Kinky afro

Ny adress

2007-01-21T17:54:00.000+01:00

Innehållet är samma gamla skräp, men numera återfinns det här:

http://www.kinkyafro.se/

White rapper show, andra avsnittet

2007-01-18T18:22:00.000+01:00

Den här veckan har känts tom och meningslös. Humöret har gått från alla tiders i måndags till miserabelt så sent som i går kväll. Skälet är förstås att det var oväntat krångligt att hitta det andra avsnittet av The white rapper show. Timme efter tröstlös timme sökte jag på torrentsidor utan att hitta episoden och det fungerade inte heller att registrera sig på gayporrsajter (de brukar av någon anledning alltid ha ett stort sortiment, men vaniljrappare gillar de uppenbarligen inte).

Men i går kväll dök det så äntligen upp och nu allt är peachy i det Donutska residenset.

Veckans avsnitt började med lite spekulationer om varför kostym-Dasit oväntat vägrade att spotta i förra utslagningen. De andra kom efter lite diskuterande fram till att det berodde på att Dasit inte var true. John Brown (King of the burbs-killen) fick också lite förvånade props från de andra deltagarna som hade blivit positivt överraskade av hans rim förra veckan. Sullee odlade sin K-Fed-image genom att dela säng med Misfit, sedan var det dags för hela gänget att åka på rundtur i Bronx.

Efter att ha tittat på några breakare blev supernollan Jus Rhyme inspirerad och försökte representera sin hemstad Los Angeles genom att crumpa. Det var tragiskt att se. Därefter var det frågesport där fyllepunkaren 100 Proof bland annat plockade enkla poäng genom att känna till alla hardcoretomtars favoritband Onyx. Därmed fick han ett ”ghetto pass” och immunitet.

Väl tillbaka i the white house drack deltagarna varsin öl och det var förutsägbart nog för att göra dvärgen G-Child full. Hon började skrika om hur hon skulle bli utröstad tidigt eftersom hon var den enda som var true mot underjorden. ”Jag hatar 50 Cent, jag hatar Dipset” skrek hon samtidigt som hon sparkade på ett uppstoppat djur.

I den avslutande utslagningen deltog Sullee, Persia, Burbs-killen och Misfit. Alla var usla utom Sullee, och Misfit blev till sist den som fick åka.

Favoriter hittills: Sullee, 100 Proof.

White trash

2007-01-17T12:28:00.000+01:00

Utanför min port här i Malmö står det en trasig tv och ett kasserat kylskåp. På den lilla gräsplätten intill huset har det tidigare funnits en s k hundlatrintunna, den är borttagen nu men det hindrar inte hundägare från att dumpa sina svarta snaskpåsar på marken i stället. Berget av skitpåsar börjar anta en form som påminner lite om Cheopspyramiden.

Allt det här är förstås påfrestande för en känslig estetsjäl, men samtidigt paradoxalt hoppingivande då det får en att tro att Malmö är en internationell metropol som London, New York, Calcutta eller någon annan storstad där folk helt osentimentalt dumpar sin bråte på gatan.

I Stockholm däremot, där blir folk fortfarande förbannade om det ligger en fimp i rännstenen. DN tar som vanligt stockholmarnas vrede på allvar och kör i dag ett uppslag om gatustädningen. De har dessutom en enkät där åtta personer får svara på frågorna Är Stockholm en skräpig stad? och Vad skulle du vilja göra åt det?

Den här tanten briljerar:

Det känns preliminärt som en klassiker i nivå med den där kvinnan som ogillade barnarbete eftersom ungarna saknade känsla för kvalitet.

Urban anime

2007-01-13T16:57:00.000+01:00

Jag brukar normalt inte bry mig om anime, eftersom jag är av den uppfattningen att animerade serier ska vara roliga och inget annat (tecknad porr till exempel, vad är poängen med det?) Men jag måste ändå tippa hatten efter första avsnittet av den här hypade Afro Samurai-serien.

Huvudpersonen är en afroburrig och kedjerökande svärdmästare som ska hämnas sin farsas död genom att återta ett magiskt pannband (väldigt Björn Borg) från en skurk som har tre armar och är badass på alla sätt och vis. Under resans gång dräper afrosamurajen sina talrika utmanare med snabba svärdhugg och kopplar av med att dricka lemonad.

Samuel L Jackson gör rösten till såväl samurajen själv som till hans sidekick, en gatusmart homeboy som känns aningen malplacerad i samurajland men ändå bidrar med lite lättsam komik. Men det allra finaste med serien är förstås att musiken är gjord av The RZA. Ibland låter det lite som introt till ”Liquid swords” och det är inte det sämsta.

White rapper show, första avsnittet

2007-01-11T18:09:00.000+01:00

Nu har jag också sett den första delen och jag måste säga att det på det stora hela levde upp till mina förväntningar. Det var snärtigt klippt och det märks att det är teamet bakom Americas next top model som ligger bakom.

Först blev jag lite besviken över att två av de bästa karaktärerna, den ko-älskande Miss CKC och MC Mighty Stefan, åkte ut redan i uttagningsfasen (hur kunde den sistnämnde få åka hem efter genidraget att rimma ”jiddish” med ”Glenfiddich”?), men det finns ju många intressanta playas kvar.

De två mest irriterande karaktärerna hittills, Persia och King of The 'Burbs-killen, rök ihop direkt och där har vi förmodligen fler intressanta uppgörelser att hämta när Persia insisterar på att de ska battla och 'Burbs-killen bara går undan och mumlar om att han inte är en rappare utan en ”entity” som ska frälsa ghettot. Den här Sullee har också potential att få skaka galler innan serien är över om man ska gå efter hans utbrott i köket. Frågan är om någon av deltagarna kommer att kasta in handduken och lämna serien frivilligt, och om det i så fall blir 'Burbs eller Jus Rhyme, som lyckades bli ledsen över att någon hade mage att använda nigga-ordet.

En fin liten touch när lagen var ute för att presentera sig i kvarteret var att de skulle dela ut crackers, det var roligt. Den som visade mest skills därute på fältet var kontorsråttan Dasit och jag är genuint överraskad över att han plötsligt tappade spelkulorna och vägrade skriva något till eliminationsscenen.

Mina vinnartips hittills: Sullee eller Misfit.

Bio är mossigare än trattgrammofon

2007-01-11T13:53:00.000+01:00

”Film är bäst på video”. Det dödsföraktande plakatet lät den mustaschprydde innehavaren av hyrbutiken Video Nord på Hornsgatan stå i skyltfönstret under flera år. Med facit i hand kan man konstatera att han var lite tidigt ute, och dessutom alldeles för fäst vid sina dammiga vhs-kassetter för att omfamna dvd-mediet, så butiken är numera nedlagd. Men grundtanken i hans devis är sannare än någonsin: film är bäst var som helst utom på bio.

DN skriver i dag om en utställning på Tekniska museet där en biosalong har försetts med rörliga stolar, som dessutom kan spruta ut rök, vatten, vind och dofter. ”4D” kallar de det. Biografens nära förestående död kan inte demonstreras tydligare än så, som en freakshow där elvaåringarna är den enda återstående målgruppen.

Den minskande tillströmningen till biograferna har förstås flera orsaker där möjligheten att ladda ned film är en, biljettpriserna en annan och den växande penetrationen av vulgära hemmabioanläggningar en tredje. Men den viktigaste orsaken tror jag ändå är att folk, när de väl har lagt ned rutinen med att gå på bio och i stället vant sig vid att se film hemma, insett vilket lyft det är att slippa se filmen tillsammmans med andra människor.

Förr i tiden var det ju annars just det som lyftes fram som en fördel med biografen: att man fick trängas med andra i någon sorts artificiell gemenskap. Det där går ingen på i dag. Hela det moderna samhället bygger ju på att slippa andra människor så långt det är möjligt. I stället för att gå till biblioteket och läsa tidningen i gemenskap med andra skaffar man en egen prenumeration. För att slippa åka buss köper man en SUV, och i stället för att hänga på internetkafé har man sin egen uppkoppling. När det går upp för folk att filmtittande inte måste innebära två timmar i ett förpubertalt popcorn-armageddon är det klart att bion dör.

De enda som har en verklig anledning att gråta över biograferans död är väl landets alla K-spanare, eftersom många av de salonger som fortfarande finns är byggda i en ornamenterad och pampig stil som är som gjord för att locka fram den blöthjärtade nostalgikern inom oss. Men det behovet kan säkert Expressens Sten Berglind stilla med något sistasidesreportage då och då.

VH1 tar wigger-tv till nya höjder

2007-01-10T16:35:00.000+01:00

Och apropå vita rappare: i går startade den nya dokuserien The white rapper show på VH1 i USA. Tyvärr har jag ännu inte lyckats lägga vantarna på premiäravsnittet, men av det jag läst att döma verkar det kunna bli rätt hård lyteskomik.

Upplägget är hur som helst att elva vita rappare tävlar om 100 000 dollar. De ska bo tillsammans i ett råttbo i South Bronx som går under det putslustiga namnet ”The White House”, och i olika tävlingsmoment visa att de har mer skills och är mer äkta än de övriga medtävlarna:
”From spitting fresh rhymes in Harlem's Rucker Park to breaking bread with some of hip hop's hottest icons, our Caucasian contestants will be immersed in the culture they claim to love.”

En av deltagarna, Persia, tycks redan ha hamnat i onåd på grund av hennes förkärlek för att använda ordet ”nigga” i tid och otid, och hon har straffats med att tvingas ha en gigantisk silvermedaljong med ordet ifråga runt halsen i ett dygn. Ska det föreställa ett straff för en rättrogen wigger? Jag måste ha missat något här.

Roligaste citatet kommer i alla fall från en deltagare som annars bor i den norra delen av delstaten New York: ”Cows are great to rap about. It's that whole black and white thing.”

Brother Ali: ”The undisputed truth”

2007-01-10T15:00:00.000+01:00

Han är nästan i klass med Sammy Davis Jr när det gäller lyten, Brother Ali: en vit, tjock, albinomuslim. Men hans utseende spelar mindre roll eftersom han aldrig syns på MTV – detta är som bekant rap för politiskt medvetna indiekillar som vill ha åtminstone 10 procent hiphop i iPoden för att demonstrera sin vidsynthet. The undisputed truth är hans andra skiva och vet ni vad, texterna handlar inte om kokain och rumpor den här gången heller.

Flera av låtarna har den där indiekorrekta lilla otajtheten som effektivt stoppar möjligheterna att gunga ett huvud eller ett par skinkor i takt till musiken: här ska det lyssnas koncentrerat eller inte alls. Men även om det inte är min favoritgenre finns det emellertid ljuspunkter på skivan. Singeln Truth is är schysst, liksom reggaedoftande Freedom ain't free och Take me home, som nästan kvalar in som feelgood-musik. Lite bättre än jag trodde, faktiskt. Betyget blir fem huvuden av tio möjliga.

BETYG:

.

Donnie, härskare över internet

2007-01-06T15:13:00.000+01:00

Jo, Kinky Afro vann alltså det där Nöjesguidenpriset i klassen ”media”. Eftersom mina nominerade konkurrenter var en SVT-talkshow och en SR-radiokanal blev det alltså en story där den enskilde lille mannen välter de statliga kolosserna – när Hakelius får höra om den här skiten kommer han att gå ned i spagat och spräcka tweedbrallorna.

Några tack är väl på sin plats. Jag vill tacka mina kära läsare, Teliasonera för en dyr adsl-koppling, Biggie Smalls, Fox Boogie Brown, Wyclef, Elton John, Karolina Ramqvist, Gycklargrvppen, Isobel, Esgieqroue, Ye Olde Marie, Therese Bohman, Nick Shay, Kritan med många flera för inspiration, Onkel Zusman för moraliskt ledarskap, mamma och pappa för att de skilde sig när jag var i en känslig ålder och därmed gav värdefulla trauman, bankdirektörsonen Baka Yoko i Nigeria för att han alltid skickar mig uppmuntrande mejl, samt till sist Bloggers tveksamma driftsäkerhet, Möllevången och Jet Set Junta för adrenalinet. Varmt tack.

Bakterier, Rocky, Bengt Ohlsson & Elin Alvemark

2007-01-05T22:09:00.000+01:00

Eftersom jag indirekt blev kallad ”gubbslem” i en kommentarstråd nyss och dessutom ligger hemma och har förbannat tråkigt, härjad av kräkbakterier, tänkte jag passa på att skriva lite om grejer jag sällan annars skriver om. Närmare bestämt serien Rocky och Elin Alvemark.

Såg ni Rocky i DN i morse? Klart ni gjorde. Tänkte ni då precis som jag, att Martin Kellerman i praktiken hade gjort en remix av den där Bengt Ohlsson-krönikan om jobbiga tjejer som inte tar skit? (Om man klickar upp bilden blir den nog läsbar.)

Jag gillar förstås Rocky jag också – fattas bara annat när den handlar om mig. Men det är ändå lite intressant att Kellerman verkar komma undan med det som Ohlsson får smisk för. Beror det på att folk tycker att serier till skillnad från krönikor är befriade från värderingar, eller på att Kellerman är yngre och åtminstone lite fräschare än Ohlsson?

Så till Elin Alvemark. Hon och jag verkar vara överens om att klubbar är tråkigt 2007 (hennes argument är visserligen att det är jobbigt med folk som är fulla och struntar i musiken medan mitt argument är att folk är jobbiga, punkt slut). Men hon skriver också om hur hon blir intervjuad hela tiden och hur mycket hon älskar det, och det kan jag verkligen inte relatera till.

Jag har intervjuat folk massor av gånger men de enstaka gånger jag hamnat på andra sidan har varit rent traumatiska. Först kommer man inte på någonting att säga, sedan säger man något i alla fall och så får man äta upp det efteråt. Om någon skulle få för sig att försöka intervjua mig i framtiden kommer jag från och med nu bara att skicka dem vidare till Elin Alvemark.

