Donnie löser huliganproblemet
Varenda gång det uppstår gruff i samband med någon fotbollsmatch tävlar Sveriges fotbollskrönikorer om att vara mest upprörda, bittra och liksom kränkta å fotbollens vägnar. Mats Olsson vill vara Joseph Conrad och skriver om mörkrets hjärta och djävulsgrottor, Simon Bank kallar bråkstakarna för ”jävla pack” och ”svin”. Sen antar jag att alla förnuftiga krönikorer gråter sig till sömns, och allt återgår till det normala igen.
Det behöver inte vara så här.
Det finns en lösning.
I stället för det där tramset med att tvinga klubbarna att spela matcher infor tomma läktare borde man i stället avhålla ett par matcher utan spelare, funktionärer och bollar. Allt som behövs är en hållfast stadion, hejaklackar, lite inspirerande musik som till exempel Laibach eller Survivors ”Eye of the tiger” i PA:t och så eventuellt några sjukvårdare utanför. Kanske kunde RFSL dela ut kondomer utanför arenan också, för säkerhets skull.
Gone fishing
.
Kerstin Hallert är O.G.
Ser att gamla chokladfetischisten Kerstin Hallert får sina metaforiska fiskar varma i Resumé. Bladet hade ju förut en bisarr slogan som löd ”en riktig tidning har Kerstin Hallert som tv-krönikör” och jag antar att de nu får byta ut den mot ”en riktig tidning har Frank Östergren som kabelkrönikör” eller något liknande.
Hallert lär alltså ha sågat SVTs valutfrågare Mats Knutson och Marianne Rundström och deras lama frågor innan programmet sänts. ”Det är inte klokt alltså” säger Marianne Rundström om historien, men jag vet inte om det är så satans märkvärdigt. Att kunna recensera grejer i förväg är en grundläggande journalistisk färdighet som Donnie själv praktiserat både en och två gånger.
En personlig favorit var när jag i Norrlands stolthet Örnsköldsviks Allehanda recenserade Fogertys spelning på Lollipop -97. Jag eldade på med de vanliga skitklyschorna om pålitligt arbete i boogieträdgården, den heliga gubbrocken och publikens kärlek, och allt hade säkert gått bra om jag inte blivit övermodig och gått över till att droppa en massa låtar som han av någon anledning valde att inte framföra. Själv hade jag ingen aning om vad gubben spelade eftersom jag undvek boogien och var någon annanstans när han vevade sina gamla skillingtryck.
Nej, Kerstin Hallert har helt enkelt fattat vad gamet handlar om: leverera lagom många tecken på utsatt tid. Faktadetaljer kan akademikerna få hålla på med och det är ändå ingen som bryr sig om det rutinmässiga tugget i dagstidningarna.
Vi bodde för övrigt så gott som grannar ett tag, jag och Kerstin. Det var i Årsta där hon chillade på Sköntorpsvägen medan jag höll fortet nere på Bolmensvägen. Peace, sister, var du nu än snortar din kakao nuförtiden.
Yngre herre söker myggjagarrock
Eftersom jag ska resa bort en lång tid håller jag på att fixa lite musik som ska hålla mig sällskap. Det bör vara melodiös musik som passar för varma nätter med tjocka guldkedjor och smuggelcigaretter och som samtidigt har lite soulsearchingkvaliteter. Det här är vad jag skramlat ihop hittills:
Steve Winwood: ”Back in the high life”
Robert Palmer: ”Riptide”
Huey Lewis: ”Sports”
Phil Collins: ”Face value”
Don Henley: ”Building the perfect beast”
Jag söker alltså i all enkelhet lite schysst myggjagarrock (absolut inte gubb – Virtanen I ain't). Har övervägt Totos ”IV” men den känns rätt uttjatad och Bruce Hornsbys ”The way it is” är aningen mesig för ändamålet. Sting är för mycket keltisk etno och förresten kan jag redan hans diskografi utan och innan.
Några förslag?
Gästblogg: Hükan Steen ryter till
Jag besökte i söndags Malmöfestivalen för tidningen Aftonbladets räkning, i akt och mening att recensera The Slaves och Daniel Boyacioglu på Mölleplatsen. Inget konstigt med det: en vanlig arbetskväll av alla dem (28 per münad) som jag tillbringar ute i landet.
