Bonus: champagne-experter
Bilder som den här från Bladet måste brännas på bål måste bevaras för eftervärlden. Tre Kronor "firar" på Sture. Foppa ser ut som en skäggigare Christer Pettersson. Resten av grabbarna ser ut som T-Bag eller Abruzzi i Prison break. Toppa sedan laguppställningen med några förhoppningsfulla tuttblondiner varav en råkar vara blålila i fejan. Alla har urringat, även männen.
Jag vet inte vad ska jag tillägga mer än att Sture som vanligt verkar ha hittat helt rätt med sin mix.
Ölexperter
Jag har egentligen inget emot öl. Om det är varmt är det en bra törstsläckare och om man är på lokal är det dessutom enkelt att beställa, eftersom det brukar räcka med att hålla upp valfritt finger för att bli serverad. Men för somliga människor är det här inte tillräckligt. De vill ha betydligt mer. Konstigare öl. Mörkbrun öl utan kolsyra och med bismak av gammal armhåla. De vill ha status och respekt, eftersom de är ölexperter.
Ofta har de börjat sin expertkarriär med att gå på någon teknisk högskola, där de arbetat sig igenom plastglas efter plastglas av Spendrups Export och på så vis lagt grunden till en begynnande alkoholism. När utbildningen väl är över och teknologgänget fortfarande med jämna mellanrum träffas för att dricka Sofiero ur blomvaser kan det dock börja kännas lite genant. Det är då det är dags att snabbt ikläda sig rollen av finsmakare för att skänka lite glans åt misären.
Egentligen skulle förstås ölexperten lika gärna kunna göra som Per Bill och maskera sin törst med vinprovning. Problemet är bara att vinprovning har en air av sofistikering kring sig, vilket ett grabbgäng av teknologer har lite svårt att uthärda i längden. Vi talar trots allt om personer som avfärdar Sideways som en ”jävla bögfilm” (vilket den möjligen också är men det hör inte riktigt hit). Ölprovning, och dess nära släkting whiskyprovning, är oändligt mycket mer fotboll. Öl är Tjeckien, whisky är Skottland och vin är Frankrike – det säger sig själv vilket land som är fjolligast av de där.
Ölprovningar föregår som regel i väldigt avslappnade sammanhang. Dresscoden är murarskjorta samt sandaler med tubsockor i och bakgrundsmusiken är by default något irländskt coverband. I stället för linnedukar pryds bordet av glasunderlägg med brittiska ordvitsar på. Ingen behöver känna sig utanför, utom möjligen någon enstaka Sidewaysbög. Det enda som är analt i de här sammanhangen är fixeringen vid ett stort utbud: de vägrar högljutt att sätta sin fot i barer som inte har minst 200 ölsorter på fat.
Trots det kan man lätt reta sig på de här farbröderna. Om de höll sig för sig själva vore det en sak, men de vill ha exponering i medierna också. De kräver att få vara bonnlurkar och besserwissrar på samma gång och vi ska dessutom respektera dem för det.
Donnie tycker att det hela har gått för långt. En vacker dag tar jag mig in på Akkurat strax innan öppning och droppar lite cyankalium i Boddingtonstunnorna. Det är ett löfte, från mig till er.
Snabb byline-extra
Det är faktiskt en byline till som måste behandlas, nämligen Ulrika Kärnborg (om hon nu finns på riktigt – detta är trots allt bara en tuschteckning).
Hon har en väldigt intressant pose på bilden. Huvudet tillbakadraget och vridet åt sidan, luggen dinglande i pannan och så det där uttrycket av avsmak i ansiktet. Hon ser verkligen ut att hata mig som läsare, vilket i och för sig matchar hennes texter som också brukar vara mycket indignerade. Ser hon ut sådär även till vardags (förutsatt att hon existerar)?
