Politiska bloggare = mänsklig andrasortering
Varje gång ordet ”bloggosfären” nämns går det rysningar utefter min rygg. Förutom att det är ett chockfult ord tycks det också ha blivit namnet på en sorts märklig klubb där medlemmarna förutsätts ha gemensamma intressen (dock oklart vilka). Ett slags virtuellt Rotary för rättshaverister med adsl och adhd.
Värst är de så kallade politiska bloggarna. Oh boy, vad jag avskyr dem. I huvudsak verkar de göras av personer som så sent som för ett par år sedan utgjorde politikens diskreta gräsrötter. Kanske satt de som suppleanter i någon nämnd på kommunnivå. Kanske fick de gratis kaffe och dammsugare på mötena, och någon gång under valår fick de eventuellt skaka hand med sin partiledare. Övrig tid ägnades gissningsvis åt att skriva insändare till kvällstidningarna och att JO-anmäla stöddiga makthavare, men vi vanliga internetbesökare slapp dem åtminstone. Den tiden är förbi – de här personerna är som alla vet politiska bloggare nu. Och de brinner för sin skit permanent.
På sista tiden har tomtarna varit som besatta av den här Lars Danielsson-sossen, han som ser ut som en överdimensionerad hängpung i ansiktet. Eller rättare sagt: de har varit som besatta av vem som skrivit vad om Danielsson på internet. Alla tidningar har ju slagit fast att bloggarna har något med den här (rätt torra och oengagerade) härvan att göra, så för en gångs skull har mainstreammedierna gett dem det erkännande de vill ha. De har m-a-k-t.
Jag kan riktigt se framför mig hur den politiske bloggaren går in på Konsum och liksom dröjer sig kvar vid kvällstidningsstället i hopp om att kassörskan ska säga något om Danielssonaffären, så han själv får tillfälle att påpeka att han själv är ganska djupt inblandad i affären – ja, i princip dess huvudperson. T-tröjor med ”Jag fällde LD”-tryck kommer förmodligen att vara en storsäljare på nästa bloggseminarium.
En gammal journalistsanning är att alla människor älskar att läsa om sig själva och den tesen bekräftas här på ett nästan övertydligt sätt. De politiska bloggdårarna kastar sig över alla texter som handlar om politiskt bloggande. Sedan kommenterar de dessa texter och skäller på varandra (”oseriös” är ett outslitligt tillmäle inom pol-blogg-genren) varpå hela förloppet tar ny fart, med nya inlägg. Det krävs helt enkelt väldigt lite kunskapsinput för att generera många megabyte rättshaveristoutput. Enligt termodynamikens energiprincip är evighetsmaskinen en omöjlighet, men frågan är om inte de politiska bloggarna är gåtans lösning på spåren.
Det har aldrig känts viktigare att understryka att Kinky afro definitivt inte är någon blogg utan ett elektroniskt livsstilsmagasin.
postat av D.D. @ 12:13
16 Comments:
Haha! Tack. Jag tänkte på precis det här, men orkade inte engagera mig för att formulera mig tillräckligt väl. Det bästa jag kunde komma med var "De flesta politiska bloggar suger mufflonballe". Tur att nån orkade, för det här är det vettigaste som skrivits om politiska bloggar sen internet uppfanns.
Jag älskade grejen om Snook också.
Kinky Afro is the shit!
det är fint när du är arg. men har du sett senaste bloggnumret av journalisten? där finns också mycket att bli arg på.
Det sämsta med elektroniska livsstilsmagasin är att de aldrig skriver tillräckligt om Dipset. Flera kilobytes bortslösade på Snook men inte ett ord om Killa Season. Vad är det för stil egentligen?
det dröjer inte länge innan du hittar blogger-utbildningar på nätet. givetvis ledda av ärrade blogveteraner. pol-bloggarna är crème de la crème i denna församling, och deras inbördes status mäts självfallet i 1) antal fällda politiker och 2) antal upprörda mediestormar. ljuva morgondag.
Efter pol mag: pol blog.
Förresten blev jag arg igen när jag kollade Journalisten nu, det är riktigt. Hälsa Anna Lindmarker att jag inte brukar läsa TV4:s blogg (tv4.se) heller, den känns helt enkelt oseriös.
Ju yngre de är, desto värre. Ofta sitter de med i ungdomsförbundets styrelse i någon mindre tätort, eller så har de råkat påbörja 20 p statsvetenskap och fått så individuell politisk syn att idéerna måste manifesteras via den offentliga kanal som kräver minst substans i förhållande till erhållen uppmärksamhet - dvs da net.
Precis som gårdagens Luther-burgare var det en viktig text, om än på ett annat sätt, och därför lyfter jag åter på hatten.
Cubes nya skriver jag gärna om, har hittills bara hört samplern men den låter kalasbra. Älskar när han låter sådär förbannad att han börjar uttala "nigger" som "nicka".
"elektroniskt livsstilsmagasin", vilket bitch ass sätt att försöka bortförklara metabloggande. Även om det var kul att kalla dom för rättshaverister.
Donnie,
fem plus! Fantastisk text, mitt i prick och jag skrattar högt till och med när jag läser om den.
Det är möjligt att du räknar mig till de politiska bloggarna (jag saknar helt partibok men har skrivit massor om Lars Danielsson och medierna), men det är skit samma.
Kalla Kinky Afro vad du vill, när du är så är så här bra är du i världsklass.
Och fan så mycket roligare än Jonas Morian.
Go Donnie!
Man undrar ofta varför en del journalister bränner ut sig så snabbt, men efter att ha läst Johan Hakelius fåniga krönika i Aftonbladet häromdan (som jazzade loss från uttrycket "inre exil") så förstår man bättre. Om man har en såhär instrumentell syn på den personliga rösten (hos en författare eller en journalist) så kan man naturligtvis inte hamna i annat än en frustande tillfredsställelse över sina egna fiffiga gimmicks, lådan med retoriska prylar, och sedan antingen på en chefsstol eller i tystnad, när tidsandan eller da corporate demand, vänder. Att bry sig om att man kan stå för det man skriver, eller att det hänger ihop, det är för konkade typer som inte går lika bra som Liza Marklund och jag, hejsan.
Hacke rör sig förstås på en annan nivå än den vanlige politiska amatörbloggaren, men syndromet är gemensamt och typiskt för media idag. Det var (behöver det sägas?) inget särskilt allvar med den texten, bara en dag på jobbet för Hakelius.
Får väl tillägga att Hakelius har givetvis inte bränt ut sig (han uppvisar dock klara tecken på att låta som en parodi på sig själv), men däremot är det ju en miljon rookies soom vill ta efter just honom eller Andres Lokko.
shit donnie! (nästan) hela ditt inlägg blev citerat på bloggkrönikan i lunchekot. du är ju fucking etablissemang nu!
Har lunchekot en bloggkrönika? Det var som fan.
you bet. din tid som underground är över. du finns i numer i ekot-rollodexen.
... lite lustigt är att i princip hela inlägget citerades, utom just bisatsen om att Danielsson ser ut som en överdimensionerad hängpung. Karamellen som blev kvar, liksom.
"Ett slags virtuellt Rotary för rättshaverister med adsl och adhd."
Värst av dom alla är den där KAS på bloggarna.se han som inte ens dög till politisk gräsrot.
Man kan bara hoppas att bodström sätter 50 poliser på att röja upp på Surftown.
Vad fan betyder adsd?
Skicka en kommentar
<< Home