Kinky afro

Jag anklagar: Phil Spector

Phil Spector och hans girl group-inspelningar brukar regelmässigt nämnas som något av det allra finaste i pophistorien. Dess anhängare talar om naiviteten, enkelheten, det oskuldsfulla, renheten och euforin, och passar i samma veva gärna på att slå fast att en bra låt inte ska vara längre än 2 minuter och 30 sekunder. Mer eller mindre ansträngda paralleller dras till lärjungar som Springsteen, Ramones, Jesus & Mary Chain i ambitionen att liksom en gång för alla cementera lagen om flickgruppernas ofelbarhet.

Jag satt en halvdag med Back to mono-samlingen för ett tag sedan och när den femtionde ”I will marry that boy”-refrängen skrällde fram började en lite obehaglig bild ta form i mitt huvud: det var två spektakulära afros i clinch – Spector och jag – och mina händer var hårt lindade kring hans lilla hals.

Gustaf utnämner ”Be My Baby” till en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.
- Fruktansvärt bra låt. Många singer-songwriters i dag verkar ju tycka att en text är dålig så fort den innehåller ”baby baby”. Men vem bestämmer vad som är en dålig text egentligen? Jag tycker Phil Spector-texter är så jävla bra!
(Gustaf Kjellvander intervjuad i Revolver)

Fantastiska uppvisningar i ung, söt romantik, omöjliga att inte älska om man har hjärtat på rätta stället. Men framförallt är det perfekta popsånger.
(Per Bjurman om Spector, sedan denne i Aftonbladet utsetts till 1900-talets 19:e bästa artist)

Man kan lugnt säga att Spectors flickgruppsinspelningar har en upphöjd ställning. Det betraktas som musik som förmår överbrygga ålders- och genremotsättningar och är nästan objektivt bra. Om man tog en stenåldersman och spelade ”Da doo ron ron” för honom skulle han enligt denna teori börja hoppa upp och ned, grymta och klia sig mellan skinkorna av glädje.

Stenåldersmänniskorna är kanske smartare än jag, men under årens lopp har jag fått större och större problem med de gamla flickgrupperna och Spectorgrejen. Det handlar delvis om musiken i sig – mycket av det material som släpptes ut från fabriken på 60-talet påminner mest av allt om någon slags patinerade Smurfhits i mina öron – men i ännu högre grad handlar det om all skit det här ikoniserandet av girl group-kulturen dragit med sig.

1. Det oskuldsfulla inslaget.
När folk hyllar renhet i andra konstnärliga sammanhang brukar det väcka visst uppseende, eftersom det oftast kopplas ihop med konstsynen i totalitära regimer som nazism/fascism/kommunism. Men i det här fallet tycks det vara accepterat att drömma om fläckfria människor, ”rena” och ”oförfalskade” känslor och liknande.

2. Det nostalgiska inslaget.
”Det var bättre förr” är normalt ingen smart sak att säga om man vill bli tagen på allvar. Att utnämna reaktionär musik från 60-talets första halva till popens peak går däremot bra, vad det verkar.

3. Det pedofila inslaget.
Flickgrupperna var inte bara oförstörda, deras image var för att uttrycka sig försiktigt också synnerligen ung. Den där Carl Hamilton skrev en bok som hette ”Det infantila samhället” eller något liknande härom året. Vet inte om han tog upp vuxna indiemäns hang-up på flickor med prickiga klänningar och godisklubbor i munnen i den, men det borde han kanske ha gjort.

4. Alla de influerat.
Jag nämnde förut Bossen, Ramones och JAMC som exempel på artister som sugit åt sig av Spectors slickepinne och redan dessa namn utgör i varierande grad argument mot flickpopen i sig. Därutöver kommer alla som har dessa tre trendsättare som idoler: Håkan, Moneybrother, shoegazarna... Det här med att musik ska vara lättsmält, ”euforisk” och innehålla blås och glockenspiel, det sitter väldigt hårt. Och även om h&b-genren kanske är lite ohipp just nu är Spectors inflytande lika starkt som någonsin: världen har som bekant nyligen begåvats med ett nytt Crystals för Emmabodapubliken i och med The Pipettes. Prickiga klänningar och hela skiten.

William och Jim Reid hade inte gått på kommunala musikskolan. Det räckte med att slänga ner Phil Spector i en förstärkare och skruva upp volymen. Tre ackord. Världen är upp och ner. De kunde inte spela men det visste vad rocknroll handlar om.
(Bomben hyllar Jesus & Mary Chains "Upside down)

Det var ett j-la jobb att rippa ner mina favorit-CD på datorn och föra över dem till MP3 spelaren och det var absolut inte värt besväret. Och vem i hela världen kan njuta av att lyssna på musik genom datorns skämthögtalare? Själv blir jag bara förbannad när jag försöker. Nej, jag håller med gamle Spector: Back to MONO!
(signaturen Dag J på rootsy-forumet)

postat av D.D. @ 16:44