Just det ja, jag skulle ju bara skriva om musik. Ladda ned 7L & Esoterics skandalöst ignorerade skiva från i somras då, den är kalas. Rap över snabba electrobeats borde vara det naturligaste i världen så det är konstigt att det ändå känns såpass revolutionerande.

Estetik: Hummer-limousinen

2007-01-04T12:53:00.000+01:00

Alla vet väl vid det här laget hur en Hummer ser ut: en stor, obekväm monsterjeep som ibland har Schwarzenegger bakom ratten, ibland Suge Knight. Och man vet också hur en stretchad limousin ser ut – den brukar vara vit och lång som en Willy Chin-singel.

Men en stretchad Hummer-limousin? Jag är möjligen efterbliven men hörde först talas om denna typ av fordon häromdagen när NFL-spelaren Darrent Williams blev nedmejad i en driveby-shooting i Denver och rapporterna berättade att han hade färdats i en sådan. Även om det förstås är dumt att skjuta folk förstår jag på något sätt ändå att skytten blev provocerad. Själv vet jag inte vad fordonet påminner mest om, en lowridersänkt skolbuss eller en terränggående likbil för jättar.

Inredningen är också rolig. Passagerarna sitter uppradade längs långsidorna som i ett stridsflygplan och det är tv-skärmar och subwoofers på varenda ledigt utrymme.

Jag ser fram emot att Petter importerar ett exemplar som han använder när han glider mellan fjällstugan och ICA däruppe i Åre.

Rädda de stora storlekarna

2007-01-03T13:59:00.000+01:00

Mitt lebensraum krymper för var dag som går. Ni har sett tecknen ni också: i senaste Spyutskicket skriver Carl M Sundevall ännu en gång att länets alla gymnastikskor bör läggas under Svampen och eldas upp. På MTV flinar en rapclown vid namn Jim Jones mot oss tittare i en musikvideo som kallas We fly high fast egentligen bara är en förtäckt reklamkampanj för ett mer kroppsnära klädmode. ”Folk” är trötta på oformliga hoodies och skor med sviktande gummisula. ”Folk” är snudd på desperata i sin paniska strävan att förvandlas från P3 till P2.

Det är som vanligt här jag kommer in i bilden för att skapa opinion, när alla redan har bestämt sig. För att skapa en liten men fredad zon för hoodies, enorma jeans och sneakers med luftkuddar.

Vi backar tillbaka till Jim Jones. Hösten 2005 ondgjorde han sig i en brittisk tidning över Kanye West, som just hade chockat musikvärlden med tajta rosa tenniströjor och en gul, ful läderjacka som satt som klistrad över torson.
JJ: ”That shit ain't right what he be wearing. That shit be borderline homo. I can still fit 20/30 thou[sand] in one jean pocket, he can’t fit two singles in his.”

Homo? Jojo. Det går hursomhelst två månader och Jones intervjuas igen, denna gång av DJ Ayres i Hip-hop Connection. Och nu har han svängt 180 grader.
JJ: ”I never bought that [oversized] shit. I used to buy Polo, Nautica, all that type shit. I was into the couture type clothing and the preppy type clothing and I put the hood twist on it, yanahmean? I'm my own little thug. The black James Dean.”

Att jag tjatar om Jim Jones beror på att han frivilligt axlat rollen som fanbärare för hiphopens nya svennelook. För vad är det egentligen han har på sig? Se på bilden här uppe till höger. Tajt v-ringad tröja, tajta bootcutjeans och plånbokskedja – det vill säga exakt det paket Big Brother-Steffe rockade 2002. Vad han har på fötterna ser man inte riktigt men antagligen är det såna där långa, vita, bananformade loafers som han köpt på USA:s motsvarighet till Nilson.

Hans omgivning verkar inte inse hur genant det hela är eftersom han får allt fler efterföljare. Även bland Jones fiender som Jay-Z, som i en intervju i XXL försvarar att han blev fotograferad i flip-flops på en yacht i St Tropez: ”I'm not gonna wear a long t-shirt down to my knees and walk around the beach.”

Själv minns jag med värme ett längre New York-besök kring millennieskiftet, när XXX-largefetischismen peakade. Mina generösa jeans i storlek 36/36 kändes tajtare för var dag, när jag såg de riktiga killarna hasa förbi på gatan med byxor så osannolikt vida att de rimligen måste ha stagats upp med invändig ståltråd.

Det är så det ska vara. Om USA-thugs börjar klä sig som europeiska dokukillar rubbas hela balansen. Det skulle vara som om dödsmetallarna plötsligt fick för sig att vitt var årets grej, eller om Kraftwerk gjorde en spelning i jeans, eller om tidningen XXL bytte namn till M.

Lil'a årskrönikan

2007-01-02T15:18:00.000+01:00

A: Lil' Kim released from prison
B: Lil' Kim sports prison suit at MTV awards show

Normalt sett brukar en googletrendning av ordet ”Lil” ge en bra beskrivning av hur musikåret varit, men för 2006 är utslagen rätt magra. Troligen på grund av att Lil Jon legat lågt och Lil Bow Wow förvandlats till vuxne Bow Wow. Vi ser i alla fall att Lil Kims muck från fängelset nyhetsmässigt slog ut hennes fångkostym på MTV-galan.

Här nedan är en bonustrend som egentligen inte behöver kommenteras, men den gläder mig:

Prince blir murvel

2007-01-02T14:30:00.000+01:00

Mellandagarna bjuder ofta på fina nyheter i kuriosagenren, som att Lasse Berghagen eventuellt har inhandlat porr på en bensinmack. Men den bästa från den här säsongen var ändå att Prince ska starta ett eget magasin med titeln 3121.

”The glossy would feature interviews with musicians, album reviews and photographs that Prince himself has taken. In some instances, Prince may even interview other musicians himself and collaborate on articles/features”.

Det låter nästan lika matigt och navelskådande som ett Kinky Afro i magasinsform. Jag hälsar i alla fall Prince välkommen i brödskrivarnas skara, även om jag samtidigt tycker att en blogg kanske hade kunnat räcka.

KA dör, och återuppstår som en tjatig jävel

2006-12-31T14:35:00.000+01:00

Jag vill önska alla KA-läsare ett gott nytt år och även passa på att informera om lite stundande förändringar.

Det kommande året blir det färre inlägg om ångest, diarréer, Bionda och andra djupt allmänmänskliga ämnen, och desto fler om musik. Och när jag skriver musik menar jag inte klubbar och sån skit utan riktig musik, som man laddar ned och avnjuter i sin fåtölj framför datorhögtalarna. Mitt nyårslöfte blir att lämna den här stolen så sällan som möjligt – det finns ju pizzabud.

Med anledning av den här högkulturchocken vill jag avtacka de läsare som nu tröttnar för gott, och till den skara som eventuellt återstår säger jag: vi har en fin tid framför oss.

Ingen vit jul men ett vitt år

2006-12-27T20:38:00.000+01:00

2006 har i ovanligt hög grad präglats av kokain, en drog som visserligen var populär redan på Ronny Jönssons tid men som i år tog fart och slutligen passerade Echinagard i kategorin överprissatta måbra-kurer. Hel- och halvkändisar haffades i princip varje vecka på Spy Bar med nypudrade näshår, och som om inte det vore nog greps som bekant också några före detta Göteborgsidrottare med näsorna i gottepåsen under friidrotts-EM.

Sverige är ingen isolerad ö och det här fenomenet har naturligtvis också varit extremt tydligt inom musikvärlden. Där rappare under 80- och en stor del av 90-talet talade om kokain ur ett tredjepersonsperspektiv (White lines, don't do it, och så vidare) gick man i mitten av 90-talet över till att behandla ämnet ur ett självupplevt förstapersonsperspektiv. Jay-Z och Biggie rappade om kokainförsäljning, men det framgick samtidigt att det var något de sysslade med förr, när de var unga, dumma och blev rika.

Det där är gammalt nu, som till exempel Sasha Frere-Jones konstaterar, och sedan en tid är det mest förstaperson presens som gäller. När cd-försäljningen sjunker jobbar rapparna extra som kockar och/eller budpojkar. Året började starkt med Ghostfaces Fishscale, som levde upp till namnet och visade sig vara en briljant temaplatta om kokain, och sedan fortsatte det liksom bara på den vägen. Årets mest använda ord i hiphoptexter är förutom ”snow” och ”blow” antagligen olika synonymer för vikter, som ”bricks”, ”weight” och det ständigt närvarande ”keys”.

Rick Ross skiva var en riktig pulverorgie som nötte in hans smeknamn ”Brick” Ross. 50 ville koka medan spisen var varm och gav ut självbiografin med 2006-typiska titeln From pieces to weight. Jeezy hävdade att han sålde mer än någon annan, medan Birdman och Lil Wayne gjorde en funkig kärlekssång där Baby berättar att han köpte sitt första kilo från sin exfrus bror. Project Pat använde i Cocaine ett emfatiskt sniffljud som percussion på refrängen. Och så kom till sist nya skivan från Clipse, där bröderna handlar, kokar, väger, säljer och berättar om det med en sån omsorg om hantverkets detaljer att det verkar gränsa till ren kärlek: ”Bitch never cook my coke! Why? Never trust a ho with your child”.

Det jag undrar lite är hur de här killarna hinner spela in skivor. Lägger de 16 bars, kollar långkoket på spisen, en vers till och sedan ut på en snabb leverans medan Nate Dogg ylar refrängen?

I Sverige slutade nyhetsåret stilenligt med att polisen i Göteborg gjorde ett kokainbeslag på 1,1 ton. Jag tycker det låter rätt mycket, men å andra sidan är det väl ungefär vad Jeezy avyttrar på en bra långhelg om man ska tro honom själv.

.

Donnie kryper till korset: låtarna

2006-12-21T20:43:00.000+01:00

Jag har flera gånger gjort narr av bloggare som känt sig kallade att köra den där gamla trötta kvällstidningsgrejen om ”årets” det ena och det andra.

Men nu råkade jag besöka min gamla hometurf på dagensskiva och fick liksom en urge. Jag ville ge er det här. Och, här är det nu, med nedladdningslänkar och det hela.

Sånger att sjunga vid socialkontorets brinnande soptunnor, sånger att älska till:

1. Rich Boy: "Throw some D's"
Den handlar inte om att kasta dollarsedlar på horor, som någon underbegåvad person trodde, utan om att kasta på guldfälgar på sin nyinköpta Cadillac. Alla kan relatera till den här skiten, om inte annat så för det underbara breaket "I never slip, I never fall..." o s v, som förmodligen är pophimlen 2006. Jupp.

2. Snook: "Älskling jag är hemma nu"
Som Danne själv sa: "det handlar om en sån där konstig känsla som man aldrig annars får i en studio". Allvarligt talat så är den här låten så fin att ni som inte ens lyssnar på den, bara för att den är svensk, dessvärre kommer att rostas i helvetet.

3. Black Chiney Presents: Willy Chin Again
Den här "låten" är 60 minuter och 20 sekunder lång, och spöar därmed skiten ur LCD Soundsystems rätt långa singel. Willy Chin är med i matchen, han är med i Black Chiney-gänget och det räcker egentligen. Genial reggaetoast över ett ständigt skiftande låtunderlag. Ett tag är det till och med Nirvana han toastar över. Han dödar det, givetvis.

4. Beyonce - Check on it (Maurice nu soul mix)
Jag är inte helt säker på att den gjordes innan årsskiftet, men det spelar ingen roll. Några har säkert missat den och den är fantastiskt, nästan obehagligt bra.

5. Beyonce - Irreplacable
Beyonce, igen. Den här låten har hyllats framlänges och baklänges, vilket trots allt ger mig hopp om framtiden. Jag är inte ensam. Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi svarta. Tillsammans är vi svarta kvinnor. To the left, to the left.

6. Yung Joc - It's goin down
Tre toner på en keyboard, en ointresserad och i sanningens namn förmodligen också obegåvad rappare. Vad ger det? En fantastisk danslåt, till och med för de som sittdansar.

7. Young Jeezy - Go getta
Jeezy får sitt knarkiga gangstahjärta skuret i strimlor av R Kelly, som bara flippar loss och gör skiten till en R Kelly-låt.

8. Mos Def - Lifetime
En skitlång låt som officiellt ges ut först nästa år, men så vad. Den är finfin och oslagbart ryggsäcksblödig. Poor Mos, om två år spelar han i Berlin för 50 personer och pimpar sina hembrända cd-r till de "äkta skallarna".

9. Snoop Dogg - Vato
Ingen annan verkade gilla den, men jag gjorde det desto mer. Snoop kör Väsby-latino-grejen och tar hiphopen tillbaka till det det egentligen handlar om: gängkrig och skjutvapen.

10. K-Os - Flypaper
Genialt och extremt ogangsta. Han är till och med från Kanada. Och det är om vi ska vara kinkiga inte ett skit hiphop, utan ren rå soul. Frågan är väl vad Lennart skulle säga och när han ger ut en Feber-cd på temat.

Nyhetschock: Donnie på bild

2006-12-21T17:15:00.000+01:00

Här blir jag och några andra plåtade av Sydsvenskan. Om jag inte är en sartoriell kille så vet jag inte vad ordet betyder. Nyss fick jag lite följdfrågor av Sydis också, och jag reagerade förutsägbart som den keyboardjockey jag är: med akut minnesförlust. Vad var bäst 2006? Vad var sämst? Hur fan ska jag komma ihåg det, bara sådär? Tror jag lyckades få in en Gnarls Barkley-diss, och det är ju alltid något. Tyvärr var jag inte vaken nog att få in ordkombinationen ”Calle Schulman” och ”dvärg”. Det hade annars varit fint och, på många nivåer, roligt.

