Kill uncle
Jag har en bekant som gillar Morrissey. Hon ser fram emot hans nya skiva och är nyfiken på om den kommer att låta som ”Vauxhall & I” eller mer som ”You are the quarry”. Men framför allt är hon glad att det faktiskt kommer en ny skiva med Morrissey, eftersom de flesta andra artister hon uppskattar har försvunnit från kartan för länge sedan: Sisters of Mercy, Ned's Atomic Dustbin, Carter the Unstoppable Sexmachine.
Det är förmodligen detta som är förklaringen till Morrisseys popularitet. Han fungerar som en magnet på alla de som slutade att aktivt lyssna på musik någon gång i början av 90-talet och nu mest vill ha bekräftelse på att de ”valde rätt sida” någon gång för 15-20 år sedan. Förutom min bekant, vilka är det som tjatar mest högljutt om Morrissey i dag? Reinholdtzon Belfrage, Magnus Carlson, Tom Pyl, Peter Birro. Inte precis de skarpaste knivarna i kökslådan.
Själv gillade jag Smiths som tonåring i slutet av 80-talet men tappade intresset för dem och Morrissey ungefär i samma veva som gruppen splittrades. Enligt den myt anhängarna odlar berodde det säkert på att jag aldrig riktigt ”förstod”. Morrissey måste man nämligen förstå på riktigt. Så vad är det då för intellektuella bråddjup det handlar om?
Sleep on and dream of love
Because it’s the closest you will
Get to love, oh ah
(November spawned a monster)
He’s just too good-natured and
He’s got too much money and
He’s got too many girlfriends
I’m jealous, that’s all
(The boy racer)
Everyday is like sunday
Win yourself a cheap tray
Share some greased tea with me
Everyday is silent and grey
(Everyday is like Sunday)
Han är åtminstone konsekvent: det är brist på kärlek, avundsjuka, lätt resignerad bitterhet och ett ständigt småleende i mungipan. Klart han småler med en sådan fanbase. Estetiken är genomgående nostalgisk, från de brittiska 60-talsskådespelarna på skivomslagen till Morrisseys egen short back 'n' sides-frisyr. Och den ojämförligt största poeten i Morrisseyvärlden är förstås Oscar Wilde. Ständigt denne Oscar Wilde. Mannen med en aforism för varje mjölkpaket. Det är enkelt, lättfattligt och har den där kittlande von oben-attityden som alla älskar.
Faktum är att jag numera betraktar Morrissey som något av Storbritanniens egen Claes Malmberg. De båda männen delar allt ifrån självgodheten och längtan efter enkla punchlines till idealiseringen av sin egen, manliga, arbetarklassbakgrund. Dessutom är de ganska lika rent fysiskt – det är något med hakpartierna där.
.
postat av D.D. @ 09:36
13 Comments:
Sa någon "slå in öppna dörrar"? I morgon: Donnie presenterar Mohomo-teckningar i olika stilar, från grottmålningar till surrealism och gatukonst.
min pappa brukar referera till morrissey som englands svar på jerry williams. min morrissey-besatte pojkvän uppskattar det inte alls.
om det fanns nagon mina foraldrar hatade sa var det Oscar Wilde. hur manga "vattensnopp" och "bogbracka" som studsade mellan vaggarna i foraldrahemmet kan jag inte rakna till. vardelos javel.
så när får vi bevittna ditt (länge emotsedda) föräldrauppror, maxim? visa dem var jan myrdalskåpet ska stå!
fred: problemet ar att mina foraldrar sallan har fel. dom ar ena intellektuella javlar, fulla av visdom och kunskap. kan inte opponera mig bara for sakens skull. javla det.
Det är lite samma grej som att jag inte kan kasta "Fulfillingness' first finale" i papperskorgen även om det skulle bli en bild med chockvärde. Vissa måttstockar är absoluta.
ah, ni menar som att anders timells kuk väger exakt ett kilo? jag har hört att europeiska kommittén för internationella måttstandarder har tecknat ett långt avtal med killen utifall att något skulle hända med enkilosprototypen i paris.
När jag tänker på ett Morrisseyfans så ser jag Berny Pålsson framför mig som okynnesristar ena handleden litegrann, medans hon tänder lite rökelse bredvid Morrisseyaltaret.
app app app! säg till din vän att sisters kommer till göteborg och malmö i april. sisters åker aldrig av kartan! ;)
Morrissey är bara för popjournalister som runkar åt sin egen byline och deras svans hänger på...
Ganska korrekt citat från den extra korkade döda tidningen Pop tidigt 90-tal. Den untouchable Andres Lokko: "Nirvana kommer aldrig att bli lika stora som Primal Scream".
Nog sagt.
För övrigt luktar titeln "Kinky Afro" inte så lite tidigt holkrökande 90-tal...
Var har Mondaysfansen tagit vägen? Och varför har inte Morrisseyfansen tagit samma väg?
Peter "Käck", namnet kinky har väldigt lite med Mondays i Manchester att göra. Med fuller rezpekt, etz,
Donnie.
Det är OK, min vän.
Fick en flashback, som det ju heter på svenska, bara till tidigt nittiotal.
Fast man vet knappt vilket -tal det är nu eftersom Simple Minds nyligen spelade i Sverige. Jösses.
Skicka en kommentar
<< Home