Tillsammans med den generöst urringade kulturkoftan måste jag dock erkänna att helhetsintrycket blir rätt kittlande: hon ser helt enkelt lite latent småkåt ut. Donnie ger en tveksam tumme upp.
I dag kastar jag, del 4
Det här är förstås lite som att sparka på ett lik, men det ska ändå göras.
Allting började så bra: Beastie Boys var tre sexfixerade judiska wiggers som gjorde en rolig första skiva och en Dust Brothers-cool andra skiva – jag hade varit stolt över att få bjuda dem alla på babka vid en släktmiddag.
Men så hände något oförklarligt och de tappade precis allt i och med den tredje, avskyvärda, skivan. I dag kastas alltså Beastie Boys: "Check your head".
Med "Check your head" drog Beasties ner tjocka yllemössor över öronen och hörde därmed inte hur illa musiken plötsligt lät. Distade gitarrer, burktrummor, långa Lenny Kravitz-jam fast utan Kravitz musikalitet. Och så klagar folk över Mos Defs rockgitarrer i dag? Allting var förfärligt. Men eftersom det var 1992 och grunge var grejen blev "So watcha want" förstås en brakhit och albumet sålde som smör. Och tyvärr slutade det inte med det.
"Check your head" blev det kommersiella startskottet för en evighetslång våg av rap/rock-korsningar, och gav oss indiekids som stagedivade till Cypress Hill och kombinerade Cobain-page med Air Jordans. Den gav oss också kalkonsoundtracket "Judgement night" där killar som Biohazard och Therapy jammade med House of Pain och förstås, ännu en gång, Cypress Hill. En av de relativt få läskiga grejer som "Check your head" faktiskt inte gav oss var flatlöss – åtminstone inte i initialskedet.
Arvet från den här skiten lever fortfarande. På 80-talet kemtvättade hiphopfolket sina WCT-kläder, men sedan 1992 har sluskarna dominerat. Att en ansenlig andel idioter ännu har skägg med vägglus i, yllemössor och hängiga ryggsäckar är "Check your heads" fel.
Donnies favoritmediciner
Knark, där har vi en företeelse som lätt kan kännas lite smutsig och otrygg. Man gör affär med något otvättat Levellers-fan under en vägbro och märker senare att man betalat dyrt för druvsocker eller liknande.
Medicin, däremot. Riktig medicin. Jag kan inte tänka mig någonting som känns renare, modernare, tryggare och mer obesudlat av människohänder än medicin. Vita tabl
etter,
tillverkade av ett multinationellt företag, utskrivna av en doktor och expedierade av en tant i vit rock. Här är några av mina favoriter samt ett par mer överskattade.
Cocillana-Etyfin
Hostmedicin med etylmorfin. Jag brukar se till att dra på mig lunginflammation eller bronkit då och då, så man får tillgång till den här sötnosen. Om man shottar 2–3 cl några gånger med en kvarts mellanrum kommer man åtminstone i närheten av vad Beanie Sigel rappar om i "Purple rain".
Citodon
Värktabletternas Volvo V70 – i princip vanlig Alvedon fast med lite kodein tillsatt. Perfekt vid baksmälla eftersom den lägger sin mjuka farmakologiska hand över såväl huvudvärk som eventuella ångestattacker. 
Nitrazepam
Generiskt namn på mogadon och annat. "Take only one, after dinner", som min indiske kran uttryckte saken en gång. Jag tog genast fyra och sov som en baby. Fyra–fem är lagom.
Tradolan
Värktablett som ska föreställa någon sorts syntetisk morfin. Fungerar inget v
idare. Satt en gång med en familjeförpackning (200 st i plastburk) och poppade dem som om det vore Ahlgrens bilar, men utan större effekt. Nästa gång borde man kanske testa Tradolan Retard i stället, det låter roligt. Morfin för mongos.
Stilnoct 
Populär och trendig men inte överdrivet effektiv sömntablett. Dessutom är tabletterna så löjligt små att de riskerar att fastna under fingernaglarna.
