Kinky afro: 2006-04

2006-04-30

En jude med crunknäsa

Dudes och dudetter, så här tjock och färggrann blir ens näsa när man står upp för Gerald Levert på en gata full av indiekids. Donnie gjorde förstås sitt bästa för att försvara sin turf, men de var trots allt tjugo mot en och dessutom beväpnade med gamla Sarah-singlar som de hade slipat om till kaststjärnor. Fegt det.

2006-04-29

Get Orvar or die tryin'

Musikskribenter har (med undantag för Martin Gelin och ett par till) ofta rejäla kunskapsluckor när det gäller hiphop och det kan man ju reta sig på, om man har överskottsenergi. Men det är ingenting i jämförelse med vilka dumheter filmkritikerna har mage att spotta ur sig om samma ämne, visar det sig nu när Get rich or die tryin' haft Sverigepremiär.

Orvar Säfström i Filmkrönikan inleder med att slå fast att ett gediget brotts-cv är nödvändigt för att lyckas inom hiphopgenren, ”det är klart det är bättre att hålla på med rap än med mord och knarklangning, men din rap är inte värd vatten om du inte har mord och knarklangning i bagaget!”. Vilket torde komma som en överraskning för de flesta hiphopstjärnor.

Sedan förvandlas Orvar hastigt till Anders ”Fryshuset” Carlberg och lyfter fram filmen 8 Mile som en förebild, eftersom den innehåller nödvändiga element som klasskamp. Han lyckas till och med få in favoritfloskeln om musikens kraft: ”Filmen 8 mile med rapkollegan Eminem handlar om hur man med musikens kraft kan kämpa sig upp från underklassen. Men Get rich or die tryin', den ser bara så långt näsan räcker”. Farsor på stan vs Busungarna: 1–0.

När han kommer till slutsatsen blir han om möjligt ännu mer kategorisk: ”Jag får kväljningar av gangsterrapkulturen. För mig handlar det inte alls om att skildra en hård och tuff verklighet utan om en systematiskt förljugen kampanj till ungdomskriminalitet i amerikanska problemområden”. Det är intressant att just Orvar säger det när hans eget favoritband är Slayer, som ofta och gärna sjunger om mord och likstympning. Men alla sådana referenser är förstås bara på skoj. Vit thrash metal befinner sig som bekant på ett högre evolutionärt plan där ironi och självdistans är självklarheter.

Sedan slår man upp DN. Och läser Eva af Geijerstams recension. Hon kallar filmen för en utdragen musikvideo där ”titeln och rappen är hämtad från ett av 50 Cents mest sålda album”. Titeln, visst, men vad då ”rappen”? Om det är musiken i filmen hon menar så kommer den ju från en ny soundtrackskiva. Mot slutet av texten trasslar hon in sig i ett resonemang om att 50 Cent vill slå vakt om sitt gangsterrykte och samtidigt viftar med en frälsarkrans – ”bang bling” kallar hon det. Om bang står för skjutvapen, ska då bling symbolisera frälsningen? Jag förstår uppriktigt sagt inte alls vad kvinnan försöker säga, det enda jag vet är att uttrycket blingbling i princip bara används av svenska kulturreportrar.

Sorry Eva: den här skiten håller inte. Om du inte genast slutar skriva så här konstiga saker bussar jag Lilian på dig.

2006-04-27

Mina samtal med Lilian Öhrström

Att DN På Stan är en så hopplös bilaga är chefredaktör Jan Wifstrands fel. Det är en av de insikter jag nått genom mina upprepade samtal med DN:s paranta läsarombudsman, Lilian Öhrström.

Många verkar dra sig för att ringa DN:s läsarombudsman. Kanske är det rättshaveristvibbarna som skrämmer, men själv har jag som bekant ingen skam i kroppen. Jag och Lilian brukar ha trevligt vid våra samtal. Hon svarar, glad i hågen, och ber i regel om ursäkt för att hon inte ringt tillbaka efter min senaste påstötning. Sen brukar vi bonda över vår gemensamma avsky för På Stan-bilagan.