Rap sartorialist: Biopalatset Malmö, onsdag

2006-12-21T15:53:00.000+01:00

Det enklaste som finns är att köpa "instant rapper"-kitet med glitter i polypropenplast, komplettera med en träningsjacka och tro att man är thug. Denne gentleman faller dock inte i den fällan. Handsken! Jackohandsken lyfter hans ensemble skyhögt över FFL och de andra iceade göteborgarna. Man väntar bara på att han ska dra fram en 75:a jesusjuice ur ryggsäcken och börja freestyla över Billie Jean-beatet. Handsken är ett statement över hans vilja att kliva ut från den grå massan och säga: Jag Är En Individ.

Rap sartorialist: Kroksbäck, fredag

2006-12-21T15:51:00.000+01:00

Vad jag gillade mest här var färgkoordinationen mellan kostymen och hatten. Möjligen kunde zebraslagen på kavajen ha varit lite bredare, men färgmatchningen förlåter allt. Notera hur den gröna fjädern på hattbrättet går ton i ton med skjortan.

Någon kanske tycker att dollarsmycket är i största laget, men om någon kan bära upp en sådan pjäs är det den här mannen, som utstrålar livserfarenhet och så uppenbart trivs med sig själv.

Rap sartorialist: Bologna, tisdag

2006-12-21T15:49:00.000+01:00

Det hade varit så enkelt att bara slänga på sig den där pälsen och tro att man har sitt game locked down. Men stil handlar som bekant om att gå den där extra milen, att inte nöja sig med mindre än fullständig harmoni. Smokingen, den perfekta sidenflugan (Phat Farm?) – på den här mannen dryper det flair ur porerna.

Nästan som riktig rock

2006-12-19T15:00:00.000+01:00

Många av er har säkert redan sett den: The Games lilla studiokonsert hos AOL, där han framför några låtar från nya skivan kompad av en dj samt av en enarmad punktrummis som påminner om Animal i Mupparna.

De här inspelningarna verkar verkligen ha gått hem bland folket. Det är så jävla bra, så jävla hårt, och så vidare, och folk som inte brytt sig om rap sedan Apocalypse 91... The enemy strikes black får än en gång anledning att ta upp det finaste omdöme de kan ge, nämligen att det är nästan lika tufft som The Clash. Allt som krävs för att hiphop ska bli angeläget på allvar tycks vara en enarmad punktrummis.

Själv anar jag förstås smart marknadstänk bakom det här framträdandet. Med alla högprofilerade hiphopartister som gett ut nya skivor under november och december gäller det att differentiera sig för att inte drunkna i flödet. Jay-Z och Nas är som Coke och Pepsi, de säljer på sina väl inarbetade varumärken. Clipse säljer till musikjournalisterna och Jeezy till tolvåringarna, medan artister som Project Pat och Lil Scrappy har regionala fanskaror.

För Game blir det bästa budet att sikta på en crossover till rockfolket. Han har redan den raspiga rösten och han har tatueringarna. Alla som såg honom på Roskilde för ett par år sedan vet att han krökar som Shane MacGowan på scen. Och sist men inte minst, med en image som är soptunnor och undertryckt våld snarare än juveler och booty har han också tillräcklig social cred för att kunna platsa i rocktidningarna.

Ju mer man tänker på det, desto tydligare framstår framträdandet ihop med Animaltrummisen som ett helt logiskt led i arbetet med att positionera Game som den själfulle mannens egen Fred Durst.

En afton på hiphopens bakgård

2006-12-17T16:44:00.000+01:00

Jag passade på att göra något rätt otippat i Berlin: gick på hiphopkonsert. I en stad som egentligen består av lika delar techno och umpa är det en sällsam upplevelse att se några dussin tyskar i säckiga cargobyxor och regnvåta sneakers tränga ihop sig i en klubblokal, göra W-tecknet (som jag antar står för ”wurst”) och, naturligtvis, dricka en hel massa öl.

Kvällens begivenhet var Afu-Ra, en astmatisk Brooklyndude med jazzskägg, polotröja och vaga revolutionsdrömmar. Alldeles för snäll för att gå hem hos den breda gangstapubliken, men samtidigt aningen för funky för att passa de allra mest rättrådiga indiekillarna som gillar Sage Francis. Min gissning är att Afu-Ra är van vid att jobba i motvind, vilket i så fall förklarar att han innan spelningen cirkulerade runt i lokalen och skakade hand med alla närvarande. ”Hello, my name is Afu-Ra. I want to thank you so much for coming to my show”. Det var ett varmt, fast och förtroendeingivande handslag.

Spelningen var väl sådär: ganska sympatisk, av naturliga skäl befriad från hits eftersom han aldrig har haft några. All the fellas in the house say yeah – några tyskar brölar, all the ladies in the house say oh yeah – tyst som i graven. Mot slutet frågar han vilken musik folk brukar köpa, Red Hot Chili Peppers, Gwen Stefani, The Roots? ”Cause you sure as hell ain't buying my albums”.

Som helhet var kvällen absolut inte obehaglig eller dålig, men det var ändå svårt att skaka av sig känslan av tragik. Jag fick inte direkt lust att köpa hans plattor och har för övrigt redan några av hans äldre låtar på någon minidisc i någon kartong på någon vind någonstans. Men jag kände mig nästan skyldig att klappa honom på axeln, ge honom en eurosedel och säga ”förlåt”. Även om jag inte vet exakt för vad.

Grejer som är turk, del 3: Turka-colan

2006-12-15T17:00:00.000+01:00

Är det inte ett upprörande slött bloggande när folk bara lägger upp bilder pü utländska matvaror med vagt etniska förtecken? Nü, men turka-colan var ütminstone god...

Guck mal!

Driftstörning p g a Berlintripp

2006-12-11T10:38:00.000+01:00

Ja, det har blivit dags att åka till Berlin igen. Som trogna Kinky Afro-läsare vet innebär det här med största sannolikhet att det först blir ett par dagar utan bloggpostningar, och sedan kommer det några obegripliga haranger som handlar om grafitti, currywurst och Hükan Steen.

Mot slutet av veckan lär allt vara tillbaka till det normala här igen. Fast man vet aldrig säkert med Berlin: det verkar förutsägbart technogrått på ytan, men rätt som det är dyker det upp oväntade grejor. Senast jag var där var till exempel Tommy the Clown på besök i stan.

Därför är Bengt förbannad

2006-12-08T16:16:00.000+01:00

Bengt Ohlssons På Stan-krönika om att unga kvinnor behöver lära sig att ta skit (jag vägrar använda den där fula ljudhärmande stavningen) har vållat en del uppståndelse.

Men att Bengt är härsken är kanske inte så konstigt. Jag tänkte försöka sprida lite ljus över tänkbara orsaker till hans dåliga humör.

På Aftonbladet är i dagsläget 57 procent av krönikörerna kvinnor och på Expressen är siffran 60 procent kvinnor. I morgontidningarna är mönstret lite annorlunda. SvD har 46 procent kvinnliga krönikörer och på DN är andelen låg, exakt hur låg har varit svårt att fastställa men om man ser på senaste halvårets krönikor som är tillgängliga via webben är kvinnoandelen 27 procent.

Vad säger då dessa siffror om Bengts humör? En hel del, faktiskt. Kvällstidningarna är av tradition snabbare än morgonbladen när det gäller att hänga med i omvärlden och om kvällisarna har en majoritet kvinnliga krönikörer är det förstås för att de har märkt att dessa säljer bättre. Det finns gott om undersökningar som visar att folk hellre köper magasin som har bilder på kvinnor på omslagen (det gäller inte bara porr), och att också kvinnliga krönikörer säljer bättre har antagligen samma orsaker. Folk har mer intensiva åsikter om kvinnor som skriver, än de har om män.

Men Bengts surhet då, han får ju skriva? Visst. Men han har förstås noterat hur terrängen runt omkring honom skiftat och hur allt fler kvinnor kommit in i hans skrå. Han har sett krönikeskrivandets gradvisa förvandling till ett kvinnoyrke med allt vad det brukar innebära av lönepress, monotona och rutinmässiga arbetsuppgifter och dålig arbetsmiljö. Och män gillar inte när kvinnorna blir för många runt omkring dem, eftersom vi vet att det riskerar att punktera statusen och fringisarna. Så sent som i början av november kom till exempel en Afa-rapport som visade att män i kvinnoyrken oftare blir sjuka, oftare har psykiska besvär och drabbas av utmattningsdepressioner.

Där en tidningsreporter eller redigerare backas upp av facket, garanteras en löneutveckling som åtminstone är i linje med inflationen och dessutom har möjlighet att utvecklas i yrket genom att få chefsposter och göra något slags karriär, sitter krönikören i princip där hon/han sitter. Krönikören säljer sin arbetskraft på en oligopolliknande mediemarknad där redaktionscheferna kan spela ut krönikörerna mot varandra, vilket håller lönerna tillbaka. För att väcka läsarnas intresse kräver tidningarna kontroverser, vilket riskerar att göra krönikeskrivandet monotont och enformigt, och arbetsmiljön försuras dessutom av att krönikören måste konfronteras med kundernas/läsarnas vrede, som kan komma i form av elaka mejl och telefonsamtal eller, i värsta fall, konkreta hot.

Eftersom krönikörsyrket ofta bedrivs i frilansform blir krönikören ofta också utan den gemenskap som finns på en arbetsplats. I stället får krönikören sitta på ett eget litet kontor eller rentav hemma – vilket bidrar till bilden av en ganska typisk kvinnofälla.

Allt det här har Bengt haft i huvudet när han skrev, det kan jag nästan lova. Där hans manliga 45-åriga bekanta klättrar i karriären på Ericsson och har representationskonton och flashiga övernattningslägenheter sitter han själv på exakt samma plats som för två, fem eller tio år sedan. Det enda som har ändrats är antalet rynkor på hans bylinebild.

John Legend, en morsgris

2006-12-07T12:49:00.000+01:00

John Legend i Köpenhamn var åtminstone på ytan en kraftfull anrättning. Han har en hård och skarp liveröst som man säkert skulle kunna klyva ett margarinpaket med, även om det kommer direkt ur kylen. Det är en röst som ledigt tar 100 kilo i bänk. Och förutom det backades han också av ett mycket muskulöst band.

Ord som ”muskler” och ”kraft” fungerar normalt som röda skynken när det handlar om soul, men om motsatsen är ”bräcklig” är jag personligen mer på kraftlinjen. Och dessutom, om man redan gillar ghettotech, crunk och snap och allt annat som postas på Fathertronix-forumet känns det helt logiskt att även omfamna muskelsoulen.

Men allt var inte okej. Publiken på Vega i förrgår såg vilsen och bortkommen ut, och jag förstår dem mycket väl. Mr Legend hade nämligen kvällen till ära krävt att Vegas stora sal skulle vara rökfri, gissningsvis som ett led i hans ständigt pågående arbete med att vårda den där margarinklyvarrösten, och att banna rökning i Danmark är ungefär lika normalt som att förbjuda åskådarna att bära kläder. Jag såg med egna ögon flera besökare gripas och handgripligen släpas ut av vakter när de för en stund glömt förbudet och råkat famla efter ett knöligt Kings-paket.

Om Mr Legend verkligen hade velat efterlikna sina idoler från 70-talet borde han ha tänkt efter vad en sån här rökfatwa sänder för signaler. Krävde Donnie Hathaway en rökfri arbetsmiljö och använde Marvin en portabel s k Dallasfläkt på scenen? Lät Jerry ”The ice man” Butler få tungan masserad och tarmarna sköljda med kamomillte?

Mitt omdöme om Johnny L blir därför högst blandat: mycket muskler, begränsad världsvana, alldeles för mycket Kanye-fasoner.

Låt oss inte kalla det indietrosa

2006-12-04T22:57:00.000+01:00

Jag utgår från att Annika Flynner julhandlar på Netto i år:

Och allt är inte crunk som glimmar – jag börjar verkligen gilla den här nya Omarion-singeln. Det är Timbaland och låter som Justins nya skiva fast med bättre sång (förstås).

Omarion: ”Ice box”

Ett karriärdödande beslut

2006-12-04T12:47:00.000+01:00

No Limit-thuggen C-Murder har tidigare bara nämnts i förbigående här på Kinky Afro och efter denna post dröjer det förmodligen innan jag nämner honom igen. Han känns inte så het. Många skulle nog hävda att hans bristande hipness beror på att folk som varit associerade med Master P är stigmatiserade för livet, andra skulle peka på att fängelsevistelsen åren 2002–2006 i praktiken stoppade karriären.

Jag har en annan teori. År 2001, när han fortfarande var på fri fot och i någon mån med i matchen, gav han ut ett album som på grund av sin titel aldrig såg riktigt bra ut i skivhyllan. C-Murder valde förmodligen titeln som en homage till R Kelly, samtidigt som han ville sätta sin egen personliga touch på det. Det blev inte bra.

Tolvåringarna förstår hiphop

2006-12-01T11:30:00.000+01:00

Efter rosade skivor av Clipse, Game och andra kom häromdagen det nya albumet från rapparen som är mer serietidningsfigur än någon annan just nu: Young Jeezy. Med sin hyperknarkiga image som gangstrarnas gangsta, med snögubbetröjorna och med utseendet hos en rundhyllt och mörkhyad programledare för Disneyklubben är det helt logiskt att han (i viss konkurrens med Snoop och 50) blivit de tolvåriga rapfansens stora favorit.

