I dag kastar jag, del 2
Jesus and Mary Chain, där har vi ett par farbröder som fått många klappar på huvudena sedan de började ”larma” i mitten av 80-talet. Visst förstår jag att det kändes lite speciellt med blandningen av oväsen och melodier vid en tid då konkurrensen främst bestod av Michael Cretu och han-med-fracken-från-Österrike. Och visst gillar även jag ”Darklands”, som är en trivsam bilåkarplatta med rötterna någonstans mellan Tom Petty och en ovanligt letargisk Bruce Hornsby.
Men trots detta: i dag kastar jag Jesus and Mary Chains ”Psychocandy”. När lyssnade ni på den senast? Varför? Och hur lät det? Jag kan hjälpa er på traven med svaren: 1) för länge sedan, 2) ni var fulla, och 3) skit.
Första låten fick en revival härom året eftersom Sofia Coppola använde den i en mjukporrfilm. Nionde låten låter som ett inbromsande SJ-tåg mixat med The Archies, och ungefär detsamma kan sägas om låt nummer 13. Det är dessa tre låtar som anses vara skivans klassiker, vilket snabbt får en att förstå hur illa det är ställt med resten av materialet. ”Psychocandy” är 95 procent novelty och 5 procent låtförfattande, vilket gör att den i grunden är och förblir musik för 11-åriga killar med GG Allin och Gwar i skivhyllan.
postat av D.D. @ 14:32
24 Comments:
sanning. att blanda ovasen med melodi ar gay. den moderna och mycket battre motsvarigheten ar trancens massiva men hogupplosta ljudvagg.
Du dissar MBV? Hora!
MBV ja. "Loveless" hade varit ganska bra om dom digitalt redigerade bort all dist och mixade sangen lite hogre.
Ser inte riktigt var jag dissar MBV även om tanken slog mig: "hm, vad fräscht det vore att såga Loveless". Men sen kom jag på att den nog är rätt okej trots allt. Åtminstone 100 gånger bättre än Psychosnusket.
nja du vet, de hade ju inte råd med bättre utrustning på den tiden. de var fattiga, men man they was happy.
ryktet går dock om en remastrad version; "loveless... naked".
sedan kan man ju förstås med rätta ifrågasätta trovärdigheten hos kastandet när skivan ligger hel och ren överst i en o-skitig skräpkorg. visst, ett fall framåt från förra veckans hycklande foto, men fortfarande fegt och lättuppfiskat. nästa vecka förväntar jag mig en kompromisslös slängning av bob marleys liveplatta från 75, krossad i småbitar och täckt med bitar av uppspydd kosheromelett.
det ar schysst att Kevin Shields inte envisas. inte bortglomd, men val borta ur min asyn.
Missa inte heller "Loveless unplugged" där Kevin Shields sitter och svettas över en akustisk gitarr med svajarm.
Donnie: enligt AMG ar den korrekta titeln "Loveless MTV Unplugged".
MVB? Ett mycket dåligt band.
MVB = My Valentine Bloody?
Donnie Donuts allra vassaste egenskap är den raffinerade förmågan att sålla bort dålig indie och "klassiker" från det lyssningsbara i genren. Sedan ett par månader är min skivhylla renons på följande "klassiker":
David Bowie: "Ziggy Stardust" - Förkastlig både som androgyn tonårsidol (ett spår - "Starman" - är t om en barnlåt) och "innovatör". Lyssnar hellre på valda låtar med T. Rex om jag får glamfnatt.
The Clash: "Sandinista!" - Joe Strummer, Joey Ramone och Johnny Cash har mycket gemensamt - alla avled i början av 2000-talet och har pådyvlats mig av idoga människor som jag aldrig lär mig att misstro. Det här är dock det enda fall där jag köpt en skiva, i tron att Strummer var den enda av ovanstående som erbjöd någon musikalisk variation. Men "Sandinista!" är faktiskt riktigt konsekvent i sin jämntjockhet. Dessutom tar den aldrig slut.
Pixies: "Doolittle" - Repetetiva gitarrslingor, inverterade trumbeats och gäll skriksång tillför inget till min vardag.
Neil Young - allt (gav faktiskt bort "On the Beach" till min flickvän, vilket innebär att jag får vara beredd att inte sitta kvar på min post, säg, imorgon).
Eftersom jag känner mig ambitiös i kväll så bjuder jag på ett fempunktsprogram till en bättre skivsamling, vardag och kroppshållning för det fastkörda popynglet:
Du har: Flaming Lips: "The Soft Bulletin"
Du byter till: Super Furry Animals: "Rings Around the World"
Lätt excentrisk pop med svepande stråkar. Skillnad, Gruff Rhys är stundtals ett jävla popgeni och en kompetent sångare. Wayne Coyne är möjligen, som någon så kärnfullt uttryckte det, en tredje klassens Neil Young - med humor.
