00-talets 30 bästa album, del 3
Plats 18–13:
18. Larry Heard: ”Love's arrival”
(Track Mode, 2001)
En gång för ganska länge sedan beskrev jag den här skivan som en ”fräsch, sommarljummen urinstråle rakt i örat”. Jag har inte sett några skäl att ändra det omdömet. Det här är kärlekshouse, eller soul, eller ambient, för alla oss Gudrun Sjödén-fans där ute.
17. Three 6 Mafia: ”When the smoke clears”
(Loud, 2000)
En betydande gren i sydstats-trädet och dessutom maffians kanske bästa alster. Många klassiska titlar som får det att rycka i crunktarmen: ”Sippin’ on some syrup”, ”Weak azz b***h”, ”Mafia n****z”, ”Hook up w/h**s”, ”F**k y’all h**s” och inte minst ”M.E.M.P.H.I.S.”
16. Ghostface Killah: ”Fishscale”
(Def Jam, 2006)
Ghostfaces bästa som jag tjatade om i en postning för ett tag sen. Decenniets mest envetna och tjatiga skiva, på ett bra vis. Egentligen borde den kanske vara på topp fem men år 2006 förtjänar trots allt en lavett i fejan.
15. M Ward: ”Transfiguration of Vincent”
(Merge, 2003)
Det värsta jag vet är folk som kallar den här skivan ”lo-fi”. Någon jöns skrev säkert det i nån recension. Idioter. Det är en av decenniets finaste och mest välputsade ljudproduktioner, singasong-genrens egen ”Dark side of the moon”. Och hör sen.
14. Masta Ace: ”A long hot summer”
(M3, 2004)
Lite O.C. över honom vad gäller bristen på framgång, men Masta Ace har slitit ännu längre. Allvarligt talat, den här skivan är fantastiskt bra. Lysande texter också eftersom Masta Ace är en av få som klarar av att vara riktigt rolig och fyndig utan att förfalla till buskis. ”Brooklyn masala” är årtiondets humorsång.
13. Rufus Wainwright: ”Want one”
(Dreamworks, 2003)
Den här Björk-producenten, Marius van der Facker eller något liknande, försökte förvandla Rufus från storslagen homofil till rena parodin. Men samtidigt kontrade Rufus med att skriva sina hittills bästa låtar, med följden att Mario van den Tonth måste ha vridit sina händer: här hade han satsat allt på att göra en skiva lika patetisk som Björks brukar vara, och så blev den skitbra i stället. Serves him right.
postat av D.D. @ 12:01
12 Comments:
We Mafia Niggaz We Mafia Niggaz!
Rufus! Nu förstår jag att Donnie verkligen äger.
Jämte Josh Rouse - och just precis Nashville - så är det ungefär det enda jag orkar lyssna på vad gäller ny musik. Shins var också ett bra val.
Den enda logiska konsekvensen är alltså att crunk tydligen är nåt för mig.
"Love's arrival", där satt den. Men vågar Donnie bli riktigt djup och droppa "The present lover", eller "Spiritually Speaking"? och när ska DoDos fäbless för mangel à la Liars och AYWKUBTTOD komma till ytan?
Vissa saker är det bäst att inte kommentera. Want II är en av dem. Annars är det rätt fint väder ute. Stötte på Johnny Cigarettes på Fleminggatan. Han verkade i form. Vi pratade lite om Sleepy Jacksons nya och Gotlandica-trender i samhället.
When the smoke clears borde i och för sig vara topp-7, minst, men ändå: mad respect för att den är med.
Nu vill jag bara ha ett långt utlåtande om vad Donnie tror om kommande Project Pat-plattan. Singeln har ju årets roligaste anti-snitch-textrad - "Project Pat, never rat, even though I love cheese".
Var sjutton hittar du all musik: på P1 spelar de inget av de du listat!
Samuel
Jag är inte så förtjust i Sleepy Jacksons nya. Låtarna är sämre men de där ständiga körerna är kvar i samma omfattning som förut - ibland känns det lite som att lyssna på Gregorianmunkarna.
"Love's Arrival", ja.
"Keep Hope Alive", då? Gubbhouse när den är som bäst.
Nej, Sleepy Jacksons nya är ingen höjdare. Både omslaget och produktionen påminner en del om Want One. Och det är definitivt inget bra betyg. George Harrison-melodierna från förra är nästan borta.
Då är Divine Comedys nya (jo, jag lovar) rätt mycket roligare.
det här vinner d'angelo
M Ward skulle ju varit etta, för faaan. Sellout!
ingen master p?
Skicka en kommentar
<< Home