DD: Det känns som om På Stan försöker vara ganska exkluderande och vill rikta sig till en ganska snäv grupp...
LÖ: Då menar du även en snäv grupp inom ungdomarna?
DD: Jo, och så funderar jag på om DN i stort har några tankar kring det?
LÖ: De tror ju att man når ungdomarna på det sättet. Det är så, det är medvetet. Sen är det ju frågan om hur man definierar ungdomar och om alla ungdomar känner sig inkluderade i det där, det kan man verkligen ifrågasätta.
DD: Är det en fråga som varit uppe?
LÖ: Ja, många gånger. Men där är chefredaktören ganska... Han håller ju fram dem som... Som bra. Så där har ju inte jag haft nån framgång...

Jag dissar gärna På Stan-redaktionen personligen också och även där har jag Lilian med mig. Hon talar bland annat med avsmak om deras försök att vända sig till en ”hipp” läsekrets. Lilian, hon är verkligen min homegirl. Eller ska man säga ”homewoman”?

DD: Det känns ibland som att de som gör tidningen går in för att vara väldigt hippa, trots att de kanske inte är det egentligen.
LÖ: Ja, förmodligen är det så ja. De är lite äldre och så gör de någon slags tolkning av hur det är att vara yngre.

Hör Lilian och Donnie dissa På Stan (streaming audio)

2006-04-26

En råttfälla åt Danger Mouse

För några år sedan pratade många om DM + Jemini och deras skiva ”Ghetto pop life”. Själv fick jag alltid dåligt samvete av snacket om skivans storhet eftersom jag aldrig lyckades höra den till slut i vaket tillstånd. Det var likadant varje gång – på med cd-spelaren, någon minuts koncentration, och så fastnade jag i någon annan aktivitet som att spontanbläddra i direktreklamen eller försöka gissa valören på mynten i byxfickan genom att känna på dem. Plötsligt hade en halvtimme passerat och ”Ghetto pop life” malde på utan min närvaro.

Så småningom insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan musiken. Det var Danger Mouse som låg bakom produktionen och vid det här laget vet jag att han är hissmusikens mästare. Killen som inte kunde låta de sömniga artdirector-beatsen vila i frid, utan nödvändigtvis måste gräva upp dem igen och igen. Och han gör det dessutom till mångas förtjusning, vilket bevisar att efterfrågan på triphopig ryggsäcksmuzak är konstant.

Efter den debuten fick han blodad tand och mashade Beatles och Jay-Z på ”The grey album”, vilket som bekant blev en s k kultursidessnackis och ledde till att killen blev föremål för allvarsamma kulturkrönikor av Ola Larsmo på DN. Alla ingredienser fanns där: mashup-fenomenet, gratis nedladdning, upphovsrättstjafs. I all uppståndelse blandade folk ihop korten och trodde att skivan var bra också, men det var den ju inte. Den var bara en imponerande osvängig kökkenmödding av dåliga idéer. 100% noggrant avsexualiserad reklambyrå, 0% glädje för en aktiv lyssnare. Klart han var tvungen att ge bort skiten gratis.

Efter det: Danger Doom-skivan ihop med MF Doom. Bra rappare förstås, men samma oengagerande beats. Det enda riktigt bra Danger Muzak någonsin varit inblandad i är nog Gorillaz ”Demon days”. Han gör visserligen sitt bästa för att söva lyssnaren där också, men att det trots allt fungerar beror på Damons låtskrivande som håller en skaplig lägstanivå.

Danger Mouse allra senaste gisslantagande har drabbat stackars Cee-Lo. En älskvärd tjockis som tidigare har gjort två bra soloskivor med hjälp av Organized Noize, men dem vill ingen höra talas om nu när han hänger med musjäveln. Folk hyllar, som vanligt. Själv tänker jag vänta med att köpa ”St. Elsewhere” tills den släpps i à cappella-version.