Många väderbitna gatupoeter skulle nog skämmas lite över att vara barnens favoritgangsta. Men Jeezy, det är jag övertygad om, är säkert nöjd. Varför skulle han inte vara det? Det är ju tolvåringarna som förstår sig på kvalitet och value-for-money, och de lär inte bli besvikna på nya skivan. Låtarna är extremt catchy och fullproppade med Jeezys ad-libs/verbala tics, det är yeeeeeeeeaaaah, EY och det Nelson Muntz-liknande ha-ha hela tiden, han rimmar flera gånger på samma ord och, framför allt, det är bombastiskt och dramatiskt som när Simba besegrar Scar och blir ny lejonkung mest hela tiden. I slutet av Bury me a G är det till exempel en sopran som ylar så intensivt att man nästan misstar henne för en stråkmaskin eller någon som spelar såg.

The Inspiration: Thug Motivation 102 lyckas vara ännu mer av allt än debutskivan. Förutom den TI-inspirerade I luv it gillar jag än så länge mest Streets on lock, Bury me a G och så förstås Go getta, som eventuellt kan vara årets låt (att den egentligen bör klassas som en R Kelly-sång är en bisak).

Så, give it up för tolvåringarna – de har som väntat gjort rätt val när det gäller att kora årets sanne thugidol.

PS: I dagsläget är det dessutom mycket som tyder på att nästa års bästa skiva kan komma att göras av barnens andra kelgris, 50 Cent. Men det återkommer jag till.

Hoodporren

2006-11-29T20:20:00.000+01:00

Hoodporren växer i popularitet för var dag som går. Eftersom det förmodligen bara en tidsfråga innan någon svensk tidning gör en bekymrad genomgång av fenomenet tänkte jag förekomma tidningarna och bekymra mig lite redan nu.

Om någon är obekant med begreppet hoodporr kan jag börja med ett lugnande besked: det har ingenting med nakenhet eller sex att göra, åtminstone inte i bokstavlig mening. Hoodporr är enkelt uttryckt en särskild sorts lågbudgetdokumentärer som filmas på plats i ökända amerikanska housing projects. Filmerna, som enklast hittas på nätet, skildrar olika gängmedlemmars vardag på ett i bästa fall smaskigt och ghettoromantiskt vis.

Den mest kända hoodporrfilmen är förmodligen Rep yo set, en kombinerad dvd/cd där medlemmar från 27 olika Los Angeles-hoods porträtteras och sedan skolas om till rappare i en sorts ghettovariant av ”Idol”. Men Rep yo set är en högbudgetproduktion, i alla fall med relativa mått mätt, och inte särskilt representativ för hoodporrgenren. Mer typiska är i så fall de filmer som säljs via webbsajter som Streetgangs och Gangstadvd, och heter saker som Crack Headz Gone Wild New York, Straight Outta Hunter's Point, New Orleans Exposed och Gang Bangin' Fo' Life (notera här hur titlarna börjar närma sig den sexuella porren).

Rent konstnärligt har hoodporren drag av såväl gangstarapmusik som amatörinspelad sexporr. Att skiten är Äkta är ett grundläggande krav. Tittarna vill inte ha något störande narrativ, inget teatersmink och inga lyckliga slut, bara straight-up dokumentation av livet i hoodet. AP skrev en drapa om företeelsen häromdagen och beskrev de typiska konsumenterna som ”fellow gangbangers, wannabes and those seeking a voyeuristic peek into a dangerous subculture while safely sunken into a ratty college dorm”.

Voyeurismen är rimligen den viktigaste nyckeln: i stället för att se hela Boyz N The Hood i väntan på scenen där Furious Styles tar barnen till en korsning i Compton kan man få en hel jävla FILM med bara Compton (alternativet att faktiskt åka till Compton på egen hand finns troligen inte på kartan för de flesta nyfikna, och om inte annat gör de här filmerna sitt bästa för att avskräcka besökare).

Själv har jag mest botaniserat i det hoodporrutbud som finns tillgängligt på Youtube, eftersom jag föreställer mig att 90 hela minuter av skrik, inzoomade uteliggare och crackhoror kan göra att man känner sig rätt solkig och utmattad (och i så fall är det ytterligare en likhet med mainstreamporren). Om någon är sugen på en typisk ”trailer” kan ni börja med att testa den här nedanför, som är från filmen Gang Bangin' Fo' Life. Eller om det nu var Gang Bangin' Fo' Life 2?

UPPDATERING: Apropå hoodporr så har Jeezys skiva hittat ut på nätet. Det är förstås mycket "yeeeeeeeaaaah" och "haha", men det här knepiga R Kelly-samarbetet sticker ut en del:
Young Jeezy feat R Kelly: ”Go getta”

How I could just kill a man

2006-11-29T14:53:00.000+01:00

I dag är sista dagen att betala hyran över nätet. Jag har pengar på kontot, men problem likafullt. Min hyresvärd, en ilsken skånsk man, har nämligen den egenheten att han ibland struntar i att skicka ut hyresavier. Han känner väl inte för det, bara.

Man kan inte ringa och be om en hyreslapp heller eftersom han, och hela hans usla firma, konsekvent vägrar att svara i telefon. Frågan är om de ens har någon telefon på det där kontoret. Min magkänsla är att de bara kan nås via hemliga barnporrnätverk eller kanske papperslappar insmugglade i spettekakor.

Men: eftersom domstolen knappast tycker att en saknad räkning är någon ursäkt för att inte betala i tid sitter jag alltså här och försöker hitta mönster och logik i de gamla OCR-nummer jag använt vid tidigare inbetalningar. Hittills har jag kommit fram till att numret borde börja med 1 000 6109 och att siffrorna 12 förmodligen finns med någonstans strax därpå. Nu fattas bara en siffra däremellan och så kontrollsiffran till sist.

Jag behöver ett stort glas hostmedicin.

Skellefteå: sippin' on sizzurp

2006-11-28T14:29:00.000+01:00

Från SvD:

Under den senaste månaden har flera tonåringar vårdats vid Norrlands universitetssjukhus efter att ha använt en drog som ingår i en hostmedicin. "Vi tror att de har köpt den på internet", säger polisen.

Det sägs ofta att svenskar är blixtsnabba på att ta till sig trender. Inga andra nationaliteter bloggar lika intensivt om dubstep eller halvslaka tv-serier som ”30 Rock”. Men när det kommer till rekreationellt bruk av promethazin- och kodeinhaltig hostmedicin, då är vi åtminstone ett halvt decennium efter.

Utom i norra Västerbotten, då. Jag gillar nästan allt med den här storyn. Hur kidsen hittade varorna ”på internet” och hur kriminalaren Walter fabulerar om att sirapen ger hallisar (jag gillar för övrigt också att krimmaren heter just Walter). Men framför allt gillar jag att bruket uppges vara ”isolerat till Skellefteå”.

Prognos: 2007 kan vi glömma de taffliga screwförsök som hittills gjorts i Sverige och i stället gotta oss åt the real deal Holyfield från S-town.

Drop that ass to the ground, Arne Ruth-style

2006-11-27T21:48:00.000+01:00

Den här Rotterdambaserade hiphopkonferensen Karolina Ramqvist besökt och rapporterat ifrån har fortfarande inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. När hon först skrev om Arne Ruths deltagande i konferensen utgick jag från att det var något slags in-joke, men nu sitter jag här med programmet (nedladdat från European Cultural Foundation) och det där med att Arne höll fortet, det var helt sant.

Varför kände inte jag till den här konferensen i förväg? Jag kunde ha mjölkat minst 50 bloggpostningar ur den.

Förutom sedvanliga välkomstceremonier och kafferaster – en av de schemalagda rasterna beskrivs för övrigt i programmet som Beverages: Heineken (to be confirmed) – verkar det verkligen ha varit ett illustert gäng keynote speakers på plats.

Till exempel dansaren Gabriel ”Kwikstep” Dionisio, som tydligen talade under rubriken Recognition of urban youth cultures – what is the motivation behind the interest? I presentationen av mr Dionisio berättas bland mycket annat att ”Will Smith called on him to represent the break dance aspect of the century in the millennium performance for Bill Clinton”.

När det var dags för programpunkten Ass guns and titties – the art of controversy and provocation fick deltagarna tydligen se en visuell ”moodboard” av provokationer som skulle sätta fart på diskussionen, och enligt Ramqvist resulterade det också mycket riktigt i några rejäla moralkakor, Orvar-style.

Men Arne Ruth då, vad talade han om? Det framgår tyvärr inte av programmet, där står bara torrt konstaterat att Arne ”has been Editor-In-Chief and Head of the cultural section of the liberal Dagens Nyheter 1982–1998”. Enligt Karolina Ramqvist talade han om McLuhan. Själv är jag oironiskt nyfiken på vad han hade att säga om DNs hiphopskrivande 2006.

Johan Wirfält är en shaman

2006-11-26T15:28:00.000+01:00

I kölvattnet av den där SvD-artikeln om hur finkulturen omfamnas av hippa människor har folk blivit väldigt upprörda. Att använda ungdomskläder, ungdomsmusik och ungdomsböcker som identitetsmarkörer har alltid varit okej, men att använda vuxendito för att markera revir, det är barnsligt. Eller hur var det nu?

Hursomhelst är det hög tid att sätta strålkastaren på en av finkulturens fanbärare, nämligen Johan Wirfält. Jag gillar honom uppriktigt, han verkar vara en intelligent och hyvens kille och jag läser då och då rodeobloggen med behållning.

Men man gör det lite väl enkelt för sig om man tror att Wirfält är en vanlig 30-åring med Vanity Fair-prenumeration, konto hos Bitmetv och klädbutik. Efter att ha gjort lite grävande har jag kommit fram till att han i själva verket är en shaman.

”Shaman” is ”he/she who knows”: a person who is an expert in keeping together the multiple codes through which this complex belief system appears, and has a comprehensive view on it in his/her mind with certainty of knowledge.

Det värde en kulturell produkt anses betinga är förstås beroende av en rad faktorer som till exempel ålder, autenticitet och hur frekvent förekommande liknande produkter är, men den kanske viktigaste faktorn är ändå vilket värde shamanen åsätter produkten. Shamanen har relativt fria händer men är samtidigt beroende av omgivningens åsikter: om omgivningen inte kan ta till sig de koder shamanen använder förlorar han sin kraft, sin mojo (inte herrtidningen).

The shaman uses (and the audience understands) multiple codes: he/she expresses meanings in many ways (in musical, verbal, choreographic forms, and meanings are manifested also in objects, e.g. amulets). The shaman knows the culture of the community (he/she lives in) well, and acts accordingly. Thus his/her audience knows the used symbols and meanings — that's why shamanism can be efficient: people (in the community) trust it.

På med adsl-modemen, nu kommer crunk-tv

2006-11-23T13:27:00.000+01:00

Den här trailern till kommande tv-serien G's up TV är visserligen inte mycket att hänga i granen, Lil' Scrappy sitter mest i en soffa och tjatar om hur han är född till att bli en stjärna. Men den här beskrivningen låter lite mer lockande, särskilt det här med ”(...) show segments will include a variety of skits that give viewers a glimpse of the rapper's everyday life, such as watching him hold a cognac tasting with Lil' Jon (...)”

Vi får väl ge det en chans.

Veckans skörd från urban dictionary

2006-11-22T15:43:00.000+01:00

Manbander:
coined by Jim Rome, a term for a male over the age of 21 who is part of a boyband who makes music that is geared to young girls and teens. Just about every male in the boyband business continued doing so well after their 21st birthday.
”They should be called The Backstreet Men because they are all over 21. They are manbanders.”

Four twenty:
a celebrated time for potheads all around the USA (and possibly other countries) because it is believed that at 4:20, whether it be night or day, one should partake in the activity of smoking marijuana. It has practically made its self a holiday if you look at the date April 20th, which in months and days would be, in fact, Four Twenty. Rejoice little potheads, for this might just someday be put on a calender expressly for the use of the 99 Cents store.
”Bud: What time is it Mary-Jane?
Mary-Jane: *inhales* It's four twenty.”

Ho ho ho:
Santa's cry, or three prostitutes.
”Ho ho ho, it's christmas!”

Bardcore:
A group of Shakespearean fanatics so into the whole bard thing that they communicate in rhyming couplets.
”PERCY: Let's bid farewell these saucy tarts,
Lest love's arrows pierce too-eager hearts.
CHRIS: Hey - cut that bardcore shit will ya? We just hooked up with this fine pair of honeys, and you wanna leave da club already??!?””

Sex:
a painful activity in which a man, using the stiffest and pointiest part of his pelvic region, repeatedly stabs a female in her crotch until he feels satisfied. Can also take place between two men, in which one male stabs the other in the bum. Lesbian ”sex” may be fun and all, but it aint real sex unless there is some sort of stabbing going on, perhaps with a cleverly shaped hand or steel dildo.
”Time to have sex, Sally Struthers!”

N-Gage
Nokia's failed attempt to join the ranks of Nintendo in the hand held gaming industry. Better known as the digital taco, it is the worst concept concived, holding the record for the earliest price drop in the gaming industry, for having their first price drop after just one week after its release. Now at the price of $200, it includes 3 free games and one month of pre-paid service for the cellular phone feature, which by the way you have to hold width side to your ear to talk in. Another ”put down” feature is that in order to change games, you must remove the battery.
”N-Gage? N-GAGE!? WHAT A POS IDEA THAT IS! I CAN'T BELIEVE THAT ANYONE WOULD BUY AN N-GAGE! YOU EVEN BOUGHT ONE! WTF?!?”

Donnie:
to get very high by smoking the reefer.
”– How come you missed your first day at school?
– I was so donnie last night that I even forgot what a school is.”

Är bratkulturen queer?

2006-11-20T11:10:00.000+01:00

Länkar till bratcommunityn Jiggy har under den gångna helgen valsat runt på nätet och väckt förutsägbar munterhet.