Du har: The Smiths: "The Queen Is Dead"
Du byter till: The Go-Betweens: "16 Lovers Lane"
Ska du gråta i kudden ikväll? Gör det i så fall med lite mognad.
Du har: Belle & Sebastian: "If You're Feeling Sinister"
Du byter till: Pale Fountains: "Pacific Street"
Mesfaktorn är ungefär densamma, men ingen i Pale Fountains läspar.
Du har: Pixies: "Doolittle"
Du byter till: The 3Ds: "The Venus Trail"
Snyggare, skickligare, mer exotiskt och mindre skalligt.
Du har: Nick Cave & The Bad Seeds: "Let Love In"
Du byter till: The Triffids: "Born Sandy Devotional"
Tydligen var de polare. Det måste ha varit jobbigt för gamle Nick att känna sig så akterseglad i karisma, låtskrivande och barytone av sin vän David.
Sista inlägget där var mycket insiktsfullt, särskilt SFA-, Go-Betweens- och Triffids-rekommendationerna.
Seriösly, om du börjar med Pavement och skriver att det är en "del 1", då undrar iaf jag som läsare "vad blir nästa, vad blir del 2?". Man funderar ett tag och kommer fram till att den logiska fortsättningen är Psychocandy och så blir det just så. Donnie, jag läser inte din blogg för att du ska göra som jag tror. Skärp dig! Och, lägg ner med att länka bort från din egna sida, vill du inte ha läsare eller? Se till att länkar öppnas i eget fönster eller länka inte.
Money don´t make my world go round, I´m reaching out to a higher ground.
Donnie måttar bara mot de riktigt öppna dörrarna. Psychocandy? Självklart. Den skivan har aldrig varit bra. Lite mer än så kräver jag. Rensa upp bland 70-talssoulen. Och då inte bland genrens motsvarighet till Psychocandy (läs: Gaye, Marvin – ”Whats Goin’ On”). Vad sägs om att en gång för alla kasta ”The Payback”, typ en timma meningslöst gungande som inte leder någonstans. Eller allt med Sly Stone förutom en Greatest Hits.
Och i nästa runda kräver jag att du lägger plattan under en dumper, eller möjligtvis en alfaltsläggare. Både du och jag vet att det står ett fräscht exemplar av Slanted & Enchanted respektive Psychocandy hos LP Möller (och att du är ett paket cigaretter rikare, typ).
Har bara en JB-skiva (förutom "Funky people"-albumen) och tänkte spara den som kuriosa.
"funky people" slänger man inte utan vidare. inte heller "what's going on" - försåvitt man inte befinner sig i en fas av post-pop-upproriskhet och slår vilt i alla riktningar med förhoppningen att utföra ett fadersmord. "what's going on" har hela tiden varit en mycket bra skiva, och kommer så att förbli. släng "let's get it on" i stället - eller varför inte "desire". eller "station to station". eller "searching for the young soul rebels".
”What’s goin’ on” är så tråkig att klockorna stannar. Världsförbättrarsoul med tydligt narcissistiska drag, helt utan självdistans. Pop eller inte, den skivan förstör vilken samling som helst. Om man nu är inne på beskärning alltså, personligen sparar jag på allt. Ni kan kalla mig skatan. Fast det skulle vara rätt skönt att nollställa mina musikaliska preferenser. Börja om från början. Jag borde börja med att kasta ut min samling kroknäst funk, The Citizen. Det känns som om den boxen kommit att prägla min kulturella backdrop mer än vad som är hälsosamt.
Skärp er. Jag kan väl inte börja med att slänga bra grejer bara för att provocera. Att kasta "What's going on" före t ex Black Grape eller Zoot Woman vore ju bara larvigt.
"Jag kan väl inte börja med att slänga bra grejer bara för att provocera"
...är inte provocera ditt middlename? Du förlöjligar halva Sveriges hejaklackar, enbart på jävelskap.
Provokativt? Ja
Kul? Ja
Flyer-Jimmy slaktade "Psycho Candy" redan som en prov-recension i samband med att vi startade Bomben för 7,5 år sen. Den är rätt rolig faktiskt, finns att hitta här:
http://gamla.bomben.se/reviews-show.pl?id=8
/g
Galliano. Midge Ure. Vaya Con Dios. Feargal Sharkey. Upphettad sax. Stora ninjastjärnor för lajvandet.
Skicka en kommentar
<< Home