Men döm om min förvüning när festivalgeneral Per Alexandersson efter The Slaves gig (smütt lysande, fyra plus) kom fram, klippte mitt armband och helt sonica slängde ut mig! Sü mycket för gratisfestival, girigbuk! Därmed gick Aftonbladets läsare (900.000 per utgivningsdag) miste om bevakningen av estradpoeten Boyacioglu. Min kollega Mattias Kling (även metallreporter, 110 i bänk) fick visserligen vara kvar men vad är estradpoesi utan indiesensibilitet? Mycket düligt skött, uppriktigt talat.
Hükan Steen
Här slipper du det du söker
Trots att det är 2006 och internet funnits ett bra tag finns bokhandlarna fortfarande kvar, med sina usla sortiment och höga priser, och ockuperar värdefull butiksyta som i stället kunde använts till chocolatte-fik eller flyktingförläggningar. Mycket irriterande. Frågar man bokhandelskramarna svarar de alltid likadant: ”där kan man få hjälp av kunnig personal”.
För det första ifrågasätter jag hur kunnig den där personalen egentligen är – de flesta verkar vara vanliga universitetsdropouts som slår ihjäl tiden medan de letar efter ett riktigt jobb där de får användning för sin magisterexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Och för det andra, så får man ju inte någon hjälp. Åtminstone har jag aldrig fått det. Frågar man efter en bok knappar universitetsdropouten lite på en terminal innan han/hon berättar att nej, den boken har de inte. En annan bok då? Knatter knatter, nej tyvärr.
Sanningen är att bokhandlarna i praktiken bara kränger Da Vinci-koden, Kajsa Ingmarsson och kokböcker. Bokhandeln = skit.
Post-Abba åt folket
Abba hade sina stunder. Rätt ofta kombinerade de braskande melodier med lite lagom vemod, man såg liksom bellbottom-klädda kvinnor vagga gråtande på dansgolvet för sin inre syn. Men det var förstås efter Abbakarriären de riktiga topparna infann sig. Agnetha låste in sig i någon villa i Djursholm och försökte värja sig mot stalkers, Björn&Benny började skriva musikaler och Frida hoppade i säng med Phil Collins – alltsammans bränsle för riktigt edgy och laddad musik. Här är deras finaste bidrag, post-Abba.
5. Agnetha: ”Wrap your arms around me” (1983)
En bra tryckare helt enkelt, med reservation för att jag tyvärr inte har hört den sedan den pluggades i radio för ett par decennier sedan. Jag gillade särskilt refrängen, som tycktes bestå av två meningar: ”Wrap your arms! Around me!”.
4. Whitney Houston: ”I know him so well” (1987)
Versionen med Elaine Paige var väl en större hit, men vad är hon mot Whitney? Fantastiskt bra låt.
3. Agnetha: ”The heat is on” (1983)
Någon sorts svennecalypso, lite som en svensk ”La isla bonita” fast några år tidigare. Mycket charmig.
2. Peter Jöback: ”Guldet blev till sand” (1995)
Den här låten, och artisten, har fått en hel del diss. Vissa har gått så långt som att hävda att Jöback är gay. Det får vara hur det vill med den saken, men att kritisera låten kan bara bero på att man är manisk P4-lyssnare och hörde den 150 veckor i rad på Svensktoppen. För oss som har hört den aningen färre gången är det fortfarande en lysande låt. Lite Gycklargruppen över texten också vilket såklart är ett plus: "ur en stinkande källa / drack han vatten / han blev sjuk / och gick bort från mig den natten"
1. Frida: ”I know there's something going on” (1982)
Det här albumet spelade hon in ihop med Phil Collins vilket hörs extremt tydligt. Men det är Phils bästa sida som kommer fram här, inte den med hemska Motowncovers utan den melankoliska, med dramatiska trummor som låter som om någon bankar med en slägga i en tom container. Schysst gitarriff genom hela låten och Fridas röst är dessutom så gäll och pressad att den låter som en extra gitarr.
Videon är från någon gammal playbackshow i spansk tv. När ni slutar skratta kommer ni att känna hur bra det är, nästan i samma klass som legendariska ”Love is a battlefield”.
Nylander och pizzorna
Tänkte avsluta min intensiva EM-bevakning med ett par rader om de svenska idrottsnäsorna.