PS: Numera kan man också gotta sig åt Kinky afro via en RSS-läsare. Genialt, jag vet.

2006-04-24

Reclaima den pyttelilla penisen

I min genomgång av erotiska lyten häromveckan råkade jag förbigå en viktig variant: den pyttelilla penisen. Sedan Michelangelo högg fram David ur ett marmorblock på tidigt 1500-tal har idealet för denna lustiga manliga kroppsdel förändrats högst betydligt. För ett halvt millennium sedan hypades statyn i fråga som ett ouppnåeligt skönhetsideal, men om den där avbildade killen hade levt i dag hade han sannolikt tagit livet av sig i förbittring över sin otillräcklighet. Eller åtminstone startat en mansjour.

Men homeboys, det behöver inte vara så här. Tvärtom, det är hög tid att ge shout-outs, props och respekt till den diminutiva penisen – den medvetne 2000-talsmannens viktigaste accessoar.

Där den stora penisen konnoterar hårgelé, tribaltatueringar och piercade bröstvårtor signalerar den pyttelilla penisen stil och diskretion. Less is more. För om man inte har tänkt bära den som komplement till solariebränna och tajta jeansshorts, vad är egentligen poängen med en stor penis? Förutom att den känns omodern och otidsenlig ser den också ganska vulgär ut och är mest i vägen. Kalsongerna får fungera som något slags bygellös behå, det blir problematiskt att gå normalt, svårt att sitta ned iklädd shorts och det finns dessutom betydligt mer dödkött att få cancer i på ålderns höst. John Holmes hade stor penis och dog ensam och olycklig, medan en sån som Viggo Cavling troligen kan se fram mot ett långt och lyckligt liv. Ni ser tendensen.

Nu hör jag redan hur någon ropar ”men kvinnorna då, ska de inte få ha något roligt?”. Och mitt svar är nej, det ska de faktiskt inte. Alltför många män slösar tid på att fundera över hur de ska tillfredställa kvinnor och förlorar därigenom fokus på vad som egentligen är viktigt: den egna upplevelsen. Ingen man får själv kraftigare pirrningar i nervsystemet av att inneha en stor penis, och om en kvinna känner behov av att umgås med ett stort könsorgan får hon väl ta en charter till Gambia eller inhandla något lämpligt på Ica. Hennes hang-ups kan inte vara mitt ansvar, tack så mycket. Om det inte hade låtit så gay hade jag uppmanat världens alla fallocentriska bakåtsträvare att stoppa upp sina stora penisar i häcken.

En klarsynt gammal häxa som Julie Burchill fattade galoppen tidigt. Efter att på 80-talet ha skrivit Arena-krönikan Where's the beef?, med citat som ”once the foreplay is over, what's left in the bed is the three of you – the boy, the girl and the beef”, gjorde hon redan i mitten på 90-talet avbön (”Though Miss Burchill believes this to be a fine piece of writing and the very first of its kind, she no longer believes it to be true. In fact, the smaller the better. A complete absence is particularly welcome”). Så agerar en trendsättare.

För att återknyta till statyn jag nämnde inledningsvis – en italiensk forskare avfärdar här snacket om att Michelangelo skulle ha förminskat Davids penis av moralistiska skäl. Snorren i fråga är, hävdar han, i själva verket fullt realistisk: ”När man tar i beaktande att statyn föreställer en ung man som tänker på slaget han snart ska delta i, är allt normalt”, säger Massimo Gulisano.

2006-04-21

Kungen sprider kärleksbudskapet

I en sprillans färsk intervju nyhetsbyrån TT gjort med kung Carl XVI Gustaf dissar han råa bloggar, vilket är uppmuntrande av två skäl: 1) det visar att han är nere med bloggskiten, och 2) han är enig med Donnie om att respekt och hyfs är viktiga saker.