Zoloft
Rätt värdelös SSRI-tablett, fri från såväl biverkningar som effekt. Kan vara världens dyraste sockerpiller med tanke på att en förpackning kostar en bra bit över tusenlappen.
Sobril 
Här har vi däremot Guds gåva till mänskligheten. Avslappning och frid, men ändå inte överdriven sömnighet. Funkar i ett antal timmar per gång och ger inga biverkningar. Kostcirkeln borde utökas med en särskild Sobril-sektor, förutom mjöl, frukt, ägg och all den där skiten. Se bara bilden här intill: sobriler i ett skuggspel, är det inte vackert?
Losec 
Nu är det tydligen bevisat att man får magsår av bakterier och att man ska ta antibiotika snarare än Losec. Men jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det, jag tycker ju trots allt att det fungerar.
Sinemet/Sifrol
Aldrig testat, men det är hursomhelst Parkinsonmedicin och eftersom jag ibland är rätt darrhänt kan det kanske vara något. Om någon med förskrivningsrätt läser detta, mejla för all del på donnie_donut@hotmail.com.
Sammanfattningsvis är jag alltid misstänksam mot folk som inte ens tar alvedon om de blir överkörda av ett godståg – förutom att de så tydligt är moralister som anser sig vara finare än andra (eller mer specifikt, finare än jag) visar de dessutom sitt förakt för vetenskapen och den kunskap som ackumulerats inom läkemedelsforskningen genom historien. De kan ta sig i häcken.
Gästblogg: I dag kastar Maxim
Jag laddade hem The Knifes ”Silent shout” för ett bra tag sedan. Alltså är jag delvis orsaken till att dom tidigarelagt releasen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Att släppa dylik smörja i handeln är att jämställa med att sälja cancerframkallande sojasås: oetiskt och framförallt oschyst. Å andra sidan borde jag plocka några hjältepoäng: ni har ändå en konsumentvarning att tillgå innan ni köper skivjäveln, själv fick man ta sig an ”Silent shout” med oförberedda öron. Jag känner mig lite som den där tjejen som tvingades stoppa fimpar och pinnar i fittan.
Så var klämmer skon? För det första är det dags att någon sätter ner foten och säger Nej till idiosynkratisk svensk popmusik. Finns det någon hemlig agenda jag inte känner till? Måste all svensk popmusik vara så jävla speciell jämt? The Knife är dom stora bovarna i dramat, men jag pekar gärna finger på TTA, Robyn och nonsens som Jenny Wilson. I fallet Robyn skyller jag hennes förfall på just The Knife: en gång i tiden var hon sin tids Idol-Agnes, hon hade låtar som ”Do you really want me”, hennes täckjacka var i silver. Nu är hon bara en hora. Det kommer jag sällan att förlåta syskonen Dreijer för.
När jag raljerar över The Knife och den skada dom åsamkat så har jag egentligen bara en kula i magasinet, och den är reserverad Karin Dreijer. Maken till tråkmåns har jag sällan haft oturen att bo i samma land som. Jag är beredd att satsa ansenliga summor pengar på att hon har sin stackars brorsas kulor i ett järnhårt grepp. Det är liksom inte rimligt att Olof – som på egen hand är en glad bög med en genuin kärlek till hårdporrstechno – skulle vilja göra så pass mossig synth bara för att han hänger med sin syrra. Hon kanske slår honom? Det vore förkastligt: Bobby Brown gjorde i alla fall bra musik, det var hans ursäkt. Vad är Karin Dreijer bra till förutom att krossa sten med sina kraftfulla käkar? Inte sjunga i alla fall.
Vill man få till en krystad poäng så låter ”Silent shout” precis som den heter, nämligen som en gäspning: deprimerande syntmattor, upp- och nerpitchad sång och allmän tristess. Ryktena om att det skulle låta trance är kraftigt överdrivna: trance är svulstig, klimaktisk och dansant, ”Silent shout” är gay.
