Gästblogg: I dag kastar Maxim
Jag laddade hem The Knifes ”Silent shout” för ett bra tag sedan. Alltså är jag delvis orsaken till att dom tidigarelagt releasen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Att släppa dylik smörja i handeln är att jämställa med att sälja cancerframkallande sojasås: oetiskt och framförallt oschyst. Å andra sidan borde jag plocka några hjältepoäng: ni har ändå en konsumentvarning att tillgå innan ni köper skivjäveln, själv fick man ta sig an ”Silent shout” med oförberedda öron. Jag känner mig lite som den där tjejen som tvingades stoppa fimpar och pinnar i fittan.
Så var klämmer skon? För det första är det dags att någon sätter ner foten och säger Nej till idiosynkratisk svensk popmusik. Finns det någon hemlig agenda jag inte känner till? Måste all svensk popmusik vara så jävla speciell jämt? The Knife är dom stora bovarna i dramat, men jag pekar gärna finger på TTA, Robyn och nonsens som Jenny Wilson. I fallet Robyn skyller jag hennes förfall på just The Knife: en gång i tiden var hon sin tids Idol-Agnes, hon hade låtar som ”Do you really want me”, hennes täckjacka var i silver. Nu är hon bara en hora. Det kommer jag sällan att förlåta syskonen Dreijer för.
När jag raljerar över The Knife och den skada dom åsamkat så har jag egentligen bara en kula i magasinet, och den är reserverad Karin Dreijer. Maken till tråkmåns har jag sällan haft oturen att bo i samma land som. Jag är beredd att satsa ansenliga summor pengar på att hon har sin stackars brorsas kulor i ett järnhårt grepp. Det är liksom inte rimligt att Olof – som på egen hand är en glad bög med en genuin kärlek till hårdporrstechno – skulle vilja göra så pass mossig synth bara för att han hänger med sin syrra. Hon kanske slår honom? Det vore förkastligt: Bobby Brown gjorde i alla fall bra musik, det var hans ursäkt. Vad är Karin Dreijer bra till förutom att krossa sten med sina kraftfulla käkar? Inte sjunga i alla fall.
Vill man få till en krystad poäng så låter ”Silent shout” precis som den heter, nämligen som en gäspning: deprimerande syntmattor, upp- och nerpitchad sång och allmän tristess. Ryktena om att det skulle låta trance är kraftigt överdrivna: trance är svulstig, klimaktisk och dansant, ”Silent shout” är gay.
Framförallt är det dags att avliva myten om den svåra tredje plattan. Så jävla svår är den inte: kolla bara in Jaheims senaste. Inte fan styr han ut sig som en jävla clown och spelar märkvärdig. Faktum är att jag tänker betala pengar för hans album, vilket är för mycket sagt om The Knifes bögalbum. Men vad ska dom bry sig: folk med dåligt omdöme kommer alltid att köpa skräp. Det är till exempel därför Johnny Cash inte svalt ihjäl.
Maxim Lindqvist
postat av D.D. @ 12:03
17 Comments:
Jag har för övrigt svårt för de där korp-maskerna de har på nya promotionbilderna också. Wyclef gjorde fågelmaskgrejen redan på The Carnival 1997, och snyggare dessutom.
sista stycket ar en parad av felsyftningar inser jag nu, men jag skyller pa min njursvikt och alltings mamma.
stor jävla signatur gav du honom också. kunde han inte ha fått en bildbyline om du ändå hade utrymme över? och nej, skärmdumparna räknas inte.
Om han inte får en stor byline kan folk tro att det är jag som skrivit. Jag älskar ju den där crazytjejen med käkarna.
Jag lyssnar fortfarande på The Carnival. Tycker att den håller. Men så är jag också en sucker för svennig hip-hop. På mitt pluskonto står att jag kategoriskt avfärdar all svensk musik (möjligvis med undantag av Docenterna, som ju har humor).
Jag tycker att det var en av maxims mer balanserade artiklar om musik. Den får 7 av 10.
nastan hela Wyclefs solokatalog pallar trycket. bra kille, han kommer fa aterupprattelse hos pobeln sa smaningom.
Hm, jag tycker nog bara att det är hans solodebut som håller rakt igenom. Uppföljaren har vissa höjdpunkter men egentligen finns igen anledning att skona folk som gör Pink Floyd-covers från garrotten.
Den här texten hade kanske varit intressant om ML hade bemödat sig att bygga upp en argumentation kring sina tyckanden. Nu blev det väldigt mycket skitskiva och fimpar i fittan men inte så mycket som backar upp det. Om även detta beror på njursvikten och alltings mamma så är jag beredd att förlåta, men det känns ändå synd att vad som skulle kunnat vara en ansats att plocka ner "idiosynkratisk svensk popmusik" inte blev mer än ännu en tourettes-fantasi.
johan: vad ar egentligen grejen med tourettes? om man vaxer upp i en omgivning fri fran svordomar och fula ord, vad haver man ut sig da? halsningsfraser?
jag lovar dyrt och heligt att en dag pa allvar ta itu med den svenska cp-musiken, men for tillfallet sviktar mina njurar som en trampolin.
Jag tror grejen med tourettes är att man tvångsmässigt säger det som är förbjudet/fult att säga högt. I ett samhälle där det ansågs skamligt att hälsa offentligt skulle någon med tourettes kanske skrika "hej hej hej hej hallå" hela tiden. Någon berättade för mig om ett tourettesbarn i Kina som satt och skrek "demokrati, yttrandefrihet" men jag vet inte om det bara är en skröna.
Jag kommer att minnas ditt löfte. Lycka till med njurarna så länge!
Skärp dig, Donnie, kom tillbaka.
skrivbordet skvallrar om överdoser av ket, porr och bonnier-trash som dn på stan... toppa det med the knifes och du har förklaringen till njursvikten maxim!
dream, dream of jaheim.
maxim, är det inte så att ghetto love fortfarande funkar bäst?
För de som inte fattar kanske jag müsste slü fasst:
Fimpar-i-fittan-grejen är det bästa som skrivits pü den här bloggen. Kapüttz! Jag, Donnie, är trotz allt bara en enkel tjänare i Maxims vingürd.
Helt fel åsikter. Men roligt skrivet, även om det balanserar på gränsen till puckat.
men vad ligger egentligen i nyckfull.net-mappen?
hej. jag är hipphoppare. jag har en massa lösaktiga tjejer och jättetunga guldkedjor runt halsen. jag tycker om att objektifiera kvinnor och visa upp dem halvnakna i videor för att andra coola hipphoppare ska köpa mina skivor och finansiera mitt jetsetliv. jag knarkar och har vapen och har levt ett hårt liv. blev skjuten i munnen en gång, det gjorde ont. jag förväntas få respekt för det.
jag tycker om att sjunga om hur hårt livet är i gettot medan jag åker runt i en limousin och dricker champagne.
Skicka en kommentar
<< Home