Jag citerar lite:
”Kungen understryker vikten av kärleksbudskapet, att man ska behandla sin nästa som man vill bli behandlad själv. Han säger att relationerna människor emellan måste tillbaka dit och refererar till råa uttryck på bloggar och ”förnedringsprogram” på tv.
– Man ska inte trycka ner människor utan lyfta dem.
Han anser att livsåskådningsfrågorna skjutits alltför mycket åt sidan.
– Det är lätt att förkasta allt och kanske inte orka ta till sig det kristna budskap som finns, påpekar han.”

Damn straight! Även om kungen är ute och cyklar när det gäller den där Messiasdetaljen håller jag i sak med honom helt. Framöver kommer därför Kinky Afro att bli mer tydligt religiös. Andlighet, mjuka värden, brinnande buskar, Enya, hela den där grejen. Vi män kan visserligen varken amma eller gråta, men vi kan i alla fall känna empati.

2006-04-20

Hygien är gay

Man ska vara hel och ren, brukar folk födda före 1930 säga. Dessa folkhemssvenniga baskrav har under de senaste 40 åren naggats en del i kanten vad gäller begreppet ”hel” – trasiga jeans och sönderklippta t-tröjor kan sedan länge ses på såväl art directors som byråkrater. När det kommer till ”ren”-biten har utvecklingen däremot gått åt andra hållet. Medan det på 1950-talet ansågs normalt för en man att ansiktsraka sig oftare än han badade (dagligen respektive två gånger i veckan), är det sedan ett par decennier närmast lag på dagliga duschar, laboratorietestade deodorantprodukter samt exfolierande fotcrèmer. Extremt noggrann hygien har helt enkelt blivit ett måste för den moderna människa som vill bibehålla sitt värde som teoretisk parningspartner.

Men i ett samhälle där hyperhygienen blivit norm och där varje manlig Big Brother-deltagare rakar armhålorna på daglig basis måste det förstås förr eller senare uppstå en oppositionell trend. Vilken idiot som helst klarar trots allt av att tvätta sig och vad gäller den privatekonomiska delen ingår förmodligen antipormaskplåster för näsan i socialbidragsnormen numera. Renlighet och hygien är inte längre något som särskiljer den moderna människan från losern och de har därmed blivit allt mindre intressanta faktorer för den som vill ligga i framkant.

Det är förstås här Donnie Donut kommer in i bilden. De senaste veckorna har jag tagit det tillbaka till 50-talet med duschning endast två gånger per vecka. Underkläderna har bytts regelbundet men roll-onen har använts sparsamt, liksom rakapparaten. Och känslan är – som det brukar heta – revolutionerande.

För att göra det klart: jag talar inte om någon allmän återgång till Lubbe Nordströms ”Lortsverige” här. Inte heller menar jag att folk ska bli stinkande hippies. Det handlar i stället om markeringar som är såpass diskreta att de faktiskt är svåra att märka för den oinsatte: en avsaknad av schampolukt snarare än en närvaro av densamma. Trots denna diskretion känns mitt statement snudd på subversivt och de överväganden som måste göras får det att kittla i magen av upphetsning. Hur långt kan och vill man driva den här grejen? Låta bli att byta undertröja dagligen? Kan säkert funka. Dra ned duschandet till en gång i veckan? Möjligen på vintern och under perioder av extrem inaktivitet, men knappast annars.

Varthän detta kommer att leda vet jag lika lite som ni. Men håll med om att det är en spännande resa.

2006-04-19

Ned med ölhävarelectron

En gång i tiden var indieklubben en indieklubb, med Stone Roses och randiga t-shirts. Sen blev indieklubben en tillflyktsort för skäggiga grabbar med akustisk gitarr och nu, sedan något år tillbaka, har den annekterats av ölhävarelectron.

Ölhävarelectron har vissa kopplingar till vanlig electro, alltså gammal techig hiphop som ”Planet rock”, Mantronix, Egyptian Lover och sådant. Den har också en del gemensamma beröringspunkter med gammal dansant syntpop och syntrock som New Order och Pet Shop Boys, och med modern house och techno. Det som skiljer ut ölhävarelectron är att den är mer ölhävig än någon annan musik som går att skapa på elektronisk väg, och det är förstås också det som är nyckeln till dess succé hos proffsalkisarna på indieklubbarna. Inget sätter sån snurr på försäljningen av plastmuggsöl som Mylo.