Framförallt är det dags att avliva myten om den svåra tredje plattan. Så jävla svår är den inte: kolla bara in Jaheims senaste. Inte fan styr han ut sig som en jävla clown och spelar märkvärdig. Faktum är att jag tänker betala pengar för hans album, vilket är för mycket sagt om The Knifes bögalbum. Men vad ska dom bry sig: folk med dåligt omdöme kommer alltid att köpa skräp. Det är till exempel därför Johnny Cash inte svalt ihjäl.
Maxim Lindqvist
Bylines som fascinerar
Den här tjejen personifierar problemet med DN På Stan: sjuka dagisbarn, skilsmässa, lådvin. Ändå måste hon låtsas intressera sig för poptrance.
Om man varit redaktör för chalmeristernas kårtidning "Tofsen" är det förstås logiskt att man ägnar sig åt ölhävning på bildbylinen.
Kronstam är rolig. Han ser ut som en spelevink som när som helst kan tappa spelkulorna och börja skrika könsord. Förmodligen var han naken på underkroppen när fotot togs.
Mer händer i ansiktet här. Det lär vara ett krav om man skriver i en söndagsbilaga.
Det är för jävligt att unga invandrartjejer ska objektifieras. Så jag nöjer mig med att säga såhär: om hon dök upp på
www.ratemyrack.com skulle hon lätt få en 8:a.
Bengt har lagt ner den gamla söderprogglooken och ser numera ut som en socialdemokratisk jävla migrationsminister. Han är slut.
Såna här galna frisyrer kommer bara ekonomijournalister undan med.
Klassisk P1-häxa. Frissan, brillorna, tygtrasan – finns det något hon inte snott från ugglan Helge?
En personlig favorit. Sportmannen fångad i farten med längdskidor på fötterna, kondommössa på huvudet och högst sannolikt en groggtermos i ryggsäcken.
Skratta inte, han kanske genomgår någon behandling.
Privatekonomi och fonder – finns det något tråkigare? Tja, skulle möjligen vara hennes kofta då.
.
Hundfilm är grejen
Precis som alla andra finsmakare med ett par terminer filmvetenskap i cv:t gilla
r jag verkligen att se på hundfilmer. Min faster är likadan. Hon har båda Beethovenrullarna på köp-VHS, vilket gör varje besök i Enköping till en liten fest. Har vi tråkigt – och det har vi i regel – är det alltid någon som bryter isen och föreslår att vi ser Beethoven ännu en gång.
Det bör vara golden retrievers eller S:t Bernhards i huvudrollerna och hundarna ska ha så många mänskliga egenskaper som möjligt. "Air Bud", som är bättre än Kobe Bryant på basket, är ett finfint exempel. Förmodligen stryker ett halvdussin jyckar med när stuntscenerna ska spelas in men det gör inte så mycket. Golden retrievers finns det trots allt gott om och i Kina kan man köpa dem för en femtiolapp stycket.
Se här, den officiella listan över de bästa filmerna med hundar i bärande roller:
1. Air Bud
2. Beethoven 2
3. Turner & Hooch
4. Beethoven
5. K-9
Dagens lumpsamlare
Tack till Pelle för den här godingen. Notera att de paltor tjejen inte har hittat i containers och fyndlådor, de har hon "lånat av grannen". Ge tjejen ett presentkort och bär henne till Åhléns. Den här boho-chic-skiten håller inte längre.
Och så en låt, om ni inte hört den är det definitivt dags:
Spank Rock: "Chilly will"
Kungen av strippklubben
De snuskigaste låttexterna, de ettrigaste beatsen och de största maskingevären – det är de estetiska grundvalarna för David Shayman eller Disco D som han kallar sig i popsammanhang. I lördags spelade han på klubben The Rumble i Malmö och där fick han dessutom äntligen en pratstund med sin dubbelgångare, Donnie Donut.