Det är enkelt – lite väl enkelt – att göra sig lustig över communitymedlemmarnas tonårsmuppiga snack om pengar, kläder, båtar och ”schteeek”. Man kan skratta gott åt alla foton av pojkar med bakåtkammade lejonmanar och brun-utan-sol-förtäckt acne, och åt ämnesrubrikerna ”Veckans Stekare”, ”Bästa/finaste restaurang du käkat på?” och ”Hur ska vi göra MUF till ett bättre ungdomsförbund?” i diskussionsforumet.

Men mitt bestående minne efter att ha surfat runt på Jiggy ett tag är det av manlig gemenskap, en gemenskap som verkar skilja sig en hel del från den jag och mina jämnåriga ägnade oss åt i tonåren. Vi svor åt varandra, jämförde oss med varandra och gjorde vårt bästa för att trycka till den eller de som råkade visa någon blotta i garden. Om man till exempel kom med en ny jacka till skolan gällde det att vara på sin vakt för nedsättande kommentarer i stil med ”du ser ut som en fitta” (kommentarer som jag givetvis vedergällde med kraft, men ändå). Att visa generositet och uppskattning gentemot sina kamrater fanns helt enkelt inte på kartan.

De här killarna, däremot. De sitter här, i det som det verkar nästan uteslutande manliga forumet, och ger varandra utan att blinka komplimanger och rosor för utseenden och klädval. ”Måste säga att Burton/Christopher hade en sjukt snygg outfit. Diggar 'kavajen' extremt mycket” skriver en kille. ”Diggar Maccans skeppis som fan” skriver en annan och får svaret ”Du är söt du med”.

Jag vet mycket väl att bratkulturen inte består av godhjärtade änglar och att det per definition är en kultur där medlemmarna inte döms för sina inre kvaliteter, utan efter kriterier som på olika sätt är kopplade till pengar. Men det är faktiskt lite just det som är grejen. För en gångs skull har vi pojkar som inte bedömer varandra med den klassiskt manliga måttstock där egenskaper som ”rakryggad”, ”ärlig” och ”pålitlig” alltid är de finaste. Här är det utseendet, ytan, som gäller.

Det faktum att män nuförtiden också objektifieras i vissa former av reklam har väl i ärlighetens namn ännu inte satt några djupare spår i hur samhället faktiskt fungerar. Men det här, killar som ger varandra komplimanger, det är på sikt könsrollsmässig dynamit (och här kan vi faktiskt ha ytterligare en förklaring till att Jay-Z slutat dricka Cristal).

Brats = queer.

Jag anklagar: Phil Spector

2006-11-17T16:44:00.000+01:00

Phil Spector och hans girl group-inspelningar brukar regelmässigt nämnas som något av det allra finaste i pophistorien. Dess anhängare talar om naiviteten, enkelheten, det oskuldsfulla, renheten och euforin, och passar i samma veva gärna på att slå fast att en bra låt inte ska vara längre än 2 minuter och 30 sekunder. Mer eller mindre ansträngda paralleller dras till lärjungar som Springsteen, Ramones, Jesus & Mary Chain i ambitionen att liksom en gång för alla cementera lagen om flickgruppernas ofelbarhet.

Jag satt en halvdag med Back to mono-samlingen för ett tag sedan och när den femtionde ”I will marry that boy”-refrängen skrällde fram började en lite obehaglig bild ta form i mitt huvud: det var två spektakulära afros i clinch – Spector och jag – och mina händer var hårt lindade kring hans lilla hals.

Gustaf utnämner ”Be My Baby” till en av de bästa låtarna som någonsin gjorts.
- Fruktansvärt bra låt. Många singer-songwriters i dag verkar ju tycka att en text är dålig så fort den innehåller ”baby baby”. Men vem bestämmer vad som är en dålig text egentligen? Jag tycker Phil Spector-texter är så jävla bra!
(Gustaf Kjellvander intervjuad i Revolver)

Fantastiska uppvisningar i ung, söt romantik, omöjliga att inte älska om man har hjärtat på rätta stället. Men framförallt är det perfekta popsånger.
(Per Bjurman om Spector, sedan denne i Aftonbladet utsetts till 1900-talets 19:e bästa artist)

Man kan lugnt säga att Spectors flickgruppsinspelningar har en upphöjd ställning. Det betraktas som musik som förmår överbrygga ålders- och genremotsättningar och är nästan objektivt bra. Om man tog en stenåldersman och spelade ”Da doo ron ron” för honom skulle han enligt denna teori börja hoppa upp och ned, grymta och klia sig mellan skinkorna av glädje.

Stenåldersmänniskorna är kanske smartare än jag, men under årens lopp har jag fått större och större problem med de gamla flickgrupperna och Spectorgrejen. Det handlar delvis om musiken i sig – mycket av det material som släpptes ut från fabriken på 60-talet påminner mest av allt om någon slags patinerade Smurfhits i mina öron – men i ännu högre grad handlar det om all skit det här ikoniserandet av girl group-kulturen dragit med sig.

1. Det oskuldsfulla inslaget.
När folk hyllar renhet i andra konstnärliga sammanhang brukar det väcka visst uppseende, eftersom det oftast kopplas ihop med konstsynen i totalitära regimer som nazism/fascism/kommunism. Men i det här fallet tycks det vara accepterat att drömma om fläckfria människor, ”rena” och ”oförfalskade” känslor och liknande.

2. Det nostalgiska inslaget.
”Det var bättre förr” är normalt ingen smart sak att säga om man vill bli tagen på allvar. Att utnämna reaktionär musik från 60-talets första halva till popens peak går däremot bra, vad det verkar.

3. Det pedofila inslaget.
Flickgrupperna var inte bara oförstörda, deras image var för att uttrycka sig försiktigt också synnerligen ung. Den där Carl Hamilton skrev en bok som hette ”Det infantila samhället” eller något liknande härom året. Vet inte om han tog upp vuxna indiemäns hang-up på flickor med prickiga klänningar och godisklubbor i munnen i den, men det borde han kanske ha gjort.

4. Alla de influerat.
Jag nämnde förut Bossen, Ramones och JAMC som exempel på artister som sugit åt sig av Spectors slickepinne och redan dessa namn utgör i varierande grad argument mot flickpopen i sig. Därutöver kommer alla som har dessa tre trendsättare som idoler: Håkan, Moneybrother, shoegazarna... Det här med att musik ska vara lättsmält, ”euforisk” och innehålla blås och glockenspiel, det sitter väldigt hårt. Och även om h&b-genren kanske är lite ohipp just nu är Spectors inflytande lika starkt som någonsin: världen har som bekant nyligen begåvats med ett nytt Crystals för Emmabodapubliken i och med The Pipettes. Prickiga klänningar och hela skiten.

William och Jim Reid hade inte gått på kommunala musikskolan. Det räckte med att slänga ner Phil Spector i en förstärkare och skruva upp volymen. Tre ackord. Världen är upp och ner. De kunde inte spela men det visste vad rocknroll handlar om.
(Bomben hyllar Jesus & Mary Chains "Upside down)

Det var ett j-la jobb att rippa ner mina favorit-CD på datorn och föra över dem till MP3 spelaren och det var absolut inte värt besväret. Och vem i hela världen kan njuta av att lyssna på musik genom datorns skämthögtalare? Själv blir jag bara förbannad när jag försöker. Nej, jag håller med gamle Spector: Back to MONO!
(signaturen Dag J på rootsy-forumet)

Tv-pitchen

2006-11-16T13:50:00.000+01:00

– Är det Scherman? Janne Jay-Hova? King of Gärdet?
– Ja, det är jag.
– Jag har en tv-idé jag tänkte testa med dig. Har du två minuter?
– Visst.
– Arbetsnamnet är Being Bingo-lotto Royale (with cheese). Varje spelomgång består av tre kärlekspar: två brats, två dokusvennar och två tjocka zigenare med kacklande höns i kjolarna. Paren ska raka av varandras kroppshår och tillaga en måltid av håret. Sen provsmakar en jury bestående av Bingo, Anna Järphammar, Keno-Tommy och E-Types farsa de olika rätterna.
– Jag lyssnar.
– Det par som får flest matpoäng får sen klä av sig nakna och gissa varandras telefonnummer, på tid. Får de tillräckligt många telefonpoäng går de vidare till Böglobbyn.
– Är inte det namnet upptaget?
– Nej, det här är en riktig lobby, med bögar. Där får de lite frågor om inredning, feng-shui och sån skit. Har de mindre än hälften rätt kommer Magnus Betnér in och drar ett par chockerande vitsar och så får paret ligga kvar i Böghögen tills nästa vecka. No mercy!
– Okej.
– Men om paret faktiskt fixade frågorna tar de sina bögpoäng och går till Finalen, som består av en dramatisk näbbfäktning mellan Gérard Depardieu och Väder-Tone. Paret ska tippa segraren. Prickar de in vinnarnäbben får de priset, som i varenda jävla omgång utgörs av en menora.
– En judisk stake?
– Ja.

Can't ban the postman

2006-11-15T11:35:00.000+01:00

Gerald Levert, han var the man

2006-11-14T12:59:00.000+01:00

Här kommer man hem efter några dagar på annan ort och det första man får se är att Gerald Levert har dött i en hjärtattack. Visst var han lite knubbig, men 40 år är ändå alldeles för tidigt och det är helt enkelt inte hållbart att 80- och 90-talens soulchampions ska falla ifrån i den här takten. Är det lutherburgarna som är boven?

Från den klädkoordinerade swingen med gruppen Levert på 80-talet via trion LSG till senare års solokarriär höll Gerald alltid stilen. Även om färgkombinationerna åtminstone i början ibland var lite åt det vågade hållet bidrog han själv med ett ständigt lika välansat helskägg och en röst i topptrim.

Soulsångare som briljerar med ett ungt perspektiv finns det gott om, men nu med både Luther och Gerald ur bilden, vilka ska fylla på lagret av kvalitetsmärkt soul som också kan fungera som inkännande soundtrack till skilsmässor och barnpassning? D'Angelo väger 300 kilo och förnedrar sig med att vara tjänstgörande r&b-neger på Snoops nya skiva och John Legend kommer nog alltid mest att kännas som Kanyes nickedocka.

Anthony Hamilton kanske, om tio år eller så. Det krävs en viss erfarenhet, pondus och skägg för att kunna göra fina sånger riktade till baby mamas:

Gerald Levert: ”So what (if you got a baby)”

I dag kastar jag, del 10

2006-11-09T13:50:00.000+01:00

Det var ett tag sedan jag kastade en skiva, men det beror inte på att jag numera bara hämtar musik via Oink och inte heller på att det saknas skit i hyllorna. Kastningen i dag känns lite genant – det känns motigt att erkänna att jag ens äger plattan, men det gör jag ju. Jag skyller på tillfällig svaghet och en envis hypekör där för några år sedan, en kör som försökte lura i mig att skivan innehöll någon slags funk.

I dag kastar jag Franz Ferdinand: ”Franz Ferdinand”.

När det gäller obegriplig framgång kvalar Franz Ferdinand nästan in i samma liga som Robbie Williams. Jag kan förstå att folk vill tralla med till Nic & The Family eller Basshunter, men Franz Ferdinand? Det finns ju inga låtar där. Bara de där postpunkgitarrerna där strängarna per definition alltid slås an nedåt, aldrig uppåt, och lite lätt manierad sång. Sitter med omslaget framför mig nu och läser titlarna. ”Take me out” ringer förstås en klocka men sen är det stopp – väldigt låg hit/krona-kvot.

Strokes har fått välförtjänt skit för de skivor bandet givit ut efter ”Is this it?”, men Franz Ferdinand fick inte bara beröm för den här debutskivan utan också för den andra skivan härom året, den som heter något jag just nu inte kan dra mig till minnes. Jag antar att det beror på att FF redan räknas som ett klassiskt band, ett nutida Orange Juice, ett band som har carte blanche att ge ut vad skit som helst eftersom de ”står på den goda sidan” eller något sådant. För att de under sin uppväxt höll fortet med modkavajer bland träningsoverallerna i Glasgows frityrdoftande förorter. Det är verkligen förfärligt, det här.

Galakväll på Operan

2006-11-08T12:20:00.000+01:00

Jag har bara varit på opera ett par gånger i livet men ändå fått för mig att jag nog skulle kunna uppskatta det. Det mesta talar för opera: skönsång, dramatik, feta kvinnor på scenen och bekväma stolar att sitta i. Men tyvärr verkar jag vara jinxad på något sätt, eftersom jag alltid tycks få ta del av det sämsta genren har att bjuda.

I går kväll var jag och såg genrepet på Dead man walking, en nyskriven opera baserad på den där Sean Penn-filmen. Det började som moderna operor brukar med full frontal nudity när de första skådisarna kommer in med könsorganen flaxande åt alla håll. Strax därpå blir så de nakna kidsen våldtagna och mördade. Rent allmänt är det väldigt ont om arior i uppsättningen och desto mer av sjungen dialog, typ ”–How aaaaare you doing, faaaaather? – I'm fiiiiiiine, thaaaaank you”, vilket är rätt påfrestande i längden. Författaren gör dessutom sitt bästa för att hålla ytan kontemporär med repliker som doftar Paris Hilton och Suge Knight, till exempel ”My Datsun was hot”, ”Bitch!” och ”This is Death Row, sistah”. Allt framsjunget.

Vid det föregående operabesöket såg jag Faust. Det var visserligen en gammal story, av Charles Gounod (eller Goethe om man så vill), men grundligt omtolkad till nutid med porrfilmsvisning på tv-skärmar och liknande.

