En afton på hiphopens bakgård
Jag passade på att göra något rätt otippat i Berlin: gick på hiphopkonsert. I en stad som egentligen består av lika delar techno och umpa är det en sällsam upplevelse att se några dussin tyskar i säckiga cargobyxor och regnvåta sneakers tränga ihop sig i en klubblokal, göra W-tecknet (som jag antar står för ”wurst”) och, naturligtvis, dricka en hel massa öl.
Kvällens begivenhet var Afu-Ra, en astmatisk Brooklyndude med jazzskägg, polotröja och vaga revolutionsdrömmar. Alldeles för snäll för att gå hem hos den breda gangstapubliken, men samtidigt aningen för funky för att passa de allra mest rättrådiga indiekillarna som gillar Sage Francis. Min gissning är att Afu-Ra är van vid att jobba i motvind, vilket i så fall förklarar att han innan spelningen cirkulerade runt i lokalen och skakade hand med alla närvarande. ”Hello, my name is Afu-Ra. I want to thank you so much for coming to my show”. Det var ett varmt, fast och förtroendeingivande handslag.
Spelningen var väl sådär: ganska sympatisk, av naturliga skäl befriad från hits eftersom han aldrig har haft några. All the fellas in the house say yeah – några tyskar brölar, all the ladies in the house say oh yeah – tyst som i graven. Mot slutet frågar han vilken musik folk brukar köpa, Red Hot Chili Peppers, Gwen Stefani, The Roots? ”Cause you sure as hell ain't buying my albums”.
Som helhet var kvällen absolut inte obehaglig eller dålig, men det var ändå svårt att skaka av sig känslan av tragik. Jag fick inte direkt lust att köpa hans plattor och har för övrigt redan några av hans äldre låtar på någon minidisc i någon kartong på någon vind någonstans. Men jag kände mig nästan skyldig att klappa honom på axeln, ge honom en eurosedel och säga ”förlåt”. Även om jag inte vet exakt för vad.
postat av D.D. @ 16:44
16 Comments:
ja, de lär ju inte köpa the roots plattor i alla fall när man tänker på hur deras senaste bombade på försäljningslistan *snyft*
Äger Donnie en rycksäck?
Om du menar ryggsäck så har jag inte det. Senast jag hade ryggsäck var nog i sjuan. Mina klasskamrater hade Salomon, jag hade en Adidas (som jag omsorgsfullt klottrade ner med spritpenna).
Sämsta kamerabilden, eva?
Jag tyckte det såg ut som en akvarell.
Ja se på fan. Nu kan man visst ta (skitdåliga) kort med mobilen också. Vad de hittar på nu i framtiden.
Mobil!? Det där är typ en 10-megapixare. Nikon av färgerna att döma.
Christer ska ändå ha en metallicpenis uthuggen i sten... 50 meter lång
Det var då ett satans gnäll på min fotokonst. Jag kan trösta med att det säkert kommer ännu värre bilder i framtiden, bilder så usla att de fräter på hornhinnan.
Mündag hela wochen, Mündag hela wochen lang... till nächsta gang... nanana..
Körde han nån sån där fin karatebalett när han rappade?
Borde inte Afu-Ra och Jeru The Damaja få bidrag eller kanske till och med life-time stipendium för kombinationen kampsportsdans+otidsenlig rap? Eller det kanske bara är i Sverige som Riksteatern finns?
Ingen kampsport. Däremot ett par tveksamma reggaeförsök med inslag av patois.
tur att karolina ramqvist inte var där då, då hade vi fått e njobbig hyllning på halsen.
Är inte hela grejen med konserter så 1999?
Vaddå inga hits han hade ju Whirlwind Thru Cities! Big tune!
Blastar "Defeat" på min gamla MD nu.
Skicka en kommentar
<< Home