Disco ser ut som ghettots egen Woody Allen där han står längst fram och stirrar på Marit Bergman som sjunger över Emil Arvidsons dj-set. Spinkig kroppsbyggnad, burrig jude-afro, fyrkantiga glasögon och lätt kutryggig. Varje gång han öppnar munnen kommer det en dessutom en omisskänlig pust av ganjadoft.
På senare tid har han varit mer aktiv än någonsin och förutom egna mixskivor gjort produktioner åt såväl 50 Cent, A.Z. och Trick Daddy som åt Britneys make Kevin ”K-Fed” Federline, samt mer hobbybetonade projekt som framställningen av rockumentären ”DiscoDVD” om sitt eget liv.
Så hur går det för K-Feds singel (Popozao)?
– Den är faktiskt inte ute ännu, men vi ska spela in videon snart. En massa folk kommer såklart att såga den här låten därför att Kevin är den han är, men den kommer att sälja massor. Miljoner. Det garanterar jag. Och Kevin försöker aldrig vara någon annan än den han är, det respekterar jag. Han är en bra kompis.
Redan nu har dock Disco varit på videoinspelning i Brasilien med sin nya grupp Braza som förutom honom själv består av de brasilianska rapparna Aori och Mr Shock, som lär vara ”very famous” på hemmaplan. Disco klickar upp videon på laptopen och pekar på något som fladdrar förbi i bakgrunden.
– Där är jag!
Jag ser inget. Det är tydligt att det visuella fokuset i de här inspelningarna inte ligger på den spinkige juden utan på de välbyggda brasilianska rapparcelebriteterna.
Eftersom Disco D är huvudnamnet inom den snuskiga lilla Michigangenre som kallas ghettotech är jag nyfiken på vad han tycker om den konkurrerande Baltimore club-scenen. Tycker han att DJ Technics, Rod Lee och de andra är fjolliga med sina disco- och houseflörtar och texter som ibland kan handla om annat än kuk och fitta?
– Nej, det är cool. Men de där grabbarna i Baltimore behöver en riktig hit och jag skulle kunna ordna det åt dem. Allt som behövs kan vara rätt trumbreak. De behöver mig, dude.
De senaste månaderna har han tillbringat i Brasilien där hans fästmö bor (”det var typ 45 grader där när jag åkte, det är varmt, man”) och eftersom han är Disco har han inte bara latat sig på stranden i Natal utan också besökt klubbentreprenörer och crooks i mer ljusskygga områden. På laptopen klickar han upp bild efter bild där han själv poserar med skjutvapen, och det är inga sketna pistoler utan rejäla maskingevär.
– Se, det här är också i favelan!
Bildernas kontrast mellan Brasiliens starka solsken och de blänkande automatvapnen å ena sidan och Discos bleka och taniga armar å andra sidan är kraftig. Jag påpekar att de flesta svenskar har en uppfattning om favelorna och bailefunken som rätt våldsamma grejer, något som till stor del beror på en populär Södermalmskulturell rulle.
– Guds stad? Jovisst, bra film. Men stämningen på klubbarna där är faktiskt bra, det är bara en sån massa energi. Visst, jag känner ju folk också och har respekt där, men jag har faktiskt aldrig sett till några problem.
The Rumbles första kväll på nya målarfärgsluktande Inkonst ska klubben stänga redan klockan 02, vilket förbryllar Disco. Vi sitter i hans rymliga, eller snarare ödsliga, loge och klockan är strax tolv. Om en och en halv timme stänger baren och han har inte ens börjat spela.
– Varför stänger de så tidigt?
Vet inte, men när Diplo spelade här var det öppet till 3. Det beror nog på att Diplo är bättre än du.
– Huh?
Jag bara skojar, vet faktiskt inte vad det beror på.
