Inte riktigt The New Yorker
Kulturredaktioner, där måste det väl föras intelligenta samtal och hända spännande saker? Ingmar Bergman kanske tittar in på fyllan och bryter arm med Horace, samtidigt som någon lägger en pruttkudde på Nils Schwartz stol? Ha! är egentligen Donnies enda kommentar till det där. Kulturredaktioner är precis lika deprimerande som allmänredaktioner eller ekonomiredaktioner, enda skillnaden ligger egentligen i andelen powerblondiner. Men okej, låt oss utveckla resonemanget och se hur det egentligen funkar.
Måndag morgon: Kulturredaktionen droppar in och sätter sig på sina egna rum. Kulturchefen har föredragning med en dagredigerare om vilka TT Spektra-texter som ska fylla morgondagens sidor. ”Det kommer en grej om en konstbok, den känns lite tyngre så den passar på första kultursidan. Sedan ligger det några gamla filmrecensioner i artikelarkivet, de kan du fylla tvåan och trean med”. Kulturredaktionens äldste medarbetare, en 72-åring som gått i pension för länge sedan men vägrar gå hem eftersom han brinner för den klassiska musiken, ringer kulturchefen som sitter i rummet bredvid och förklarar att han tänker skriva en utförlig recension av en ambulerande operaföreställning som sattes upp av en grupp funktionshindrade dudes i Gislaved förra veckan.
Tisdag: Veckomöte för kulturredaktionen. Alla fyra sitter med automatkaffe och stirrar på veckolistan som kulturchefen skrivit ut. Det verkar vara mycket skolteater som ska bevakas under veckan. Några okända skribentnamn syns på listan – de är före detta JH-praktikanter som recenserar allt i skivväg, från Linda Bengtzing till Whitehouse. Billiga i drift eftersom de är glada att få gratis plattor. 72-åringen shottar kaffet och berättar om en operaföreställning han såg i Hamburg för några år sedan, där delar av ensemblen uppträdde utan kläder. ”Var de alltså nakna, och publiken satt kvar ändå?” Kulturchefen fejkar en lätt upprördhet för att bibehålla den goda stämningen på mötet.
Onsdag: En sportreporter på Stockholmssemester ringer en dagredigerare och säger att han tänker lämna en konsertrecension om The Mission, som gigar på en irländsk pub i stan samma kväll. ”Fittband, fittgenre, fittskribent, fitta”, antecknar redigeraren i ”pågång”-listan under samtalet samtidigt som han hummar jakande. Under eftermiddagsfikat kort därefter visar det sig att redaktionens 47-årige litteraturspecialist formligen älskar The Mission och gärna hade velat åka till Stockholm för att skriva grejen själv. ”De var ett jävla häftigt band alltså, väldigt annorlunda, dystert men samtidigt väldigt vackert, ett slags gotisk stämning i musiken”. Kulturchefen ser moderligt på honom – Stockholm ligger flera timmar bort med tåg och en sådan resa skulle knäcka budgeten.
Torsdag: Skivtoppen. Biotoppen. Tv-toppen. Dvd-toppen. Nedladdningslistan. Ringsignalslistan. Och så en matig förhandsartikel om en poetry slam-tävling i Vaggeryd som lär kunna bli något utöver det vanliga.
Fredag: The Mission-recensionen är i tryck men Scanpix-fotot på Wayne Hussey har blivit förväxlat med ett dito föreställande Wayne Coyne. Ingen märker något, ingen hör av sig. Kulturchefen ägnar dagen åt att administrera 100-kronorshonorar till frilansskribenterna. 72-åringen, med dagens tidning i handen, drar fram en stol bredvid dagredigeraren och läxar långsamt och metodiskt upp denne för en olycklig bildtextformulering: en ”aria” är absolut inte samma sak som ett ”stycke” eller, ännu värre, en ”sång” eller en ”låt”.
postat av D.D. @ 10:16
15 Comments:
Än lördag och söndag då?
Tror du att dom har några vakanser? Blev ju duktigt sugen
Lördag och söndag åker man till Nyköping och firar laxens dag.
Livet får inte bara vara arbete, det måste finnas plats för lite deprimerande fritid också.
och donnie wallraffar alltså som redigeraren i texten? stort. och ja, min barndomsstads tidnings kultursidor är sannerligen både fylliga och inspirerande.
honorar? det är något jag aldrig fått nä'r jag skrivit 20000 tecken om musik direkt-finaler och skickat till tidningen. "du ska va jävligt glad att du får synas" brukar de säga.
en helsida brukar väl ge ungefär en femhundring före skatt. Om man betalar sina egna konsertbiljetter, osv, givetvis.
jag blir trött i skallen bara av att läsa det här. precis så här gick det till under min praktik på skövde nyheter, fast då handlade om helt andra ämnen. men jag var den som fick bevaka skolteater
utlägg om välta kor har förekommit på våra sidor.
dizzy måste bo i Falköping.
lördag och söndag? ni tror väl inte att de har sjudagarsutgivning? sådan lyx kan man inte kosta på sig på landsorten.
Ni har fan inte varit med om någonting! Jag tvingades lägga ut Bruce Springsteens låtlista på DN.se, i vad som på käckt mediespråk brukar kallas realtid, när "bossen" spelade på Stadion eller Ullevi eller nån annan skit. Nyhetschefen Mats J Larsson sms:ade in låt för låt! Crispy.
Bossen är å andra sidan ett specialfall. Minns GPs säkert 30-sidiga specialbilaga senast han spelade på Ullevi. Där lär så mycket kulturpengar ha plöjts ned att redaktionen inte har hämtat sig ännu. Så får de också hålla till godo med mys-Gabriel som redaktör - att externrekrytera kostar på tok för mycket pengar, och man vet ju aldrig vad för patrask man drar in.
Arbetet var, trots investeringar i teknik, en tioning där det kunde hända märkliga skaer i korrekturet. Ett av de sista åren, kring 1998, hade de samma dag inne en artikel om dansk dogmafilm på Nöjet och en text om Roy Andersson på kulturen (uppslaget före). Sen hände något med bilderna.
Under Roy-artikeln fanns en stor och tydlig bild - det välkända fotot på en manisk Kim Bodnia som lyfter två revolvrar mot betraktaren i "Pusher", med bildtexten "Thommy Berggren spelade den melankoliske hovmästaren i Giliap". Fine.
typ f-köping ja. fast där kan man inte bo om man inte är ko egentligen.
E gris, e ko, e falköpingsbo!
Skicka en kommentar
<< Home