Powerblondinen
(Såna här subkulturstudier känns egentligen väldigt mycket Bibel och tenderar lätt att övergå i förnumstigt Lokko-vitsande om folk som borde ställas inför Haagtribunaler för att de har fåniga skor. Men just den här subkulturen engagerar mig faktiskt, så jag biter huvudet av skammen.)
I näringslivets toppskikt är det inte längre något handikapp att vara kvinna. Att i samma toppskikt vara mörkhårig kvinna däremot – det är inte bara ett handikapp, det är en ren omöjlighet. För när det ska diskuteras strukturaffärer, signeras dokument, spelas golf eller runkas bulle i Yasuragibastun, då är det bara powerblondinen som platsar.
Ordet powerblondin kanske leder tankarna till pinuppor, men faktum är att hon absolut inte behöver vara särskilt snygg. Breda käkben och dito axlar är vanliga, deras modekänsla är i regel högst begränsad och när de jäktar kors och tvärs över Kungsträdgården mellan mötena är det ofta med en björnaktigt lufsande gång. Powerblondinen är ingen femme, men desto mer fatale.
Insikten att powerblondinerna faktiskt utgör en ganska homogen grupp i samhället slog mig häromdagen, när jag såg den f d Resumé- och DI-reportern Pia Grahn Brikell i tidningen. Hon hade just blivit utsedd till VD för Sveriges Reklamförbund och på porträttbilden i tidningen rockade hon powerblondinens alla attribut: svart kavaj, pärlhalsband, blonderat hår, kraftiga käkar och ett leende som balanserade på den där fina gränsen mellan frustande glädje och total galenskap.
I artikeln levererade hon rutinerat de oneliners alla vill läsa: ”[...] jag fick så många propåer från folk i branschen så när rekryteringsgruppen ringde tog jag ett första möte. När jag såg upplägget på tjänsten insåg jag att jobbet var som klippt och skuret för mig”. Så talar en riktig powerblondin (att ett tiotal Edson-fans samlades utanför Reklamförbundets lokaler på Sveavägen i Stockholm för att skandera ”go to hell, miss Brikell” drunkande däremot i mediebruset).
Så okej, powerblondinen umgås med businessmän på businessmäns villkor. Men vad symboliserar då det blonderade håret? Om det bara var ett försök att attrahera män borde powerkvinnan rent logiskt också klä sig mer insmickrande och hålla käft på alla möten, men det gör hon inte. Min teori är att powerkvinnan gått så långt i anpassningen till den manliga businessvärlden att hon börjat oroa sig för att glömma vem hon är – och just därför bleker hon håret. För det är ju sådant som kvinnor gör, eller hur? Blekningen fungerar som en snuttefilt av upplevd kvinnlighet. Tar man ifrån powerblondinen hennes väteperoxid riskerar hennes självbild att rämna.
Jag har personligen inga problem med att kvinnor får makt och blir chefer. Tvärtom. Är de redo att genomlida ändlösa affärsmiddagar med tyska teknologer unnar jag dem allt gott, särskilt som det också innebär att jag själv slipper befatta mig med sånt. Och att powerblondinerna är på frammarsch är det ingen tvekan om. Veckans Affärers årliga lista över Sveriges mäktigaste kvinnor är numera en ren läsfest för alla powerfans. Annika Falkengren (SEB), Louise Julian (EF), Marie Ehrling (Teliasonera), Karin Forseke (f d Carnegie), Cristina Stenbeck (TV1000) – det är brunkräm och mörka hårrötter hela vägen.
21 Comments:
Du, glöm inte bort Max Power i sammanhanget. Strap yourself in and feel the g's.
Ah, finns det något bättre än att få avrunda veckan med en klockren Dodo-analys? (Tja, en BJ och en efterföljande spliff vinner nog men tillhör inte de intrutade fredagsrutinerna).
Jag hoppas verkligen powerblondinernas underkläder matchar deras image. Om slitna, gräddgula Sloggies hittas under den skinande pansardressen blir jag riktigt, riktigt besviken. På riktigt.
Trevlig helg.
Anne Ramberg! Hon ser ut som en muskig romani - och då drar hon ändå seniora Vinge-delägare i öronsnibbarna och flirtar med unga tjänstemän på Ica Karlaplan.
Dessutom smygröker hon.
Mediebranschens powerblondin nr 1 borde också nämnas, Gunilla Herlitz.