Mylo, ja. Tillsammans med Tiga och Vitalic är han en av scenens mest kända företrädare utåt och bara att se hans namn så här i skrift får mig nästan att vilja ta fram glowsticksen och skriva ”INDIERAVE” i luften. En annan företrädare för scenen är Tocadisco, som nyligen spelade på en Berlinklubb jag besökte. Det var nog den grabbigaste tillställning jag varit på sedan mönstringen – trehundra ölstinna tyskar i plaskvåta t-tröjor som knuffades, ramlade över varandra, vevade med knytnävarna i luften och utstötte ölhävarelectrons universella parningsläte, "wöööööhhh!". Ingen skugga ska falla över Tocadisco som bara gjorde sitt jobb. Musiken i sig var det inte heller något fel på. Det är just kombinationen av ölhävarelectro, billig alkohol och hormonstinna electrohannar under parningssäsong som är farlig.

Vill man höra lite fräsch ölhävarelectro i riksradion rekommenderar jag att man rattar in P3 Pop, som brukar klämma in en hel del av den varan mellan blocken av alibi-arty grejer som Ariel Pink och Television Personalities. Programledaren Hanna Fahl känner sin publik och har personlig erfarenhet av hur utvecklingskurvan för hennes folkslag brukar se ut: när indiefan blir gammal blir han ölhävarreligiös.

2006-04-18

Vår tids viktigaste poptidning

Att popmusik skulle handla om sex, droger och rock'n'roll är fortfarande en vanlig missuppfattning. Okej då: Backyard Babies musik kanske handlar om sex, droger och rock'n'roll. Men vem fan bryr sig om Backyard Babies?

Nej, vad all pop egentligen handlar om är religion, kärlek och skjutvapen. Från förhistoriska krigstrummor, kampsånger, lovsånger och gregorianska munkar fram till Prince och Young Jeezy – det är dessa teman som förmår att engagera på riktigt. Sexet, drogerna och rock'n'rollen framstår i jämförelse som en ämnesmässig parentes i musikhistorien.

Frågan är då vart man ska vända sig för popteoretisk input när man väl har uppnått den här insikten. NME? Sonic? Plan B? Alldeles för fokuserade på sex och rock'n'roll. Vibe? The Source? XXL? Ägnar ett visst utrymme åt skjutvapnen men är i övrigt alltför inriktade på droger och booty.

Svaret på våra frågor är i stället Soldier of Fortune. S.O.F. är något så ovanligt som ett livsstilsmagasin som står upp för gammaldags värderingar och rätten att värna om sin privata egendom. En gudsfruktande poptidning med avtryckarfingret på nutidens puls. Som en bekant till mig brukar säga: efter en hård dag på jobbet finns det inget bättre än att sjunka ner i öronlappsfåtöljen, tända en cigarr och bläddra igenom artistintervjuerna i senaste numret av Soldier of Fortune.

2006-04-13

Lyteserotik

Jag säger som Ebba von Sydow: perfektion är så ointressant. Nej, ska det tända till på riktigt krävs det något mer. Något originellt.

Puckelrygg
Jag har personligen alltid undrat vad själva puckeln består av. Är det kött inuti eller bara krökt skelett? Om man träffar en puckelrygg kan man känna efter utan att skämmas.

Klumpfot
Ungefär som en svullen hästhov i stället för en vanlig fot. Har man bråttom någonstans får man troligen bära sin klumpfotskvinna i famnen och sånt är alltid romantiskt.

Simhud mellan tårna
Som att ha sin alldeles egna sjöjungfru.

Dövstum
Här skulle man kunna skriva någon trött sexism om att det är skönt att slippa en fru som tjatar hela tiden, men glöm det och tänk i stället på vilka intressanta konversationer man skulle kunna ha i skrift. Mindre missförstånd och mer erotik. Eventuellt.