– OK. Men det verkar vara en bra ljudanläggning här i alla fall. Bra bas, dude. Ja, nu måste jag nog gå och spela.
Han greppar laptopen och kliver upp på scenen för ett kort men intensivt set med mycket bailefunk. Men eftersom han är ghettotechens mest businessorienterade entreprenör hinner han förstås också med att hojta en hel del i mikrofonen och spela egna produktioner som Ski mask way (”this one is off The Massacre”) och Popozao (”Did you like that? Ha, you just danced to Kevin Federline!”).
Lidl-mannen är the O.G.
Kinky afro-vågen sprider sig som en löpeld och har nu nått de tyska bockwurst-nazisterna på Lidl, konstaterade jag på väg hem i går kväll.
För ynka 49:90 kan var och en bli sin egen Donnie Donut. Lita på att Petter Persson bär en sån här trasselsudd redan i kväll.
Den här går ut till alla lagerarbetarslavar:
George Michael: ”Please send me someone (Anselmo's song)”
I dag kastar jag, del 3
Visst uppskattar jag Lambchop och några andra som använder element av amerikansk folk i sin popmusik (även om man kan ifrågasätta hur mycket av sådant som egentligen finns på t ex ”Is a woman”). Ändå måste jag nu, efter år av undertryckt missnöje, slå fast en sak: jag gillar verkligen inte country.
Därför kastar jag Uncle Tupelo: ”Anodyne”.
I Stockholm lär det finnas en klubb som heter ”Springfield”. Besökarna klär sig i sina finaste Mats Olsson-boloties och sätter sporrar utanpå Eccoskorna, sedan går de dit och önskar låtar från ”Sweetheart of the rodeo”. Förmodligen gråter de i ölen också, för att nu använda det mest slitna av alla countryuttryck. Det verkar verkligen vara ett jävla ställe. Själv har jag aldrig besökt klubben men jag sätter en slant på att ”Anodyne” har spelats där både en och två gånger.
En populär missuppfattning är att ”country got soul”, men country har faktiskt inte soul. Vad country däremot har i överflöd är gnälliga, nasala sångröster och i regel en irriterande tysk umpa-takt i botten. Det går en spikrak linje mellan oktoberfest i München och Nashville, vilket denne driftige amerikanske handlare tycks ha insett.
Vad mig anbelangar kan alla countrypropagandister ta sina tjugoliters Stetsonhattar, sina banjos, sina hurdy-gurdys och sin Po Tidholm, och dra åt helvete.
Lita aldrig på en sanningssägare
”At times lying is... preferrable to the truth, yes.”
(David Addison, Moonlighting)
Tänk dig följande scen: en kund ringer dig på arbetet och frågar om du är klar med ett viktigt uppdrag. Det är du inte. Svarar du då ”nej”, och försätter både dig själv och kunden i ett upprört tillstånd där massor av värdefull prestige åker ner i kloaken, eller svarar du
”ja, i princip” och räddar eftermiddagen för er båda?
Folk som aldrig ljuger är inte goda människor. De är bara lata, fantasilösa egoister som troligen också lider av dåligt närminne. Man ljuger nämligen inte bara för sin egen skull utan minst lika mycket för andras, som Jim Carrey demonstrerade i ”Liar liar”, och om det är någon bortglömd färdighet som borde läras ut grundligt i den svenska skolan så är det den eleganta lögnens konst. Gud har trots allt gett oss munnar, struphuvud och stämband så att vi ska kunna ljuga ordentligt utan att behöva flacka med blicken.
Förutom att lösa upp trängda situationer som den ovan nämnda fungerar lögnen förstås också som krydda i umgänget med andra människor. Satt du verkligen hemma igår och åt Gorbypiroger? Är du säker på att du inte egentligen åt smörstekt psilocybinsvamp tillsammans med Carsten Juste, Eva Röse och Isobel Hadley-Kamptz? Om inte annat är nog det senare alternativet roligare att tala om, så gör det. Det är den typen av relativ verklighetssyn som gör att jag älskar hiphop, där alla artister ljuger nonstop om sina hårda och våldsamma uppväxter trots att deras mammor egentligen satte dem i pianoskola när de fyllde fem.