Falkengrens Dynastin-estetik passar ganska väl in i Wallenbergsfären. Däremot är jag lite förvånad över deras val av presschef. Fredrik Lindgren ser mest ut som någon en prefekt på Borlänge högskolas FEK-institution. Frågan är om Pirre tycker att det där ofullbordade väktarskägget är förenligt med familjevärderingarna.
Förr i tiden hade SEB:s pressavdelning dubbelkommandot Gunilla Wikman (ond, men förvånansvärt mörkhårig) och Boo Ehlin (en glad lax som dock verkade aningen pårökt ibland).
Spontant skulle jag ha gett Gunilla betyget 9 wallenbergare av 10, medan Boo inte förtjänade mer än 5/10.
Fast jag gillar inte att du helt bortser från att det förekommer uppenbara utseenderekryteringar (nej, här tänker jag inte på Ebba Lindsö – väldigt få människor går igång på V-kloner).
Istället säger jag:
RF:s Karin Mattson.
Förmodligen en kombination av utseende och goda politiska kontakter (en så kallad ”blottad ros”).
Anna Serner, f.d. VD för reklamförbundet, blir konsult och skall vara moderator för Mediadagen 2006. Hon har tackat nej till ett antal VD-tjänster för att enbart få arbeta utifrån sina egna förväntningar och krav.
Mediedagens huvudattraktion blir den australiensiske ledarskapsgurun Brian Bacon, som bland annat varit konsult för McDonalds.
Ser framför mig hur Brian Bacon får tränga sig fram genom klungorna av skrikande småflickor utanför Grand. För övrigt låter den där Mediadagen som ännu ett starkt argument emot Stockholm.
Tja, Mediegalan – eller Dan Olofsson som inför storögda Malmöiter seglar in på Glasklart och kör lite one-liners om hur det är att vara rik, hur man gör när man mutar byråkrater eller jagar lejon i Sydafrika. Jämnt skägg, som det brukar heta.
Dessutom trodde jag att postmodernismen dödade vad som fanns kvar av megamanagement-arrangemangen. Inte ens den mest naiva Handelsstudenten tror väl länge på great man-ansatsen?
louise julian är snyggast!
föresten hittade jag inte ordet 'kapp ahl' nånstans i texten...
Citat:
"Blekningen fungerar som en snuttefilt av upplevd kvinnlighet."
Och vad är då SLIPSEN?
Den strypsnara som alla manliga chefer bär likt en uniform? Den tjänar inget praktiskt syfte, så då är den väl symbolisk -- det vill säga en snuttefilt för...???
;-)
Det är lugnt, Yngve, du får säga kuk här.
Du säger att du inte har några problem med kvinnliga makthavare. Ändå går hela inlägget ut på att förlöjliga sådana utifrån deras utseende. Deras kraftiga käkben, deras i ditt tycke sorgliga försök att komma i kontakt med en essentiell kvinnlighet genom att bleka håret - allt detta är bara beklämmande i dina ögon. Såpass att de blir föremål för en lång analys från din sida.
Herregud, deras manliga kolleger utgör sällan några högre stilbedrifter. Men de slipper i alla fall antydningar om att inte vara riktiga män för att de klär sig i slips och tråkiga kostymer.
Om vi ska vara petiga skrev jag att jag inte har några problem med att överlåta makten åt andra (t ex åt kvinnor). Däremot har jag som sagt ett par gäss oplockade med dagens kvinnliga makthavare, deras stil och parollen "halva makten, hela peroxidflaskan".
Män som vill ha makt brukar klä ut sig till sina farsor vilket också är rätt ängsligt, visst.
Då är väl Antonia Ax:son- Johnson undantaget som bekräftar regeln?
falkengren funderar på rött. risken finns väl för uteslutning, men hon gör det.
"Jag har personligen inga problem med att kvinnor får makt och blir chefer."
Om vi ska vara petiga var det ju så du skrev. Konstigt att det var så svårt att stå för...
Om vi snackar breda axlar, käkar och blondering i skön powerkombination är ju Maria Abrahamsson ett prima exemplar.
Karin Dreijer har ju ondskefulla käkar. En examen i ekonomi eller juridik bara, så är hon på motorvägen mot framgång!
Maria Abrahamsson, det var väl hon som förklarade att orsaken till att hon var bra på matematik var att hon hade små bröst? Det kausalsambandet tycker jag personligen känns svagare än det mellan blondering och näringslivskarriär.
När man beskriver Maria Abrahamssons utseende så är det näst intill omöjligt att utelämna ordet kokainfrilla.
Nu är det gjort.
Skicka en kommentar
<< Home