Kinky afro

Lita aldrig på en sanningssägare

”At times lying is... preferrable to the truth, yes.”
(David Addison, Moonlighting)

Tänk dig följande scen: en kund ringer dig på arbetet och frågar om du är klar med ett viktigt uppdrag. Det är du inte. Svarar du då ”nej”, och försätter både dig själv och kunden i ett upprört tillstånd där massor av värdefull prestige åker ner i kloaken, eller svarar du
”ja, i princip” och räddar eftermiddagen för er båda?

Folk som aldrig ljuger är inte goda människor. De är bara lata, fantasilösa egoister som troligen också lider av dåligt närminne. Man ljuger nämligen inte bara för sin egen skull utan minst lika mycket för andras, som Jim Carrey demonstrerade i ”Liar liar”, och om det är någon bortglömd färdighet som borde läras ut grundligt i den svenska skolan så är det den eleganta lögnens konst. Gud har trots allt gett oss munnar, struphuvud och stämband så att vi ska kunna ljuga ordentligt utan att behöva flacka med blicken.

Förutom att lösa upp trängda situationer som den ovan nämnda fungerar lögnen förstås också som krydda i umgänget med andra människor. Satt du verkligen hemma igår och åt Gorbypiroger? Är du säker på att du inte egentligen åt smörstekt psilocybinsvamp tillsammans med Carsten Juste, Eva Röse och Isobel Hadley-Kamptz? Om inte annat är nog det senare alternativet roligare att tala om, så gör det. Det är den typen av relativ verklighetssyn som gör att jag älskar hiphop, där alla artister ljuger nonstop om sina hårda och våldsamma uppväxter trots att deras mammor egentligen satte dem i pianoskola när de fyllde fem.

Människor som skryter med sitt jävla sanningssägande är förstås det allra värsta. Alla dokusåpasänken tjatar om att de ”säger vad de tycker” och ”bara är ärliga”. Mycket riktigt framstår de utan undantag också som en bunt oborstade, ouppfostrade svin med extremt torftiga liv.

Aretha Franklin: ”Don't play that song (you lied)”

postat av D.D. @ 11:53