I dag kastar jag, del 8
Först vill jag bara beklaga förra veckans oväntat svaga postningar. Vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske är jag bara inte i form. Den där gnällgrejen om Stockholm till exempel, vad fan var det? Regional pajkastning bör man trots allt ha vuxit ifrån ungefär vid tiden för första spliffen. Ska jag fortsätta sådär kan jag lika gärna byta namn till Donnie Olovsson och börja skriva en vällingstinkande pappablogg på Aftonbladet.
Nå, till saken. De senaste veckornas nyhetsflöde har som bekant dominerats av Keith Richards kokospalmincident. Dag för dag har vi kunnat följa utvecklingen för det gamla russinet och spekulationerna har handlat om huruvida han numera är a) lika hjärnskadad som vanligt, b) mer hjärnskadad än vanligt, eller c) en grönsak. Jag kan inte påstå att jag legat sömnlös över de här nyheterna – det är det nog bara Tore S Börjesson och ett par bourbon-destillerier i Kentucky som har gjort. Men de fick mig att återbesöka några gamla Rolling Stones-skivor, vilket visade sig vara ungefär lika kul som det låter.
Ska man tro deras försvarare är Stones ett band som alltid har utstrålat sexighet, farlighet, skitighet, ja, i princip alla rockpolitiska adjektiv som kan tänkas för att beskriva utanförskap. Kanske stämde det 1963 när konkurrensen hette Herman's Hermits, men nu i modern tid har jag svårt att se Stones som något annat än precis vad de är: ett antikt boogieband för feta rörmokare som åker till Pattaya på kärlekssemester. Animal Collective uttryckte saken bra i en artikel jag läste härom året: intervjuaren frågade vad de brukar göra när de är lediga och fick svaret ”Vi brukar sitta hemma och låta bli att lyssna på Rolling Stones. Det har aldrig funnits en bättre tid att inte lyssna på Rolling Stones”.
Skivan jag kastar i dag är Rolling Stones: ”Get yer ya-ya's out!” Denna förment klassiska liveskiva har visserligen ett omslag som innehåller en åsna, men det är också den enda förmildrande omständigheten jag kunnat hitta. Senast jag lyssnade på skivan var jag i tolvårsåldern och mitt bestående intryck från den gången är det som också slår mig nu, nämligen det evighetslånga introt. Ett par män som låter som inkastare turas om att skrika ”ladies and gentlemen, The Rolling Stones!” om och om igen i uppskattningsvis tio minuter. Sedan börjar bandet spela ”Jumpin' Jack Flash” vilket också är bästa låten här. Därefter går det stadigt nedåt.
Låtarna heter saker som ”Stray cat blues” och ”Love in vain” (I followed her to the statiooooon, with a suitcase in my heeaaand, etc), det är väldigt mycket maratonblues och rätt risigt ljud. För dem som har fonograf-trattar i stället för öron och rocklexikon i stället för hjärna är det säkert en fin upplevelse. För mig är det bara skit.
När Brian Jones dog 1969 borde de egentligen ha ersatt honom med Eddie Van Halen, han kan åtminstone spela snabbt.
postat av D.D. @ 11:11
17 Comments:
Hette de inte Herman & The Hermits?
Rolling Stones ska bara tigas ihjäl.
Det kan ju bara vara frågan om minuter nu innan gubbarna trillar av pinn.
Men Exile funkar.
Förresten Dodo, alla dina "I dag kastar jag"-bilder visar hur du snyggt och prydligt placerat nämnda objekt i skräpkorgen. Men hur fan vet vi att du inte sedan plockar bort skivan, kramar om den, putsar och pussar den för att till slut lägga den tillbaka i hyllan?
Lite physical destruction pics skulle inte skada.
nu lägger jag ned det här snacket om stora rövar och drar åt helvete. hej då för alltid.
Och jag som lekte med tanken på att skriva om Cyndee Peters i morgon.
Lika jävla "Mustafa Can"-fel som du hade i din artikel om East coast-Tjockhult, lika mkt skillz to pay the billz visar du nu i Stones-artikeln.
Den enda sköna låten är Dre-mixen 2004 av "Miss you" (bl a i eftertexten till kalkonen MIB II), plus att jag iofs diggar Jaggers tuppdansande på scen (såg dem i Gbg 1990).
Ok. Jag gnolade visserligen något i stil med "could it be the little wrinkle over your nose..." Eastcoast-dissen var ju ändå inte så himla het. Men det är å andra sidan hemskt fint med lite självkritik så här i efterhand.
Jag kommer sakna sir mix-a-lot.
Japp, självkritik smakar Campari och juice!
jag tycker det är o-crunk med självinsikt och ursäkter. mindre förlåt, mer dra åt helvete.
dålig skiva - bra band.
powerblondinen hade vi fattat själva, den behövde knappast förklaras återigen
vad gjorde han i palmen? vet han något?
nej han vet nog ingenting. han och ron wood måste ha varit stenade som fan när de klättrade upp där.
en annan rolig incident keith varit med om är att ramla ner från en bokhylla
Det roliga (tråkiga?) är att jag tyvärr inte tror att det är knark som gör att Keith Richards faller från stolar, förstärkar-staplar, bokhyllor, palmer etc. Det är sprit. Inget mindre, och förmodligen inget mer.
Visst, jag inser att Ronny-typerna och Jessica Gerdin (senast i TV-soffan, fredags) lockas av tanken på PRO-medlemskap och Colombianska skördefester. Men tyvärr är gubben inget annat än ett vanligt fyllo - och därmed lika spännande som den där snubben som dräglar utanför Fältöversten.
Dondi skulle kastat Aftermath - det hade varit revision på riktigt.
Ja förutsägbarheten börjar bli aningen påtaglig. Släng "Sign 'O' The Times" nästa gång.
Hear hear. Halvöppen dörr, men nyanserat.
"Keith lives in the street: we all know that, don't we? He's trailing in the gutter and shooting heroin."
-Mick Jagger i en intervju på 90-talet) om de stereotyper som för länge sen tycks ha kvävt Stones.
Skicka en kommentar
<< Home