Jag förstår att de som yrkesmässigt ägnar sig åt opera är bekymrade över att uppfattas som mossiga och över att unga människor hellre ser Borat än Don Juan. Och jag vill ogärna framstå som en reaktionär Hakeliustyp, men en av de stora lockelserna med opera för mig är just det faktum att det är gammalt och annorlunda. Går jag till operan vill jag ha peruker, vitpudrade ansikten och feta kvinnor. De här moderiseringsförsöken känns lite som om Carl Bildt fyllnar till på moderaternas julfest och vill visa hur ungdomligt sinnad han är genom att framföra en raplåt. Jag förstår varför de gör det, men det är bara inte rätt.

För ett antal år sedan dejtade jag en tjej som var engagerad operafan. Hon hatade på den tiden alla former av kultur som var framställda under det senaste seklet, vilket bland annat innebar att hon vägrade lyssna på popmusik. ”Varför ska jag ägna min tid åt den där skiten”, sade hon bryskt om någon nån gång råkade lägga på en Luther Vandross-skiva, och vi ägnade därför i stället kvällar åt att lyssna på Tosca och spela fyrhändigt piano. Men för fan, inte ens hon har lyckats stå emot operavärldens tvångmässiga moderniseringar. Nyligen hörde jag henne lägga ut texten om någon uppsättning där en klassisk opera placerats i en förutsägbart solkig nutidsmiljö.

Om någon därute någon gång får nys om en operaföreställning där musiken är av Verdi eller Puccini och där handlingen är fast förankrad i 1800-talet – mejla mig så har vi en dejt.

Jag är medveten om att det här blev långt och aningen highbrow, så för att muntra upp läsare med koncentrationssvårigheter kan jag väl i god Thorbjörn Larsson-anda sätta lite betyg. Dead man walking får betyget 3/10, Faust får 4/10 och den dejtade operatjejen 3/10.

Donnie delar ut Polarpriset

2006-11-06T14:11:00.000+01:00

Det har varit en skojig helg det här. Jag syftar förstås främst på Kanyes fyllespratt under MTV-galan, som visades på dansk tv härnere i the dirty south. Om någon mot förmodan har missat grejen så dök den diamantbeströdde dramadrottningen plötsligt upp på scenen när priset för bästa video delades ut till Justice i stället för till hans ”Touch the sky”.

”Min video kostade över en miljon dollar, den hade bilar som flög över stup, den hade Pamela Anderson, och om inte jag vinner den här kategorin förlorar hela galan sin trovärdighet”, bölade Kanye. Sen klappade han lite överslätande Justicekillen på axeln och tillade ”det är inget personligt mot dig, jag har inte ens sett din video”.

Det var det roligaste jag sett på tv sedan den där guldbaggegalan när Moodysson hade kaninöron och hetsade mot Harry Schein.

Men, till saken nu: det finns fler priser som ska delas ut snart. Jag går händelserna i förväg för säkerhets skull, annars kan ju juryn fatta fel beslut:

powered by ODEO

(streaming audio, ungefär 2 minuter)

Mer textmassa gratis

2006-11-02T19:37:00.000+01:00

Gjorde en rask genomgång av de gratisdagstidningar Malmö begåvats med åt webbpublikationen med det glamoureusa och trés exclusifa namnet Dyngan. Läs och håll med.

Grejer som är turk, del 2: Turkduschen

2006-11-02T18:27:00.000+01:00

När man ska gå ut med kort varsel, blir chockinkallad till anställningsintervju eller bara måste gå upp ur sängen i onödan är det inte alltid man hinner med en fullständig dusch, med allt vad en sådan innebär av av- och påklädning, löddring och efterföljande golvtorkning. Det är då man tar sin tillflykt till turkduschen, det vill säga ett snabbt lager deo straight upp i armhålan.

Ibland känns det som om turkduschen alltid funnits, vilket den i princip säkert också har. Jag antar att åtminstone tre av de fyra stånden på 1300-talet försökte dölja doften av mjöd genom att tugga på rosenblad eller något i den stilen. Men namnet turkdusch är faktiskt inte genomgående i Sverige. På Gotland – för att nu ta ett landskap i mängden – kallas motsvarande quick-fix i stället för raggardusch. Det kan ha att göra med att turkar på Gotland är ungefär lika vanliga som känguruer, medan raggarna däremot är en ständigt närvarande faktor i landskapet. Jag föredrar dock begreppet turkdusch, eftersom jag själv använder mig av bruket då och då och dessutom i största allmänhet uppskattar grejor som är turk.

En vanlig missuppfattning är att turkduschen skulle vara mindre renlig än en präktig svennedusch, men jag är inte säker på att det stämmer. Om armhålan (för att nu hålla oss kvar i den regionen) tvättas med tvål och vatten blir den visserligen ren för en kort stund, men bakterietillväxten sätter igång direkt och efter ett par timmar osar det grunge igen. Om man i stället med jämna mellanrum tillför alkoholhaltig deodorant dräps bakterierna direkt. Det är alltså inte bara så att parfymen döljer lukten, de andra kemikalierna gör sitt jobb för att rensa upp i bacillträsket de också.

Turkduschen: hård, gatusmart och skoningslös. Duger den åt Donnie duger den åt dig.

Blogguppslagen som ratades

2006-11-01T18:14:00.000+01:00

INTELLIGENT DESIGN (ID) VS. EMOTIONELL DESIGN (ED)
hur blev världen och mänskligheten egentligen till, och vilken design är egentligen grejen? (ev. fixa pratminus från staël von holstein & amelia)

VITA KVINNOR KAN INTE GÖRA MUSIK
(här finns ett förvånansvärt starkt case eftersom svarta män, svarta kvinnor och vita män gör storverk i parti och minut medan vita kvinnor är gravt underrepresenterade)

GESLACHT IN DE KEUKEN
kinky på holländska, ”hello, mijn naam is nog Donnie Donut maar vandaag is speciaal. Vandaag is Kinky (Kroezige) Afro blog in het Nederlands, omdat ik nieuwe grappige lezers en Nederlandse geluiden wil bereiken. Dit afgelopen week heeft voorbij overtuiging, veel wind en geen geld gezogen. Ik heb ook maagpijnen en een uitbarsting op mijn neus gehad”, etc

SCHULMAN ELLER SCHERMAN?
Donnie lär dig hålla isär mediatrashen

GAME, ÅRETS HUMORIST
(betraktelse kring textraden ”bounce like you got hydraulics in ya g-string”)

HAR BELGARNA SPECIAL K I ÖLEN?
variant på ölgubben Winbergh eller whatsisname i aftonbladet, han den gråe med skum i skägget (rätt tråkigt)

Dudes och dudetter, K-Fed är här

2006-10-30T14:47:00.000+01:00

Det satt långt inne, men nu är det här. Albumet från K-Fed, Kevin Federline, Britneys make och USA:s mest hatade man. Det där om USA:s mest hatade är inte något jag hittat på, det räcker att surfa runt på olika diskussionsforum för att inse att det förmodligen stämmer fint.

K-Fed har hamnat i en position där ingen längre lyssnar på vad han har att säga eller bryr sig om vad han gör. Folk är nämligen alldeles för upptagna med att hitta på roliga K-Fed-vitsar, som till exempel att säga vad de hellre skulle göra än att höra på hans skiva: ”jag skulle hellre köra handen i en mixer”, ”jag skulle hellre hälla svavelsyra i örat”, och så vidare. Han har till och med blivit grundligt dissad av amerikanske nyhetsmannen Anderson Cooper, som annars är mest känd för att gråta över offer i New Orleans. Det noggrant inlärda K-Fed-hatet finns inte heller bara i USA, det har också importerats till Sverige. Läs till exempel vad den här Slitz-mannen Rasmus Karlsson har att säga:

”Kevin, som innan han blev upplockad av Britney Spears var en gräsrökande nolla som sprang omkring och lekte svart i pösiga hiphop-kläder – tar nu hjälp av frun för att få upp försäljningen av sin apkassa debutalbum Playing With Fire.
[...]
I morgon ska han uppträda på Jay Leno, ett framträdande Britney förmodligen köpt åt honom. Vi på slitz.se lider med Jay Leno och alla som tyvärr tvingas höra skiten i morgon natt.”

Rasmus hade förmodligen inte hört skivan när han skrev det där, men med K-Feddy gäller nu inte vanliga mediala förhållningsregler. Det var antagligen också därför Per Bjurman, en man som inte är känd för sina kunskaper om bailefunk, fick recensera bailefunksingeln ”Popozao” i Aftonbladet och inte oväntat kom fram till att den var skit. I samma anda var Guardians omdöme: ”It was called PopoZao (meaning ’Nice Ass’), was sung largely in Portuguese and was described by one website as being ’barely coherent mumbling over the demo key on a Casio keyboard.’ Which was pretty fair.” Pretty fair, visst, men också en saklig beskrivning av genren bailefunk.

Men till saken. Albumet. Har den här historien ett så satans lyckligt slut att alla i själva verket har fel, att det här är ett mästerverk som folk kommer att omvärdera om tio år?

Tyvärr inte, men det är faktiskt inte K-Feds fel. Han rappar rätt hyfsat även om en och annan mental bild är lite obekväm (som ”I’m comin’ out like Janet’s titty at the Superbowl” i titellåten). Problemet är de anonyma beatsen, som varken är 00-tal eller 90-tal, varken syd, öst eller väst utan bara någon slags generisk karaokebakgrund garnerad med lite Dre-pianoklink när det ska vara extra ödesmättat.

Jag som trodde Disco D:s magiska fingrar åtminstone skulle se till att Feddy fick en modern och tidsenlig bas att stå på, snarare än låtar som förmodligen skulle ha ratats av Silkk the Shocker. Kanske ångrade sig Disco i sista stund och kom fram till att det vore dumt att slösa bra beats på en artist som ändå mest lär sälja på något slags freakfaktor, kanske överlät han grovjobbet på den här okände Notes-killen som också får produktionscredit. Synd hur som helst.

K-Fed: ”Playing with fire”

Vi får väl sätta vårt hopp till den svåra andra skivan i stället. Kinky Afro står i alla fall bakom dig, Kev.

Fem artiklar jag aldrig mer vill läsa

2006-10-26T12:49:00.000+02:00

Genomgång av whiskyns historia, där det bland annat berättas att ordet whisky kommer från det gaeliska ”uisge” som betyder ”livets vatten”.

En vandring genom det litterära Stockholm, med bokcitat och foton på portar bakom vilka Strindberg bott.

Resereportage från New York, fokuserat på kvarteren kring Times Square och där uttryck som ”smältdegel” och ”puls” förekommer.

Har du rätt lön?-artikel där man får lära sig att förhandla med chefen, resonera sakligt och framhålla sina goda sidor.

Porträtt av Lasse Åberg i avslappnad hemmiljö där han sitter någonstans på Gotland, målar akvareller och delar med sig av sina funderingar om livet.

.

Nytt krönikeverktyg: Hakeliusalizern (beta)

2006-10-24T11:31:00.000+02:00

Krönikor ska inte behöva ta flera dagar att skriva. Jag håller för närvarande på att utveckla ett verktyg som snabbar upp produktionsprocessen radikalt. Man stoppar in tidsenliga, i bästa fall dagsaktuella, substantiv på några ställen i matriserna och sedan ska det bara vara att fakturera. Här är några exempel jag slumpat fram ur databasen:

Sossar är mentalt störda

Jag fyllde år/hade bjudning/firade bröllopsdag nyligen. Folk kom med presenter. Bland presenterna fanns böcker/dvd/teaterbiljetter. Inträdesbiljetter till riktig konst, godkänd av kultureliten. Jag tackade och tog emot.

Veckan därefter var jag förkyld, smittad av skolbarnen, och bestämde mig för att läsa de där böckerna/se de där filmerna. Det var spännande. Alla handlade om incest, könsstympning och analsex. Någon hade tydligen bestämt att dessa ämnen är viktigare än allt annat just nu och ingen vågade säga emot eftersom kulturprogrammen i Stats-TV hade förklarat att det var viktigt. Att det var svårt och fint.

Men vi som inte stympar våra barn och bara orkar med missionären, vem skriver/gör filmer för oss? Vi får tydligen hålla till godo med Elsa Beskow/skamlöst underhållande skräp från Hollywood.

/Byline

Det är synd om oss i tweed

Är alla forskare/professorer dumma i huvudet?

Ni får ursäkta min rättframma fråga, men man undrar ju ibland. Härom veckan läste jag en artikel i DN/SvD där en forskare/professor i något ämne som kallas sociologi/etnologi/teatervetenskap förklarade att det är synd om fattiga/kvinnor/muslimer/humanister/cp-skadade. Varför? Jo, därför att de diskrimineras av den vite mannen. Den store satan. Yep, det är du och jag.

Jag medger gärna att jag är ganska primitiv. När någon knuffas i en kö/tränger sig i bilkön/stänger systembolaget innan jag hunnit handla tänker jag att jag vill spöa personen i fråga. Det gör säkert du också.

Men gör vi det? Spöar vi folk? Nej. Till skillnad från professorna/forskarna på Statshögskolorna kan de flesta av oss förstå att andra kan bli ledsna av oöverlagda påhopp.

Och dessutom är jag rädd om min kavaj – det är trots allt Harris tweed.

/Byline

Du är det fulaste som finns

Det finns folk som är gifta och har barn. Förstår om ni blir chockade av detta påstående, men så är det faktiskt. Jag känner flera stycken.

De där familjerna är emellertid inte så enkla och harmoniska som de ser ut. Fråga bara genierna i kultureliten/på Statsuniversiteten/i Lund så får du höra. De kommer att berätta saker om familjerna som får dina öron att krulla sig.

Till att börja med är de kapitalismens hantlangare, eftersom föräldrarna har fräckheten att köpa blöjor till sina barn. Kanske till och med engångsblöjor. Och så är de heteronormativa. Det betyder att mamma och pappa ligger med varandra och är mycket fult. Som lök på laxen är familjerna ofta (medelklass). Jag skriver ordet inom parentes för säkerhets skull, eftersom det är det fulaste som finns.

