Ingen vit jul men ett vitt år
2006 har i ovanligt hög grad präglats av kokain, en drog som visserligen var populär redan på Ronny Jönssons tid men som i år tog fart och slutligen passerade Echinagard i kategorin överprissatta måbra-kurer. Hel- och halvkändisar haffades i princip varje vecka på Spy Bar med nypudrade näshår, och som om inte det vore nog greps som bekant också några före detta Göteborgsidrottare med näsorna i gottepåsen under friidrotts-EM.
Sverige är ingen isolerad ö och det här fenomenet har naturligtvis också varit extremt tydligt inom musikvärlden. Där rappare under 80- och en stor del av 90-talet talade om kokain ur ett tredjepersonsperspektiv (White lines, don't do it, och så vidare) gick man i mitten av 90-talet över till att behandla ämnet ur ett självupplevt förstapersonsperspektiv. Jay-Z och Biggie rappade om kokainförsäljning, men det framgick samtidigt att det var något de sysslade med förr, när de var unga, dumma och blev rika.
Det där är gammalt nu, som till exempel Sasha Frere-Jones konstaterar, och sedan en tid är det mest förstaperson presens som gäller. När cd-försäljningen sjunker jobbar rapparna extra som kockar och/eller budpojkar. Året började starkt med Ghostfaces Fishscale, som levde upp till namnet och visade sig vara en briljant temaplatta om kokain, och sedan fortsatte det liksom bara på den vägen. Årets mest använda ord i hiphoptexter är förutom ”snow” och ”blow” antagligen olika synonymer för vikter, som ”bricks”, ”weight” och det ständigt närvarande ”keys”.
Rick Ross skiva var en riktig pulverorgie som nötte in hans smeknamn ”Brick” Ross. 50 ville koka medan spisen var varm och gav ut självbiografin med 2006-typiska titeln From pieces to weight. Jeezy hävdade att han sålde mer än någon annan, medan Birdman och Lil Wayne gjorde en funkig kärlekssång där Baby berättar att han köpte sitt första kilo från sin exfrus bror. Project Pat använde i Cocaine ett emfatiskt sniffljud som percussion på refrängen. Och så kom till sist nya skivan från Clipse, där bröderna handlar, kokar, väger, säljer och berättar om det med en sån omsorg om hantverkets detaljer att det verkar gränsa till ren kärlek: ”Bitch never cook my coke! Why? Never trust a ho with your child”.
Det jag undrar lite är hur de här killarna hinner spela in skivor. Lägger de 16 bars, kollar långkoket på spisen, en vers till och sedan ut på en snabb leverans medan Nate Dogg ylar refrängen?
I Sverige slutade nyhetsåret stilenligt med att polisen i Göteborg gjorde ett kokainbeslag på 1,1 ton. Jag tycker det låter rätt mycket, men å andra sidan är det väl ungefär vad Jeezy avyttrar på en bra långhelg om man ska tro honom själv.
.
postat av D.D. @ 20:38
7 Comments:
Just Clipse verkar annars ha åtminstone något av en distans till sitt coke-säljande, till skillnad från 50 (som ju hävdar i Get rich-rullen att smeknamnet kom från att han inte bangade att sälja till dom riktiga crackheadsen som bara ägde en spottstyver). Jag menar, det är ju fan rätt taskigt att sälja crack, är det inte det? Det är väl typ det dom försöker få fram i Momma I'm so sorry. Kan ha fel dock, har inte hunnit lyssna så mkt på skivan än. Det är lite intressant att det alltid är ur ett säljperspektiv det rappas om coke, samtidigt som det är gött att kunna försörja sig så verkar det som man ser ner jävligt hårt på dom som kör, det kanske iofs beror på att det nästan alltid är i crack-form, och det kanske inte är så jävla creddigt att röka crack ens i dom hårdaste kretsarna. Men alltså, sen när man fått in all sin deg och så, borde man inte börja med vanligt koks då? När man har råd liksom, för att sluta cirkeln eller nått?
JEEZY LANGAR FAN MER ÄN VAD JAY.Z GÖTR!!! OCH BIGGIE ÄR DÖD"!! HUR KAN MAN SÄLJA KOLA Då????? SJÖBERG OCHG HÄCKLÖPARTN KAN SKIATA PÅ SIG!!! JEZZY DRAR MEST!!!
den svenska kokainhysterin är det tydligaste beviset för att vi popkulturellt sett fortfarande är fast runt året 1986. Först 2008 kommer den stora e-vågen.
Fantastiskt! Det här har jag inte ens tänkt på. Men skönt att det ändå var kokain och inte en så värdelös döskalledrog som gräs
maxim, om du vill kan jag översätta ditt inlägg till italienska och skicka över det till Francescas e-mail?
När det gäller inlägget så saknar jag faktiskt en åsikt, vilket är ovanligt. Det festligaste är att Don Gräso snor rakt av från Wyclefs - fortfarande underskattade - The Carnival och då Killer MC-interluden. Sådana passningar uppskattas givetvis.
I någon slags narkotikaorienterad historiematerialism (för er som hoppade av gymnasiet; att utläsa the zeitgeist genom förändringar i teknologi och produktionsförhållanden, här narkotika) är det rimtligt att tro att vi går mot en klockren heroinvåg. Sådana brukar följas av ett något bättre musikklimat.
avslöjad, hehe!
http://fantasinyheter.blogspot.com/2006/12/lasse-anrell-r-donnie-donut.html
Anrell? Det skulle åtminstone kunna förklara den där poänglösa Gossendissen nångång i tidernas begynnelse.
Skicka en kommentar
<< Home