Människor som skryter med sitt jävla sanningssägande är förstås det allra värsta. Alla dokusåpasänken tjatar om att de ”säger vad de tycker” och ”bara är ärliga”. Mycket riktigt framstår de utan undantag också som en bunt oborstade, ouppfostrade svin med extremt torftiga liv.
Aretha Franklin: ”Don't play that song (you lied)”
Diamond life är bättre än Lovers rock
Rekordkort post i dag, allt står egentligen i rubriken. Så: alla som trodde att Lovers rock var världens åttonde underverk och därför satte punkt för sitt Sade-lyssnande där bör snarast söka sig bakåt. 80-talet var coolare än millennieskiftet, precis som blåton är coolare än gulstick.
Kill uncle
Jag har en bekant som gillar Morrissey. Hon ser fram emot hans nya skiva och är nyfiken på om den kommer att låta som ”Vauxhall & I” eller mer som ”You are the quarry”. Men framför allt är hon glad att det faktiskt kommer en ny skiva med Morrissey, eftersom de flesta andra artister hon uppskattar har försvunnit från kartan för länge sedan: Sisters of Mercy, Ned's Atomic Dustbin, Carter the Unstoppable Sexmachine.
Det är förmodligen detta som är förklaringen till Morrisseys popularitet. Han fungerar som en magnet på alla de som slutade att aktivt lyssna på musik någon gång i början av 90-talet och nu mest vill ha bekräftelse på att de ”valde rätt sida” någon gång för 15-20 år sedan. Förutom min bekant, vilka är det som tjatar mest högljutt om Morrissey i dag? Reinholdtzon Belfrage, Magnus Carlson, Tom Pyl, Peter Birro. Inte precis de skarpaste knivarna i kökslådan.
Själv gillade jag Smiths som tonåring i slutet av 80-talet men tappade intresset för dem och Morrissey ungefär i samma veva som gruppen splittrades. Enligt den myt anhängarna odlar berodde det säkert på att jag aldrig riktigt ”förstod”. Morrissey måste man nämligen förstå på riktigt. Så vad är det då för intellektuella bråddjup det handlar om?
Sleep on and dream of love
Because it’s the closest you will
Get to love, oh ah
(November spawned a monster)
He’s just too good-natured and
He’s got too much money and
He’s got too many girlfriends
I’m jealous, that’s all
(The boy racer)
Everyday is like sunday
Win yourself a cheap tray
Share some greased tea with me
Everyday is silent and grey
(Everyday is like Sunday)
Han är åtminstone konsekvent: det är brist på kärlek, avundsjuka, lätt resignerad bitterhet och ett ständigt småleende i mungipan. Klart han småler med en sådan fanbase. Estetiken är genomgående nostalgisk, från de brittiska 60-talsskådespelarna på skivomslagen till Morrisseys egen short back 'n' sides-frisyr. Och den ojämförligt största poeten i Morrisseyvärlden är förstås Oscar Wilde. Ständigt denne Oscar Wilde. Mannen med en aforism för varje mjölkpaket. Det är enkelt, lättfattligt och har den där kittlande von oben-attityden som alla älskar.
Faktum är att jag numera betraktar Morrissey som något av Storbritanniens egen Claes Malmberg. De båda männen delar allt ifrån självgodheten och längtan efter enkla punchlines till idealiseringen av sin egen, manliga, arbetarklassbakgrund. Dessutom är de ganska lika rent fysiskt – det är något med hakpartierna där.
.
Fredrik & John, igen
.