Kanske kunde vi bilda en underjordisk rörelse/ett medborgargarde, med hemliga knackningar och handskakningar?

/Byline

UPPDATERING: Populärkultursjunkien gjorde i juni en Bjurmanizer. Fortsätter vi i den här takten kan krönikerandet vara helt automatiserat snabbare än någon anat. Bra.

Ett utvik kommer sällan ensamt

2006-10-20T12:55:00.000+02:00

Amelia Adamos blaska M drar igång en reklamkampanj och givetvis ska även dessa tanter kasta av sig stödstrumporna för att visa att äldre också kan vara raffiga. ”Tillsammans med kollegorna Marianne Brandt, 57, Katarina Ewetz, 61, Elsbritt Forsström, 61, kommer Amelia Adamo, 59, att synas på affischer, i bara underkläderna.”

Jag gjorde ett utkast till en av annonserna, men de verkar tyvärr ha hållit fast vid den ursprungliga versionen:

.

Ständigt dessa välgörenhetsutvik

2006-10-19T09:40:00.000+02:00

Jag vet inte när det började, men det känns som om det var tio år sedan. Kanske är det femton. Någon kläckte idén att göra en kalender med utvikningsbilder där intäkterna gick till välgörande ändamål och där utviken inte var på riktigt utan bara på skoj. Glimten i ögat. En kul grej. Ni vet.

Grejen kanske var kul i något år, och välgörande ändamål kan också förlåta en hel del. Men ingen tycks ha reagerat på att det har gått extrem inflation i de här på skoj-kalendrarna. Brandmän, skolsköterskor, lågstadielärarinnor, geologer, systemvetare – så gott som varenda existerande yrkesgrupp har vid det här laget poserat på lättklädda bilder, iklädda brandhjälmar, kökshanddukar och glimtar i ögonen. Och om det fortfarande finns någon yrkesgrupp som ännu inte fått kasta kläderna kan man vara säker på att de står näst i tur.

För om man skrapar lite på ytan anar man snart att det inte bara är de välgörande ändamålen och den skojfriska stämningen under fotograferingen som lockar, utan faktiskt också det förbjudna faktumet att det är lite kittlande att visa sig naken och tänka sig att någon åskådare någonstans därute kanske rentav smyger ner handen i brallan. Folk vill visa sig nakna förutsatt att det sker inom en föregivet humoristisk inramning. Erkänn, Alexandra Charles!

Just Alexandra Charles har dragit igång den så kallade 1,6-miljonersklubben, en klubb till vilken alla svenska kvinnor över 45 år tvångsansluts. Klubben ligger bakom en årlig nakenkalender där objekten utgörs av äldre kvinnor inom yrkeskategorin kändisar och där intäkterna går till genusmedicinsk forskning.

Expressen gnuggar förstås händerna över chansen att få visa naken hud och jag är tyvärr inte bättre, även om jag tänkte passa på att syna bilderna ur ett lite mer kritiskt perspektiv för en gångs skull: är de något att ha?

Britt Ekland. Bilden är väldigt mörk och man ser halspartiet, armarna och övre delarna av benen. Som extra avskräckande faktor har hon vad jag tror är en yorkshireterrier i famnen: världens mest osmakliga hundras. Fluktbetyg: 2/10.

Dominika Pezcynski. En uppfuckad Zornkulla som ramlat ner i en tecknad film. Visar mest hud av alla här vilken antagligen ligger i linje med hennes personlighet. Fluktbetyg: 3/10.

Alexandra Zazzi. Egentligen inte mycket att hurra över men i jämförelse med de övriga är den rätt okej. Man anar kurvan av en tutte och det är alltid trivsamt med kvinnor som är festsminkade och nakna i köket. Fluktbetyg: 5/10.

Viveca Lärn. Om detta räknas som ett utvik antar jag att Fredrik Reinfeldt var rena Playgirlmaterialet när han läste upp regeringsförklaringen i förra veckan. Vad vi ser är en tant i gult regnställ, tack och lov på behörigt avstånd från kameran.
Fluktbetyg: 0/10.

Maud Adams. Cellon har ungefär samma täckande yta som en större baddräkt och det är inte särskilt eggande. Däremot kan man konstatera att hon ser obalanserad och på gränsen till galen ut, som din genomsnittliga kaninkokerska. Fluktbetyg: 2/10.

Harriet Andersson. Generös v-ringning även om det av åldersskäl inte finns så mycket därunder. Ser snäll och trevlig ut, men fotot hade i sanningens namn passat bättre till en lördagsintervju i DN.
Fluktbetyg: 0/10.

.

Grejer som är turk, del 1: Turkmercan

2006-10-18T11:45:00.000+02:00

Vad är långt, rostigt och doftar diesel? Turkmercan, förstås. Det är hög tid att den hyllas och jag vet inte vem som skulle vara bättre skickad att göra det än jag, som i princip växte upp i baksätet på en.

Turkmercan är helt enkelt en Mercedes-Benz som är tillverkad någon gång mellan 1975 och 1985 och som genom en väl avvägd blandning av omvårdnad och nonchalans fortfarande rullar. Den drivs ibland med diesel och är påfallande ofta brun eller sandfärgad.

Turkmercaägaren är till skillnad från Toyota- eller Nissanägaren så gott som alltid en man. Ibland ägs den av äldre män i landsorten, som fortfarande sörjer att något Run DMC-fan norpade kylarprydnaden 1985, och ibland av skinnjackebärande män i import/exportbranschen. Men allra hårdast är turkmercan i händerna på en ung, strävande innerstadsgangsta, med nya Birdman/Lil Wayne-albumet dunkande ur den tyska originalbilstereon från Grundig eller Blaupunkt, och med en avsågad hagelsprakare under förarsätet.

Sätena, ja. De är av någon slags läderimiterande vinyl, som under soliga sommardagar blir så brännande het att det fräser till i låren om man är dum nog att sätta sig på den i shorts. Interiören i övrigt formligen osar av gamla Västberlin, peepshowbås och vintage-taxi. Faktum är att det här också är en typ av bil som ofta har gjort en sejour som taxi, på någon grekisk ö, där den tutat på – och ibland lite varsamt krockat med – diverse får, getter och turister.

Give it up för turkmercan: ett sjuhelvetes motorfordon.

Ving – känslan sitter kvar länge

2006-10-16T15:30:00.000+02:00

Nordiska charterbolag har en lång tradition av att nosa upp nya, exotiska diktaturer eller färgstarka svältområden att skeppa iväg sina kräsna kunder till och årets vinterresekataloger utgör därvidlag inget undantag.

Bland nyheterna hos Ving finns Bandar Seri Begawan i det rojalistiskt öppna Brunei, Sihanoukville i lusfattiga och korrupta Kambodja, och – här höjer jag lite på ena ögonbrynet – notoriska prostitutionscentralen Pattaya i Thailand.

Plötsligt känns det som om Houellebecqs bok Plattform har kommit åtminstone en liten bit närmare verkligheten. Företaget har dock inte tillräckligt med chutzpah för att prova slogans som ”Ving ger dig fett på sylen” eller ”Doppa veken med Ving”, i stället är det hycklande omskrivningar och försiktigt tassande beskrivningar av resmålet som gäller i katalogen:

”Hit reser såväl familjer och par som ensamresenärer med sol, bad, nöjen och äventyr i sikte. Men inte till vilket pris som helst - i Pattaya är det billigt, även med thailändska mått mätt.”
(...)
”Partaja i Pattaya: Barer, diskotek, nattklubbar, shower och kabaréer. Pattaya är en – inte alltid rumsren – nöjesort av stora mått och pulsen är hög under kvälls- och nattetid.”

Ensamresenärer och inte alltid rumsrent, jojo. Donnie ringde upp Vings kommunikationsdirektör Joakim Eriksson i ämnet.

Pattaya, har ni haft mycket efterfrågan på det resmålet?
– Nej, det kan man inte påstå. Det har varit ett ganska litet resmål. Jag menar, Pattaya har ju varit besudlat med ett rykte om mycket prostitution historiskt. Myndigheterna försöker göra mycket för att ändra den bilden och locka en annan publik, även om det med handen på hjärtat fortfarande är en större koncentration av prostitution än någon annanstans i Thailand.

Kommer ni då att vara kvar?
– I slutändan är det ju kundernas kommentarer som avgör, och vilka kunder som söker sig dit. Med fokus på familjer har vi inget intresse av att fortsätta driva det om det skulle råda tveksamhet om varför folk åker dit, om du förstår vad jag menar. Vi tror att en god form av turism, med normala resenärer, familjer och vanliga par är det bästa sättet att motverka sexuellt utnyttjande av minderåriga och även vuxna.

Exakt hur gangsta är Anna Sjödin?

2006-10-12T20:13:00.000+02:00

SSU-basen Anna Sjödin blev ju fälld för det där fyllegruffet på Crazy Horse och de flesta verkar vara eniga om att hennes tid inom politiken är ute. Alla utom Anna Sjödin själv, som uppges se fram emot en ny runda i rätten.

Det här leder förstås fram till frågan om exakt hur g-g-gangsta kvinnan egentligen är.

Brottshistorik
Numera fälld för förolämpning, egenmäktigt förfarande, våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd.
Gangstabetyg: 8/10.

Fysik
Bred som Big Pun och dessutom före detta landslagsspelare i rugby. ”Babak Jamai beskriver hur en fysiskt råstark Anna Sjödin övermannade honom totalt, gjorde en strypsnara av halsringningen på hans tröja och slog mot hans hals, efter att hon först sedan hon slagit honom till marken med knytnävslag”.
Gangstabetyg: 9/10.

Verbala skills
Att kalla ordningsvakter för ”jävla svartskalle” ger kanske inga talibkweliska lyrikpoäng, men nog tyder det på stake.
Gangstabetyg: 6/10.

Uppväxt
Född i Össeby-Garn i Stockholms län. Jag har inte heller nån aning om var det ligger men visst låter det lite grand som Cabrini-Green.
Gangstabetyg: 6/10.

Civilstånd
Ogift och lever alltså i synd. So many niggas, so little time!
Gangstabetyg: 8/10.

Cristal-faktor
Starköl och tequila, som sagt var, på Bronco's bar och Crazy Horse.
Gangstabetyg: 0/10.

Gräsbärarna
Det där SSU-ombudsfolket hon har/hade i släptåg ser ganska slätstruket ut, men det blir trots allt props för att de spelade maffiakortet och hotade med justitieministern.
Gangstabetyg: 7/10.

Sammanfattning:
Anna Sjödins totala gangstabetyg blir 7/10. Hon är med andra ord åtminstone hårdare än Ja Rule.

Kör ut dem

2006-10-12T14:10:00.000+02:00

Miljöminister Andreas Carlgren angav felaktiga inkomster.
Lösning: Carlgren avgår.

Orhan Pamuk fick Nobelpriset i litteratur.
Lösning: Horace avgår.

Anna Sjödin dömd till dagsböter: fälldes på samtliga åtalspunkter.
Lösning: Sjödin avgår, liksom Babak.

”Linda” fick lönen svart – hon berättar om överklasslivet hos Maria Borelius:
”Jag fick dubbelt så mycket betalt som de två andra”.
Lösning: ”Linda” avgår.

Cecilia Hagen intervjuar Cecilia Stegö-Chilò och citerar ”Det kommer aldrig att bli några kvittoskandaler kring mig”.
Lösning: Cecilia avgår.

Här kraschar baseboll-stjärnan in i skyskrapan: planet flögs av Cory Lidle, 34, kastare i basebollaget New York Yankees.
Lösning: George Costanza avgår.

Förbjud nöjesfält, sockervadd och barn

2006-10-09T14:31:00.000+02:00

Helgens olycka på Liseberg där en kvinna fick två Flumeride-båtar i huvudet sätter fokus på ett problem som länge funnits i samhället, nämligen nöjesfält. Inte nog med att nöjesfält är livsfarliga, de är dessutom det tråkigaste som finns. Om nöjesfält hade uppfunnits i dag hade de förbjudits direkt och det på goda grunder.

Om man bortser från ölfrågesporterna på Tyrol är nöjesfältets funktion ett enda, nämligen att låta barn utsätta sig för fara och skräck under kontrollerade former. Egentligen hatar förstås barn faror och skräck precis som alla vi andra, men barn sitter i den taskiga sitsen att de är extremt mottagliga för grupptryck. När äldre syskon eller kamrater lägger ut texten om hur sjukt häftig en åkattraktion är tvingas barnet i praktiken att internalisera denna åsikt och småningom intala sig själv att åkattraktionen i fråga verkligen är den s k ”grejen”.

Därmed ställs föräldrarna inför ett ständigt tjat om besök på Gröna Lund/Liseberg/Tivoli, eller för de fattigaste, Malmö Folkets Park. Åkband ska köpas, till kostnaden av en middag på en skaplig restaurang, och för att ungarna ska bli riktigt nöjda ska föräldrarna helst åka med i attraktionerna också. Detta, och det faktum att jag i två års tid bodde granne med Liseberg och hade ”IIIIIHH”-skriket från bergochdalbanan som ljudkuliss en gång i minuten från april till oktober, är två huvudanledningar till att jag inte skaffat mig några mini-Donuts.

Om man vill kastas fram och tillbaka i luften kan man flyga propellerplan i åskväder eller åka stadsbuss i Malmö, vill man äta sockervadd kan man pilla loss lite isolering från vinden, vill man kräkas kan man dra en shotsbricka på Gröne Jägaren med Gustav Gelin. Vi behöver inte nöjesfälten – det är de som behöver oss, våra pengar och våra kroppar.

