Social ingenjörskonst
1990-talet var en brytpunkt i Sveriges moderna historia, eftersom det var årtiondet då alla plötsligt blev medvetna om grejer. Vanliga saker började försvinna från butikerna, vanliga bostäder fnystes åt och renoverades med äkta naturmaterial, och en limpa var inte längre en limpa utan något mer flerstavigt. Johan Wirfält har skrivit en del om vad han kallar rörstrandifiering på Rodeobloggen här och här.
Att ta trivia på allvar var förstås en internationell trend där Sverige inte var först på plan, men svenskarna tog den å andra sidan till sig mer än några andra. Det fina med den här popkulturella väckelsen, som här hemma förmodligen började ungefär när Gradvall i gamla Slitz skrev sina första 20000-teckens analyser om kaffe eller bordshockey på sent 80-tal, var att det var en inkluderande rörelse där alla faktiskt kunde vara med. Länge hade finsmakarkultur, udda företeelser och specialistkunskaper varit just udda och specialiserade, men plötsligt gick Stockholm från att ha enstaka butiker som sålde dyra kaffemaskiner eller italienimporterad badrumsmosaik till att i princip inte ha något annat.
Och det smittade som bekant av sig på alla kommersiella yttringar: serier var inte längre Knasen utan något fint och avancerat, film var inte Rambo utan ett tidsfördriv att dö för, en musikfestival var inte längre öl och rock utan Accelerator, det vill säga öl och rock fast i en finsmakarkontext – och, det verkligt intressanta: genom allt detta fortsatte den nya kännarkulturen att vara för alla. Ikea, H&M, svennemultisarna hängde med och såg till att alla kunde få en högre modegrad i sina liv, nästan oavsett om de efterfrågat det eller inte.
I dag har vi levt i finsmakarkulturen i sisådär en 15 år. Personligen minns jag fortfarande hur samhället såg ut dessförinnan men det är en kunskap som kommer att dö med min generation, förutsatt att vi inte åker runt i skolorna och berättar för de unga om hur det var. Rester av autentisk vanlighet finns visserligen kvar, men den har knuffats undan djupt in i den västgötska landsbygden eller till någon annan plats där Colin Nutley fortfarande spelar in filmer (som sedan visas för allt färre åskådare).
Alla är numera, officiellt, hippare än alla andra. Alla ser ned på alla, och får trots det tydligen ha samlag med alla.
postat av D.D. @ 18:45
18 Comments:
jag undrar om inte vändpunkten kommer att vara exakt det ögonblick när Janne Gradvall sätter sig ner för att skriva en triviaspäckad text om Starköl
Brukar fortfarande tänka på Gradvalls espresso-krönika när jag dricker kaffe.
Jo, det är i alla fall några passager där som sitter kvar. Som att vattnet ska vara exakt 98,0 grader när man häller det över melittafiltret, annars går allting åt helvete.
vadå för vändpunkt? jag tror mer på ett bakslag. det har varit lite väl mycket olivolja, ruccolasallad och hemmabiosystem senaste tiden. men sofiero säljer väl fortfarande bäst på systemet?
Jag minns jämförelsen med ett PMS-prov. Rätt färg på fikat.
Hade inte Slitz en special om tablettaskar? Pim-Pim var en vinnare.
Sedan ett bra tag skall alla skriva långa analyser om tv-serier från HBO – säsong fjorton, som inte ens har visats i USA.
right on, Donnie! Jag anar en viss skeptisicm till detta fenomen. Jag tror att du innerst inne tycker rätt bra om sosse-ddr-sverige.
och indie blev helt logiskt mainstream ungefär i samma veva, men det har väl ingen undgått att märka.
jag vill också ha samlag med alla
typ.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Ja, alltså: som utomstående tänker man ju mycket på det här. När man kommer till Sverige slås man av den här överestetiseringen av vardagen: att även surmjölksförpackningen är gjord av folk på Konstfack, att även sportkommentatorerna på tv - före detta snusande innebandyspelare – har fått kämpa hårt och skaffa sig kläder från Acne, med resultatet att de ser lite ängsliga ut -- etc etc -- i Finland har vi som sagt KKK-affären och sidan 3-tjejerna kvar, och på tv är folk fula, och om de försöker se hippa ut slår det över i kitsch, saker är genuint dåliga, mjölk säljs i samma förpackning som 1992, kultursidorna fylls med recensioner av operafestivaler i Nyslott. Vill du byta? Du verkade ju gilla Eknäs? Mycket borgerligt, konservativt och seglarmode där. Vilket ju å andra sidan tycks vara det nya svarta.
Jag gillar TV-serier!
Kan man inte dra det här resonemanget vidare till friidrottskväll och Jakob Hård på något sätt? Har saker inte spårat ur när 30 minuter på bästa sändningstid spenderas åt att diskutera hur man hoppar över en häck?
Bl.a frågade Jakob Hård, "behöver man vara musikalisk för att hoppa över häckar?"
Nej jag såg inte programmet, jag hade på det i bakgrunden.
Dessutom, den som tror att detta är ett stockholmsfenomen bör titta upp ur ankdammen och åka till Lund.
Visst är det segt med det nya hippa medvetna. Alla ska alla racka ner på DN och filmkrönikan och älta om genusperspektiv hit och dit, och om kass populärkulturjournalistisken är. Så tjatigt bara!
Känns bara som att vi sitter fast i skiten och kommer att behöva dras med Lokko och Poppius och gänget i minst hundra år till.
Egentligen inget nytt, det finns en anledning till att Fab5 inte är populärt längre. Någon som minns den svenska varianten?
Frasier började göra narr av det här fenomenet redan efter säsong 5 och på slutet var det det enda man skämtade om.
Jag gillar Lokko och Poppius. De är inte fienden. De är fan typ de enda som inte är det.
Problemet med Lokko och Poppius:
Allvaret! Det där tjatet om att viss musik eller vissa klubbar ska vara så livsavgörande viktiga, så fina, kultur i dess ädlaste form. Och det där konstiga tugget om att det ska finnas, som anonym säger, en FIENDE, att det handlar om en slags kamp.
I drygt tio år har vi behövt stå ut med det här snacket från Lokkos sida! Samma babbel där bara gruppernas namn byts ut. Och det är absolut inte på väg att avta.
Man längtar ju tillbaks till tiden då en Pet Shop Boys-låt bara var en låt.
En PSB-låt har sällan eller aldrig bara varit en låt. Hädare.
Skicka en kommentar
<< Home