Religion + skägg = Cat Stevens
Eftersom jag ibland brukar avlasta min homie Lilian Öhrström i hennes arbete som DNs läsarombudsman har jag fått en veritabel skitladdning av läsarbrev om den här Mohammedgrejen i veckan. Många efterlyser en saklig genomgång av världsreligionerna och visst: DNs läsares vilja är min lag.
De sex sämsta världsreligionerna:
1. Sikhismen
Sikherna nyper platsen som världens sämsta religion helt enkelt därför att de aldrig har lyckats sälja in sig i media. Sikh associerar jag själv mest till matfisk, men enligt min research är de en sorts hinduer fast utan typiska kännetecken som kastsystem och många olika gudar. Ett slags smygkristna indier.
Kända företrädare: ?
2. Kristendomen
Provocerande mjäkig och urvattnad religion. Präster och biskopar behöver inte ens tro på Gud, vilket måste vara något slags rekord i undfallenhet och dålig självkänsla. Begreppen cojones och kristendom är oförenliga, såvida det inte handlar om katolska mexikanska gangsters.
Kända företrädare: Celine Dion
3. Hinduismen
Den enda världsreligionen som förespråkar zoofili, vilket är lite magstarkt till och med för Donnie. Prickar i pannan, sex med utmärglade kossor och en massa små tempel med hakkors på (som de själva hävdar är ”solsymboler”).
Kända företrädare: Kishti Tomita
4. Buddhismen
Oranga kläder, sjunger entonigt vid Sergels torg och tycker att livet är en oavbruten raksträcka av skit och lidande.
Kända företrädare: Radio Dept.
5. Islam
En grundpelare inom islam är att vara skäggig, vilket de faktiskt har gemensamt med de flesta religioner. Mer särskiljande drag är att de ropar högt, röker kif, hugger händerna av folk och bränner grejer. Ganska crunk.
Kända företrädare:
RA The Rugged Man
6. Judendomen
Den minst dåliga religionen. Vi judar gillar att slakta kor så plågsamt som möjligt, vilket gör att vi ser lite misstänksamt på hinduernas fjäskande för kreaturen. I övrigt är jag och mina trosfränder mat- och kärleksälskande människor. En av de få grejer i livet vi inte uppskattar är förhud.
Kända företrädare: Disco D.
Dagens andliga bonus: en tjej jag gissar är katolik, nämligen Christina Milian, som ihop med Jeezy och Cool & Dre gör ”Say I”. Det är ”Hate it or love it”-beatet på nytt och det funkar ett varv till.
Neo – en pigg nykomling
Alla andra har recenserat det nya kioskvältar-
magasinet Neo och det ska förstås Donnie också göra. Att det har tagit lite tid ursäktar jag med att jag till skillnad från alla ytliga dagspresstomtar faktiskt tagit mig tid att läsa blaskan mer noggrant.
Det börjar starkt: på sidan tre går DNs up-and-comer Peter Wolodarski ut hårt med en ”låt inte de jävlarna ta dig”-ledare, samtidigt som han visar kuken. Sedan följer en analys av neoproggarna Timbuk 3 och deras hitlåt "The future's so bright (gotta wear shades)".
Framtidsoptimismen går som en rödblå tråd genom tidningen och det är full fräs mest hela vägen. Johan Norberg skriver en intressant betraktelse om att maten var äcklig på 1950-talet, medan Linda Skugge dömer ut det populära preventivmedlet pessar som "otidsenligt skräp".
Bäst i första numret är dock ett längre rundabords-samtal där Maria Hörnfeldt, Anders Nunstedt, Staffan Erfors och Niklas Svensson funderar över allt från fildelning, dagishämtning och trängselavgifter till provokativa teckningar av Mohammed. Erfors erkänner till allmän munterhet att han har en stor olja föreställande Mohammed sugandes Expressengetingens kuk hängande på väggen hemma i Turning Torso.
Slutsats: Neo har mer sting än väntat.
