I dag kastar jag, del 3
Visst uppskattar jag Lambchop och några andra som använder element av amerikansk folk i sin popmusik (även om man kan ifrågasätta hur mycket av sådant som egentligen finns på t ex ”Is a woman”). Ändå måste jag nu, efter år av undertryckt missnöje, slå fast en sak: jag gillar verkligen inte country.
Därför kastar jag Uncle Tupelo: ”Anodyne”.
I Stockholm lär det finnas en klubb som heter ”Springfield”. Besökarna klär sig i sina finaste Mats Olsson-boloties och sätter sporrar utanpå Eccoskorna, sedan går de dit och önskar låtar från ”Sweetheart of the rodeo”. Förmodligen gråter de i ölen också, för att nu använda det mest slitna av alla countryuttryck. Det verkar verkligen vara ett jävla ställe. Själv har jag aldrig besökt klubben men jag sätter en slant på att ”Anodyne” har spelats där både en och två gånger.
En populär missuppfattning är att ”country got soul”, men country har faktiskt inte soul. Vad country däremot har i överflöd är gnälliga, nasala sångröster och i regel en irriterande tysk umpa-takt i botten. Det går en spikrak linje mellan oktoberfest i München och Nashville, vilket denne driftige amerikanske handlare tycks ha insett.
Vad mig anbelangar kan alla countrypropagandister ta sina tjugoliters Stetsonhattar, sina banjos, sina hurdy-gurdys och sin Po Tidholm, och dra åt helvete.
postat av D.D. @ 11:43
26 Comments:
Har inget att invända mot handlingen, men den här borde du ha sopat i soptunnan tidigare. Själv gjorde jag det för två år sedan. Pinsamt.
Att kasta "Summerteeth" hade vägt tyngre, men då hade ju country-grejen gått förlorad och du kanske inte ens har den. Ska kolla upp om den håller när jag kommer hem.
Summerteeth är bra. Däremot hade det varit ett tänkbart alternativ att slå till med Sweetheart of the Rodeo på en gång.
Annars måste jag tillstå att den här följetongen skänker stöd eftersom jag själv kontinuerligt brottas med liknande olägenheter från det förflutna. Alla dessa skivor, pengar och chimärer. Nuförtiden besvärar jag mig inte ens med att känna efter om jag är i en dålig fas av livet; jag kastar (okej, några skivor ligger undangömda i en förseglad låda).
val talat: country har lika mycket soul som soul har polka. jag har gudskelov inga countryskivor alls, sa mitt samvete ar rent atminstone pa en punkt.
Det är precis det som är mitt mål: att ge moraliskt stöd i skiv-holocaust.
donnie: ditt uttryck har blivit stulet!
http://www.digfi.com/default.aspx?id=8548
men killen ar var kompis, sa utfarda inte en fatwa ar du snall.
Jag köpte Linda Rondstands samlade så sent som för två veckor sedan. Hennes Capitol-vända. Jag hade vandrat omkring i butiken i 20 minuter och kände att besöket ställde krav på utdelning (hur många misslyckade inköp har inte gått precis till på det viset?). Försökte först med Broken Social Scenes förra, men fattade ingenting (och hörde ingen Feist!) sedan några andra tråkiga plattor. Det slutade med att jag gick hem med en dubbelsamling med Linda R. Helt ur fas med den populärkulturella utvecklingen. Jag gav, liksom Donnie Fiasco, upp countryn för flera år sedan och ser därför bara händelsen som ett olyckligt återfall.
Samlingen är rätt trött. Men er ”countryn har ingen soul-argumentation” köper jag inte fullt ut. Ladda ner ”Will You Love Me Tomorrow”. Förutom en eländig gitarr som brölar finner ni ett blytungt gung bakom Tucsons mest slitna onaniobjekt. Som om hela bandet bestämt sig för att spela Charles Wright & The Watts 103rd Street Rhythm Bands Express Yourself istället för Carole Kings gamla örhänge. Country got funk – precis så.
"Småsint historieförfalskare"? Han måste lära sig att skilja på revision och förfalskning.
Menar du ett riktigt brev med frimärken? I så fall, nej, men om du menar ett mejl med värdefulla inloggningsuppgifter, ja.
donnie: fick du mitt brev igar? kom nu inte och sag att jag inte serverar dig kaviar pa guldtackor!
Lustigt hur svaret kan placeras ovanför frågan. Bara på Kinky afro, bara här.
Marcus Joons är reko. Han har lånat min högtalartelefon för att ringa Four Tet. Detta var 2003 och den pastorala electronican stod på sin kulmen - känns som en evighet sedan.
den pastorala electronican var fan den riktiga boven under forsta halvan av 00-talet: electroclash var i alla fall kul, Four Tet var bara mesig.
Försök inte, du tog också "romantican" i anspråk. Men visst, jag har också gått vidare sedan länge.
my week: nu avslojar du mig, men till mitt forsvar sa ar det nog bara Four Tets "Rounds" som fortfarande finns i skivsamlingen. jag gillade faktiskt hela huliganhouse-grejen battre, Audio Bullys forsta EP och sant.
Själv sitter jag inne med just den och minst två Boards of Canada-släpp fortfarande. Alla vet att den här musiken är electronicans singer/songwriter-motsvarighet och att det enda som skiljer är att gitarr och träpall har bytts ut mot Pro Tools. Förhoppningsvis var Khonnor dödsryckningen, men framtiden har motbevisat mig till mitt förtret förr.
ja just det, dj technics-skivan. jag tappade bort din adress och vagade inte fraga efter den igen, forsokte fortranga skammen men den bubblar upp. jag fixar det en dag eller annan.
helt ofattbart hur en sån skiva från början kan vara intressant.
Country got soul.
Meh. Du kan ju inte kasta en superbra skiva. Och du måste ju besöka Springfield. Ok?
Existerar det alltså en "Springfield-Marie"? Jag kan tänka mig att göra ett besök om du lovar att hålla mig i handen.
Den där country got soul skivan är ju totalt jävla värdelös. Försökte mig på soul då jag var ung, men det fungerade aldrig. Soul är sånt de spelar på softa baren runt Stureplan. Skit ska skit ha!
Klart jag existerar. Hålla handen vettefan. Det kan man ju inte göra när man spelar skivor. Däremot kan jag ge dig ett leende när du gråter i din öl vid baren. Ok? Deal?
Jag gråter bara i alkoläsk.
...till smäktande poptrance.
Alkoläsk... uuuh vad äckligt!
Skicka en kommentar
<< Home