklarar att de under hela resan höll varandra krampaktigt i händerna, tvärs över min axel. ”Mussi mussi”, jag svär, så höll de på hela vägen.
Andra passagerare var några tjejer i 18-årsåldern som hade de där monstruösa solglasögonen alla aspirerande Big Brother-deltagare har denna sommar: varje glasöga är stort som ett stekt ägg och dessutom kupat så att helhetsintrycket blir Cronenbergs ”Flugan”. De här gangstatjejerna var väldigt bittra över att ha slösat bort tre år på barn- och fritidsprogrammet när bartenderyrket så uppenbart var grejen – bara tio veckors utbildning och så, wham bam, är man redo för att hälla Long Islands på Slagthuset. Tejo vickor! O dricks feur man osse!
När jag äntligen fick gå av bussen höll jag direkt på att bli prejad av en kinesfarbror som trampade förbi på en bmx-cykel i barnstorlek. Han såg väldigt koncentrerad ut och hade trängt in pekfingret upp till andra knogen i näsborren. Det var den mest normala person jag mötte på hela dan.