Patrik Sjöberg är inte så mycket att orda om, flyttar man till Brasilien tillsammans med en trådsmal puta utan att vara nere med bailefunken är man genast misstänkt. Han verkar rätt stingslig också, Sjöberg. Min enda close encounter med honom var när en bekant (ni känner mönstret vid det här laget) kastade en tändsticksask i huvet på honom på gamla göteborgska sunkpalatset Gamleport. Sjöberg blev då hysterisk och krävde mer eller mindre att stället skulle utrymmas i jakten på den skyldige.
Sven Nylander är förstås mer intressant. Under i stort sett hela hans aktiva karriär (som idrottare, inte suspekt affärsman) gick han ju ner på knä efter mållinjen och kastade upp lunchen. Folk i allmänhet trodde att det var av ansträngningen, trots att han aldrig blev bättre än fyra. Men nu kommer saken i ett förklarande ljus. Det var förstås återkommande cold turkeys av heroinet som orsakade alla de där tv-sända pizzorna.
Bonnier Fakta, so much to answer for
Många människor drömmer om att skriva en bok. Några tar tag i saken och skickar iväg ett kilo papper eller en diskett till något förlag i hopp om publicering. Kanske blir det en bok till slut, kanske inte.
Men det finns också böcker som inte alls följer den där vanliga gången. Böcker, vars existens är svårförklarlig men samtidigt kommersiellt självklar. Väldigt ofta ges de här böckerna ut på Bonnier Fakta, Sveriges mest självklara och samtidigt pajasaktiga bokförlag.
För de som drömt om att få läsa böcker av Pigge Werkelin, Hannah Rosander och Charlotta Gustafsson är Bonnier Fakta en riktig guldgruva, inget snack om det. Listan med dess utgivningar är så metodiskt och målmedvetet ultratrashig att man nästan vill gnugga hornhinnorna med lut efter att ha tittat på den:
Människan, mötena, måltiden av Lena Katarina Swanberg och Carl Jan Granqvist.
Robert Wells – mitt liv som komphund av Jan-Owe Wikström.
Motboken – 52 tips för en hälsosammare familj av Maria Borelius och Marie Bloom.
Så där fortsätter det.
Andra förlag brukar försvara sina utgivningar med att deras storsäljare i praktiken bekostar utgivningen av mer udda och okommersiella alster, men det synsättet är nog inte tillämpligt här, är jag rädd. Även om det förstås hade varit roligt att höra dem berätta hur blockbusters som Filip & Fredrik bekostar utgivningen av smal finsmakarlitteratur som Ny kraft med Blossom Tainton.
Men, vad är då min teori om den här veritabla syndafloden av skit? Jo: att Bonnier Fakta siktar på att ta över Det Bästas roll som ständigt halvaktuell sommarstugeläsning och toalettlektyr.
Det Bästa berättar på sin hemsida att tidskriften erbjuder ”djupgående repotage (sic) från spännande platser i världen”, ”fascinerande skildringar av gripande livsöden” och ”inspiration till ett gladare, rikare liv och mycket, mycket annat”. För fan, det där är ju Bonnier Faktas hela utgivningsidé i ett nötskal!
Båda siktar alltså mot samma vegeterande läsarsegment, men jag tror att Bonnier Faktas strategi att förpacka sin skit i lösa böcker, snarare än att binda upp sommarstugeägaren med årsprenumerationer, kan bli en avgörande fördel i längden. I alla händelser lär det bli en härlig kamp mellan två resursstarka tungviktare i kulturens verkligt sumpdoftande träskmarker.
Carolina Klüft i nazichock
Visst är det en obehaglig tanke, men det är svårt att slå undan den. Den långa och obrutna indiciekedjan pekar åt ett enda håll: Carolina Klüft verkar onekligen vara nazist.
Hon gillar fysisk fostran.
Renhet är viktigt för henne. Doping är det värsta hon vet.
Antikommersialist är hon också. Folk tänker för mycket på pengar, tycker Carolina som själv idrottar för att det är så friskt och härligt.
Och antisemit – alla minns förstås Expressen-bojkotten.
Tyskt efternamn.
Hennes pappa, Hermann Klüft, var en misslyckad målare och varm kattvän.
(huruvida Carolina Klüft är nationalsocialist i negativ eller positiv bemärkelse är dock ännu oklart, bloggjuryn sammanträder fortfarande i den frågan)
Friidrotts-EM kommer att bli plågsamt
Ja, nu är det ju Friidrotts-EM. Meningen är att vi ska vara galet laddade och leva med Christian och Klüftan i deras menscyklar kontra tävlingsprogrammet, etc. Men jag vet inte. Jag har en riktigt dålig känsla inför det här.