Stomipåse
Nuförtiden lär de där påsarna vara fräscha och helt luktfria så jag antar att det blir lite som ett extra bröst, fast placerat i midjehöjd.

2006-04-12

I dag kastar jag, del 7

Det är dags att öka takten i kastandet och i dag blir det alltså en dubbelslängning. Temat är kristna vita män med usel självdisciplin och uppenbar okänsla för stil. Män som till synes på fullt allvar sjunger kärlekssånger om whisky och som trots ett skriande behov vägrar att använda löständer på skivomslagen, förmodligen eftersom de tycker att sådan utseendefixering vore fjollig – de har en del att lära.

Jag talar om Shane MacGowan och Shaun Ryder, och skivorna som åker ut är The Pogues: ”If I should fall from grace with God” och Black Grape: ”It's great when you're straight... yeah!”.

Den förstnämnda skivan hälsades som ett mästerverk på sent 80-tal och bestod som ni säkert redan vet av folkinfluerad trallpunk med massor av spritromantik. Med andra ord precis samma ingredienser som till exempel Dropkick Murphys och Flogging Mollys använder sig av i dag när de hetsar sin festivalpublik till att bröla, poga med bar överkropp och kräkas på sina Dr Martens.

Black Grape-skivan mottogs också som ett mästerverk, men nu var tidpunkten i stället tidigt 90-tal och den gamla vanliga Lord Calvert-fyllan var om inte utbytt så åtminstone kompletterad med någon enstaka tablett. Trots det finns det likheter mellan skivorna: båda har fantastiskt usla sångare och låtar som kräver ganska svår berusning för att överhuvudtaget passera. Och innan någon hinner fråga: jo, jag är duktigt trött på ”Fairytale of New York” också. Vilket förstås inte kommer att hindra Bjurman från att även i år skriva en decemberkrönika om hur han sitter på nån bögbar i New York och lyssnar på den med tindrande öron.

Sensmoral? Kristna vita män klarar inte av alkohol. Enligt forskarna lär det vara något enzym de saknar i kroppen.

2006-04-11

Dagens outfit

Hoodie, H&M.

Tunna pyjamasbrallor
med resår, oklar härkomst.

Harvard-tofflor, Hush Puppies.

Kaffemugg, Fynda.

Knuten näve, svår uppväxt.

.

2006-04-10

Frisörer är såna jävla idioter

Jag har länge haft en smart metod när jag behövt klippa mig: i stället för att betala 400 kronor hos en normal frisör går jag till en svartarbetande polska och pröjsar en hundring. Själva klippningarna är fullt jämförbara och skillnaden brukar mest ligga i den s k stylingen. Hos polskorna avslutas nämligen besöket med att man får frisyrskum i håret, som sedan fönas till en cumulusliknande form. Det är dock inget större problem eftersom man själv kan fixa till sin afro hemma.

Men sedan några år tillbaka har frisörbesöken blivit ännu jobbigare, både hos vanliga frisörer och lågbudgetpolskor. Nu handlar det inte bara om styling medelst fön utan också om flikiga klippningar, busiga luggar och pseudo-hockeys som dyker upp så fort man råkar vända bort blicken från frisörens spegel. ”Jag klipper det lite tufft här ovanpå”, är ett typiskt frisörstatement som får blodet att isa sig i ådrorna. ”Vi gör det lite flikigt här i nacken” är ett annat. Efter en sådan session ser man ut som Peter Jihde eller, ännu värre, någon Fame Factory-deltagare.

Skiten bottnar i en grav missuppfattning av ord som ”tuff”. Enligt mig borde en tuff frisyr rent logiskt vara något åt Bogart-hållet, men i frisörernas fantasivärld är tuffhet detsamma som dagisrebelliskt gelespret och fladdriga hårtestar i nacken. Frågar man en frisör om vilka män som är hårdast och mest crunk kommer hon/han förmodligen att svara David Beckham och Jimmy Jansson.

