Kinky afro

Prostatapop

Få torde ha missat den musikaliska historierevision som började någon gång under tidigt 00-tal och nyligen fick sitt slutgiltiga publika manifest i och med Gradvallsamlingen ”Feber 2 – mainstream”, där Grållan blandade Boston med Leo Sayer. Medan DN På Stan skrev om unga kvinnor som klädde sig som tanter passade de unga männen på att uppdatera sina skivsamlingar med kalifornisk västkustrock, lugna favoriter och skäggig country. Gammal och oförarglig blev en accepterad och, åtminstone tillfälligt, radikal tillflyktsort när det unga och aggressiva hade upprepats en gång för mycket.

Fredrik Virtanen & Tom Pyl missförstod i vanlig ordning hela grejen och såg chansen att outa sin kärlek till Lundell och Morrissey. Precis som väntat. Vi mer analytiskt lagda ville dock inte acceptera att Stones, Carole King och Waylon Jennings lades i samma gubbkorg bara för att de alla är 50+. Ett antal subgenrer behövde alltså definieras och här är de nu, sorterade efter fallande relevans.

Gubb-AOR: Kanske den bästa subgenren. Mark Knopflers ”Sailing to Philadelphia”, Sting ”Dream of the blue turtles”, här finns massor av bra grejer. Härifrån härrör också huvuddelen av Gradvalls skiva som förstås egentligen borde ha hetat ”AOR” i stället för det hycklande ”Mainstream”.

Gubbpop / adult alternative: Så sant som det är sagt: ”For audiences who want their alternative rock mid-tempo and angst-free, artists such as John Mayer and Matchbox Twenty are pretty safe bets”. Om man dessutom vill ha finsmakarkvalitet finns dessutom alltid Finn Brothers att tillgå – världens bästa rockband i khakichinos.

Gubbfunk: George Clinton bär upp sin ananasfrisyr trots att han är 110 år gammal. Det är dessutom lögn att han har blivit dålig bara för att hans hjärnsynapser numera blinkar som ett flipperspel i händerna på Robban Drakwind. ”TAPOFOAM” är till exempel finfin. Och vi ska inte glömma Bernie Worrell.

Gubbreggae: Lee Perry är ungefär lika gammal som George Clinton och tycks ha samma synapsproblem. Freddie McGregor står upp och vittnar för smörsång i baktakt, som en Kingstons Lasse Lönndahl. Och jo, det funkar väl.

Gubbsoul: Härnere börjar relevansen sjunka något. Gubbsoul borde teoretiskt vara en bra genre som är enkel att räkna hem, men så är tyvärr inte fallet. För bevis, låna ett öra till de senaste alstren från Al Green och Stevie. De försöker desperat kopiera sig själva som de lät för trettio år sedan, i stället för att bara slappna av och köpa ett par nya chinos.

Gubbrock:

Gubbtrance: Vill man mingla med Madonna i Beverly Hills, som Paul Oakenfold, eller hjälpa till att trimma Sven Väths hästsvans i Kaiserslautern, då har man hittat sin favoritgenre.

Gubbindie: Oavsett om det handlar om oönskade comebacker som Wedding Present, sent könsmogna farbröder som Stephin Merritt eller eviga 12-åringar som The Pastels finns det något väldigt osmakligt över 50-åriga tjänstemän som sjunger om akryltröjor och hallonsaft.

Gubbhiphop: KRS One ger fortfarande ut nya skivor med jämna mellanrum men det vore synd att säga att de blir bättre och bättre. Public Enemy? Nya skivan var lika angenäm som bältros.

Gubbelectro: Riktigt plågsam subgenre. En typisk representant är 57-årige fransmannen Vitalic, som försöker dra uppmärksamheten från sin blänkande flint genom att göra svettig näsblodselectro med många distade ljud.

Gubbcountry: Helt säkert den värsta subgenren av alla. Merle Haggard, finns det överhuvudtaget något som är värt att veta om honom förutom att han är döpt efter ett slags frukostflingor? Och Johnny Cash – med tanke på alla de där fnösktorra prat-coverversionerna han sprutade ur sig på ålderns höst är det skönt att han numera har lagt ned verksamheten för gott.

postat av D.D. @ 12:54