Den gammaldags synen på idrott är att folket, d v s vi, ska jubla när ”våra” representanter vinner guld eller åtminstone juniorbrons. Urskillningslös glädje anbefalles. Men tyvärr för alla oldschooldudes i tv-soffan är det där ett synsätt som numera är väldigt föråldrat. Jag har nuförtiden vissa problem med att identifiera mig med friidrottslandslaget, för det är just begreppet identifikation som är nyckeln här.
Låt mig ta ett bortskämt exempel: Zlatan. Varför är Zlatan så jävla mega och en sån ständig löpsedelsfigur? Han är ju inte så mycket bättre än Johnny Bråttom eller andra losers som fått chansen att sitta på bänken i serie B? Svaret är förstås att Zlatan är en kille många vill identifiera sig med. Han är någorlunda snygg, stöddig och kör minimoppe utan hjälm – egenskaper som den gammaldags helyllesportmannen inte alls är van vid. Även om inte jag personligen vill vara Zlatan vill förmodligen du det.
Vilket för oss tillbaka till friidrotts-EM. Under detta evenemang kommer ”våra” representanter att vara Stefan Holm, med shortsen upphissade till solar plexus, de där häcktvillingarna Kallur som verkar mer än lovligt efterblivna, ärkegöteborgaren Christian Olsson, vars största bedrift är att han lyckades övertala sin morsa om att få köpa en BMW M3, och så den satans Klüftan, som kan vara norra halvklotets mest irriterande människa.
Om jag, vilket är troligt, befinner mig utomlands under EM och till exempel Klüftan skulle ta något guld. Då blir det problematiskt. Folk kanske minns mitt pass och ropar efter mig, ”Ey, Donnie! Klüft, dude! Gold MEDAL!”
Då kommer jag att springa, huka, ducka, som onkel Zuzie undan Hizbollahs raketer, för att undgå igenkänning. Bland det värsta jag kan tänka mig här i livet är faktiskt att bli associerad med Kallursarna, Klüftan, Holm och gänget. Jag skulle nästan hellre dö.
Jag känner det, dude
.
Motormännen är våra cowboys
Jag såg inte Aktuellt i måndags eftersom jag satt med ryggen mot skärmen, men jag hörde det.
Programmet handlade en hel del om biltullarna och man hade släppt in en Motorman i studion för den efterföljande diskussionen. Motormannen hade tydligen gått snabbkursen media för dummies och valt ut ett, som han tyckte, slagkraftigt soundbite som han återkom till gång på gång: ”biltullar är som att sätta plåster på ett benbrott”.
Inga argument för tullarna kunde blidka Motormannen, eftersom bilen enligt hans definition är det viktigaste sociala utjämningsinstrument som finns. Bensinskatter, tullar, strejker i sydkoreanska fabriker – allt det där slår direkt mot fattiga ensamstående Anna-Stina som bor i inre Lappland och lever på barkbröd. Tar man ifrån henne bilen är det som att sticka en dolk i hennes hjärta. Personligen reagerar jag alltid likadant när jag hör en Motorman spinna loss: jag ger fullkomligt fan i om de halta, lytta och barkbrödsätande hjonen i Lappland blir isolerade. Faktum är att det gläder mig. Jag säger: låt dem förgås i sin avkrok, så kan forskarna knacka loss deras fossiler ur nästa inlandsis om 10 000 år.
Men hur kommer det sig då att det finns en organisation som Motormännen, en organisation byggd kring kulten av en specifik teknisk produkt? Det är ju inte som att gräsklipparen har samma status, och jag har aldrig sett till brödrostmännens riksförbund.
Min teori är att bilen i Sverige har fått samma gemensamhetsskapande funktion som pistolen har i USA. Det handlar åtminstone på ytan om någon sorts individuell frihet, en frihet som ifrågasätts av vänstertomtarna, och eftersom staten/regeringen/satan slickar vänstertomtarnas röv är friheten ständigt under hot. Eftersom pistoler är tabu och i princip totalförbjudna i Sverige har alltså bilen fått ta över rollen som the great equalizer i stället. Och i stället för NRA dras vi så med Motormännen – det handlar inte primärt om bilen, utan om en ständig kamp mot överheten där motsvarigheten till terrorhandlingar är organisationens strävan att dränka alla tidningars insändarsidor i rödmosig galla.