Mitt anspråklösa förslag är att frisörutbildningen på gymnasiet läggs om radikalt. Mindre tid till klippteknik och skattefinansierat dokusåpatittande på skoltid, och mer tid åt samhällskunskap och historia. Om de här brudarna bara får läsa lite om Hitler, Stalin och Idi Amin kommer de förr eller senare att fatta att de verkligt hårda killarna aldrig har haft några busigt flikiga fikusluggar.

2006-04-07

Kinky afro – en del av Sverige

Kinky afro penetrerar skiten ur såväl TV3 som Kanal 5! Det framgår tydligt av MMS senaste undersökning om kanalernas penetration, d v s hur många svenskar som i teorin skulle kunna kolla på alla olika slaskkanaler om de bara hade tid, lust, ork och fungerande batterier i fjärren.

Kanal, % (vecka 7–12 2006)
SVT1 100
SVT2 100
TV4 100
Kinky afro 77
Kanal 5 76
TV3 75
Eurosport 69
TV4 Plus 68
ZTV 67
MTV 65
SVT24 59
Discovery 55
Barnkanalen 52
Kunskapskanalen 48
TV4 Film 34
TV8 31
TV400 28
Viasat sport 1 13
Discovery Mix 10
Sport-Expressen 7

Källor: MMS mätning samt egen beräkning
baserad på uppgifter att 77% av alla svenskar
har tillgång till internet (World Internet Institute)

Alltså: stoppa upp ditt självgoda jävla bilhandlarleende i röven, Manfred Aronsson! Fuck you och dina överprissatta 30-sekundersspottar, Anders Nilsson! Du bjuder på babka på nästa släktträff, Scherman!

2006-04-06

Donnies nya crib

Ja, jag har ju inte köpt den ännu men snart kan den vara min. 120 kvadratmeter pimpin' bungalow i Åmsele där jag äntligen kan leva som den boss jag är. Det finns som synes redan heltäckande gardiner, som kan dölja min samling av välgroomade Tec-9:or och MAC-10:or för the boys in blue. Och plats för nio-tio homies som kan chilla runt soffbordet och sippa sizzup i glada vänners lag. Get thowed, ni99az!

Här är själva loveshacket, bäddat och klart. Finns ingen bitch i världen som kan motstå gråtande barn på väggarna. Aww, skeet skeet...

... och så en rejäl matkällare, där man kan lagra sin stash. Ute på gården finns även ett skithus/kallgarage, som man kan vinterförvara lowridern i mellan september och maj.

Enda problemet som jag ser det är priset. Kåken kostar 95 000 spänn, men det är som det är: smakar det så kostar det. För en rutinerad clocker som undertecknad bör stålarna vara intjänade på några månader, åtminstone om jag jobbar tvåskift intill E20 där alla skakiga strawberries från Limhamn brukar cruisa.

I'm out.

2006-04-05

Svenska flickor – förtjänar de hypen?

”Fem Vodka Redbull och en krullig jude – nu!”

PLUS:
De är godtrogna och lättlurade som barn även långt upp i åren. ”Modellkontrakt? Men guuud, jag som är så blek och färglös”.

De är snuskiga. Årtionden av radikal sexupplysning har lärt dem att gruppsex, S/M och golden showers är helt naturliga grejer och rentav en nödvändig process i utvecklingen till en vuxen kvinna.

Majoriteten av dem har breda bonnahöfter som lämpar sig för flitigt barnafödande, även under påvra omständigheter.

En relativt låg andel av dem har veneriska sjukdomar.

MINUS:
Slampigheten här också. En sydländsk kvinna som man parkerar framför diskbänken står som regel kvar där när man kommer hem (även om hon möjligen hunnit med en snabbis med vaktmästaren under tiden). Svenskan däremot har sannolikt stuckit iväg med någon telemarketingkille som ringt under dagen och sagt att hon har ”vacker röst” eller någon sån skit.

Till skillnad från italienskor och spanjorskor, som föds i högklackade skor och snäva kjolar, rör de sig som långtradarchaufförer. Kan ha med de breda bonnahöfterna att göra.

Så fort någon tutar i en näverlur börjar svenskorna göra bisarra grejer med falukorvar.

De gillar designade barnvagnar med namnskyltar på – i alla fall i Göteborg – och ammar gärna offentligt. Men där är vi egentligen inne på svenska småbarnsmammor snarare än svenska flickor och det är tack och lov en annan historia.

DONNIES SLUTSATSER:
Svenska flickor har definitivt sina fördelar, men det är nog med dem som med de flesta grejer: de är bäst utomlands. Själv ser jag som vanligt saken mest ur ett akademiskt perspektiv – senast jag hade en åtminstone pseudosexuell upplevelse var när Conny Nobell spurtade hem Travderbyt.

2006-04-04

Gästblogg: Café Opera ser dig

Det kom ett brev.

Man har läst en del om privatiseringen av rättssamhället. Medborgargarden och killar med ofullständiga gymnasiebetyg och spår av borttagna intimsmycken som på kvällstid patrullerar arbetsplatser för att försäkra sig om att ingen snor Tippex från vaktmästarexpeditionen.

Lite oväntat har även Café Operas Abbe Ibrahim och Jonas Lichter gjort försiktiga inbrytningar på ett marknadssegment som annars mest förknippas med Securitas. Som tilläggstjänst erbjuder de dessutom hela rättssystemspaketet. Från information och prevention till polisiärt ingripande, från dom till verkställning av straff.

Så nästa gång Eric Prydz ”Call on me” ekar i trappuppgången klockan 03.48, ring inte snuten. Snarare bör du smyga fram till ytterdörrens titthål, för att nyfiket iaktta när grannen vandrar hem med Robert Drakwind, två lettiska horor och en flaska fulvodka i näven. I alla fall om Abbe Ibrahim och Jonas Lichter får bestämma. Ni vet, sånt man annars bara ser på tv.

Nick Shay

2006-04-03

Rånoffer får skylla sig själva

S:t Knuts torg, en måndagförmiddag i mars.

Tro det eller ej, men Malmö har tydligen etablerat sig som ett slags personrånens Disneyland. Enligt någon statistik görs här mycket fler rån per capita än i t ex Köpenhamn eller Stockholm, vilket är ganska ironiskt eftersom det i de sistnämnda städerna faktiskt finns täta människor som det lönar sig att råna. Det lär ha gått så långt att kommunen överväger att ändra sin gamla slogan ”Haur du sitt Malmö haur du sitt varlden” till ”Haur du sitt Malmö faur du köpa en ny mobilteleföun”.

Men, trots detta: det är inte precis The Sopranos vi talar om här. I de här fallen är thugsen i regel 13-åriga snorgärsar som vill ha pengar till Refreshers, sura nappar och annat snask. Helt enkelt en variant på amerikanska halloweens ”trick or treat”, med skillnaden att det pågår hela året.

Det hindrar förstås inte de drabbade från att bli skakade, chockade och kränkta. Varje gång några godissuktande ungar springer iväg med en tjålad mobil till Hederlige Hälar-Harry drar samtidigt något kristeam igång för att hjälpa ett rånoffer med att ta de första stegen tillbaka till livet via en halvårslång sjukskrivning. Fjoll-Sverige i sitt esse.

Låt mig i stället tipsa om några enkla knep för att förebygga det hela. Eftersom de flesta rånare åtminstone här i Malmö förstår arabiska kan det vara en idé att slänga åt dem några passande förolämpningar. Elf zubra fee teezak! (tusen kukar upp i din röv) är ett alternativ och Rehtak seyaara wa shaklak khara! (du luktar piss och ser ut som skit) ett annat. Funkar inte det – knuffa omkull dem eller ge dem en spark på deras små kulor. Allting behöver inte vara så satans komplicerat jämt.

Lite inspiration:
Unknown – ”Hit that bitch with a bottle”

Kinky afro