Min ”favorit”-attraktion är förresten de där veteranbilarna. Om de nu bara kunde hotta dem med lite krom, plysch och en bra bilstereo så att de blev av med den värsta fossilkänslan skulle de vara rätt okej.

It's as serious as cancer

2006-10-05T16:35:00.000+02:00

Mina favoritblommor

2006-10-03T22:43:00.000+02:00

Jeepar och stora bakar i all ära – det finns mer i livet än så. Snittblommor, till exempel. Ett område som traditionellt varit ett reservat för medelålders kvinnor och pensionerade män någonstans mellan första och andra prostataoperationen. Det ska jag ändra på.

Blommor är väldigt vackra. Det låter inte så lite platt när man säger det, men hur ska man kunna närma sig det vackra om man inte ens vågar ta ordet i sin mun? Min favoritblommor är ofta korgblommiga, det vill säga uppbyggda med kantblommor som solstrålar ut från kokarden i centrum, men jag tror att jag stegvis kommer att vidga min smak.

1. Tulpan.
Kallas ofta ”blomman som pratar” med hänvisning till de där gnisslande ljuden som påminner om när Benny Hill sätter sig i en lädersoffa iförd läderbyxor. Men det är inte det som är grejen med tulpaner. Det är de extremt dramatiska färgskiftningarna. En tulpan kan gå från till exempel illgult till pornografirosa på bara några millimeter.

2. Gerbera
Lite överexponerad, inte minst sedan Julia Roberts rollfigur i Alla säger I love you slog fast att det är hennes favorit, men det är verkligen inte utan anledning. Gerberan har fantastiska varma färger som ofta ligger någonstans mellan en solnedgång och Beyoncés hy.

3. Krystantemum
Ännu en fin korgblommig växt, reslig och ofta i starka gula eller röda färger.

4. Solros
Egentligen är solrosen inte särskilt vacker med stickiga blad och den där stora, köttiga, bruna kokarden i mitten. Men om man jämför med vanliga trista rosor så är det en bra blomma att ge bort, det känns lite som att överräcka en lyktstolpe.

Till sist en rad om vad jag inte gillar: krukväxter. En stor del av tjusningen med blommor är just snittningen: att de är dödsdömda redan när buketten sätts samman.

Att döda en gris

2006-10-02T10:10:00.000+02:00

Jag har nyligen fått ett delikat problem på halsen. Ett par äldre, avlägsna släktingar bosatta ute på landet har bjudit in mig till grisslakt. Det finns säkert någon underliggande machodimension i inbjudan och mycket riktigt har den också gjort mig förvirrad. Kosherdimensionen vid slakten är förstås oväsentlig eftersom det ändå handlar om svinkött, men bortsett från det: hur går man egentligen till väga för att inte framstå som en klåpare?

Om jag får tag på Lill-Ali i tid kan jag kanske komma över ett skjutvapen och då är det ju inga problem. Bara att smattra iväg några rundor över grisen så är saken klar. Om inte, så blir det värre. Att nacka den med yxa som om det vore en höna lär vara helt omöjligt med tanke på att ett gödsvin förmodligen har ett kragnummer en bra bit över 100. Att baxa in den i garaget och gasa den eller tömma en burk rohypnol i fodret är nog inte heller några bra idéer eftersom det riskerar att förgifta kotletterna.

Efter mycket tankearbete är det bästa jag kommit på hittills att 1) vänta tills grisen somnat, 2) överfalla den med en dolk och 3) knivhugga den tills den ligger still. Men även om upplägget verkar hyfsat vattentätt är jag inte helt lugn – i värsta fall riskerar det att bli en ganska snaskig historia.

Hiphopen tappar håret

2006-09-27T13:48:00.000+02:00

Den evige hjälten Ludacris har precis kommit med en ny skiva, Release therapy. Eftersom man alltid blir på gott humör av Ludacris har jag ganska stora förhoppningar på den, trots att den fått rätt ljummen kritik. Men skivomslaget – det fick mig nästan att ramla av stolen.

Luda har rakat av flätorna och skaffat sig en trimmad buzzcut, turksnagg, Lydmarsoulfrissa eller vad man nu föredrar att kalla skiten. Se själva:

... och jämför sedan med hans tidigare, mer livsbejakande stilar:

Det värsta är att det här inte verkar vara en isolerad Ludacristrend. Busta Rhymes har som bekant också fimpat flätorna för en kortklippt variant. Musikvärldens klassiska stora frisyrer försvinner i oroväckande fart och frågan är vad och vilka som nu står på tur. Kommer Erykah Badu att förvandla sig till en svart Sinead O'Connor?

Vad gäller Ludacris ger jag sista ordet till signaturen Wifey på ett Yahooforum:

”He styll looks good its just that he looks HELLA SEXII wit dem Braidz i mean i love him to death eva since he been rappin just when i seen the braidz it brought him sex appeal wit dem gone im cryin for him to let it grow back i swear if Omarion does that im cry my eyes out but back to Luda the hair cut is alright”

Släpp in Israel i EU

2006-09-26T14:10:00.000+02:00

I dag väntas EU-kommissionen föreslå att Bulgarien och Rumänien släpps in i gemenskapen 2007. Ett sådant beslut lär säkert följas av en del tjafs om undantagsregler för arbetskraftsinvandring, men ingen tycks ifrågasätta beslutet i sig. Förutom möjligen jag, då.

Jag kan ha förståelse för att man vill släppa in Bulgarien som någon slags plåster på såren – de tar ju numera emot tiotusentals svenska ungdomar varje sommar i Sunny Beach, serverar dem billiga Tequila Sunrise och får som tack sina rabatter grundligt nerspydda. Men Rumänien? Senast jag kollade var Rumänien ett land där folk kuskar runt i häst och vagn, spelar dragspel och fördriver tiden genom att skjuta med hagelsprakare på lösspringande rabieshundar. Min diagnos är att EU-kommissionen närläst ”Svart katt, vit katt” och vill ha lite autentisk Kiviks marknad-exotism i unionen, allt i syfte att dra uppmärksamheten från den förda jordbrukspolitiken.

Om EU i stället hade varit en seriös sammanslutning hade de i första hand vänt sig längre ned i sydöst för att hitta nya medlemmar. Jag tänker förstås på Israel.

Israel har de flesta av de egenskaper kommissionen brukar efterfråga: hyfsad ekonomi, någon slags demokrati och ett rättsväsende. Landet har dessutom en oslagbar tillgång i form av sin armé. Om Israel blev medlem av EU skulle de övriga medlemsstaterna kunna droppa alla tankar på ett gemensamt EU-försvar eftersom Israel ensamt skulle kunna försvara hela världsdelen och bomba ihjäl allt och alla, från Shetlandsöarna till Karelen.

Visst kommer det att finnas folk som har invändningar. ”Israel ligger inte i Europa” är en sådan. Men det gör inte Turkiet heller, och det har inte hindrat kommissionen från att förhandla med dem. ”EU bygger på en kristen värdegrund”, säger kanske någon annan. Då pekar jag återigen på Turkiet, eller på militant ateistiska stater som Sverige, Danmark och Finland.

Förresten har Israel en betydligt viktigare gemensam värdegrund med Europa än någon religion, eftersom landet sedan länge är trogen deltagare i Eurovision Song Contest.

.

Onkel Zusman feat. Lil Jon

2006-09-25T11:34:00.000+02:00

Tack till Anna för den där.

De små stegens tyranni

2006-09-21T12:13:00.000+02:00

I dag blir det inga djupa insikter utan bara vanligt insändargnäll (men det måste ändå ut, eftersom jag i likhet med Thorsten Flinck har ”övertryck i hjärnan”: om det inte släpps ut riskerar huvudet att sprängas).

1. Varför skriver alla nyblivna föräldrar i födda-annonser nuförtiden ”det blev en liten Viktor” eller ”vi har fått en liten Lisa”? Det har ni inte alls fått, ni har fått en liten son eller dotter, och att ungen är liten när den föds är ganska redundant information. Om ni vill berätta vad barnet ska heta kan ni med fördel skriva ”Vi har fått en son, han ska heta Kenny, fatta!!”.

2. Varför är inte alla stolar på tågen vända åt samma håll, så att man kan bre ut benen under stolen framför? Som det är nu är risken minst 50 procent att man hamnar på en plats där fyra personer sitter vända mot varandra vid en litet fjolligt vikbord, gnuggar knäskålarna mot varandra och stirrar ut genom fönstret för att undvika varandras blickar. När man bokar biljett verkar det nästan som om det skulle vara någon sorts bonus att få de där sätena, ”plats med bord”. Vad väntar de sig, att folk ska börja bonda spontant över bordsskivan? Är det tänkt som någon sorts små demokratiska torg på tågen, i syfte att underlätta spännande möten och förbättra integrationen? Dra åt helvete.

Dagens Kinky Resumé

2006-09-20T11:45:00.000+02:00

Johansson avgår
Djurorganet Vi Hundägare står utan layoutare. Kjell Johansson avgår som sidmakare med omedelbar verkan.
– Situationen var ohållbar, säger han.
Läs mer

Andersson går till Vi Hundägare
Anna Andersson blir ny layoutare på Vi Hundägare. Hon kommer närmast från tidningen Lagerhållning, där hon haft samma position.
– Det känns otroligt stimulerande, säger hon.
Vi Hundägares redaktionssekreterare Gunsan är mycket nöjd med sin prestigevärvning.
– Andersson är Sveriges bästa layoutare inom hundbranschen, säger Gunsan.
Läs mer

Vi Hundägares chockvärvning
Vi Hundägares värvning av Anna Andersson kom som en blixt från klar himmel för tidningen Lagerhållning. Tidningen Lagerhållnings redaktionssekreterare Sven-Bertil förnekar dock detta.
– Vi har många spännande satsningar på gång under hösten och har redan haft kontakt med flera spännande layoutare, säger han.
Läs mer

Unika Partiet: Vi hoppades på 1 procent

2006-09-19T17:28:00.000+02:00

Under en vecka i årets rötmånad lanserade Linda Rosing ett nytt parti, Unika Partiet. En partistyrelse rekryterades hastigt och de cashade in ett antal spaltmeter i kvällisarna:

”Expressens avslöjande om att Linda Rosing ger sig in i politiken har skapat stor uppståndelse.”

”I går beställde Linda Rosing 203 000 valsedlar. Nu tar den forna dokusåpastjärnan steget in i rikspolitiken. Som partiledare för Unika partiet.”

”Här är partiet – och personerna – som ska ta Linda Rosing till riksdagen.”

Hittills har Valmyndigheten hunnit räkna ungefär hälften av rösterna i riksdagsvalet och en sak är klar: om Unika Partiet ska komma in behöver de en smula flyt i de distrikt som återstår. Av 2,8 miljoner räknade röster har partiet hittills fått exakt 103 stycken.

Partier som Enhet, Folkets Vilja, Ny Framtid, Allianspartiet och Klassiskt Liberala Partiet ligger hästlängder före Unika Partiet. Om partiet verkligen beställde de där 203 000 valsedlarna måste valresultatet innebära något slags rekord vad gäller pappersslöseri.

Pierre Almquist sitter i partiets styrelse. Han hade hoppats på ett valresultat kring 1 procent snarare än de 0,00 procent som nu ser ut att bli fallet.

– Vårt riktiga mål är EU-valet. Egentligen var det idioti att ställa upp i riksdagsvalet bara sex veckor innan valet. Vi hade hoppats på att få 1 procent, men det var bara förhoppningar och vi är nöjda med att folk lagt märke till oss, säger han när Donnie ringer upp.

Enligt Pierre Almquist har partiet fått mängder av positiva reaktioner från omgivningen. Med denna massiva kärlek från folket i ryggen ska satsningen fortsätta och en ny styrelse väljas vid det kommande årsmötet.

– Vi har fått uppmärksamhet, det var det vi var ute efter. Nu är det EU som gäller.

Sverige har ingen valhemlighet

2006-09-18T18:24:00.000+02:00

Det är ju val ganska sällan, så mellan varven hinner man liksom glömma hur det går till. I går blev jag påmind. Av de demokratiska grundstenarna allmänna, fria och hemliga val klarar Sverige två kriterier av tre – det är ”hemliga”-biten som fattas.

Där jag röstade var allt som det brukar. På vägen in genom porten blir man trakasserad av valarbetare, som det visserligen är rätt lätt att slinka undan. Men sedan, när man ska skaffa valsedlar, uppstår ett problem för den paranoide. Man måste rycka åt sig sedlarna medan en intresserad kö står bredvid och studerar en.

Väl inne i vallokalen (Sorgenfriskolan, om någon undrar) kom nästa granskning. Medan väljaren stod bakom de där fåniga gröna skynkena och fipplade med lapparna stod kön av väntande folk och glodde in genom den stora fönsterruta som var mycket strategiskt placerad bakom ryggen på de röstande. Jag stod bara i kön någon minut och hann inte se mer än ett par röstare i aktion – en mörk, krullhårig kvinna (hon viftade med kd-lappar) och en ung man (visade sig vara vänsterpartist).

Andra länder har löst de här problemen genom ökad anonymisering: i Danmark delas till exempel listor med samtliga partiers namn ut och väljaren kryssar valfritt parti inne i ett bås med fyra väggar, i USA drar man i en spak och väljer George W Bush oavsett om man vill eller inte. Det finns många tänkbara lösningar. Men i Sverige, där alla ändå är överens, kanske det är lika bra att skippa illusionen om valhemlighet helt och hållet. Som en bekant sade när jag gnällde över saken: måste allt vara så jävla hemligt då?

Om folk lämnade in valsedlarna utan kuvert kunde man i stället för den där gamla ramsan ”röstar gult, röstar vitt, röstar blått” få höra ”röstar moderat, röstar kommunist och röstar SPI”. Öppenhet, transparens och enklare att räkna. Det är förmodligen framtiden.

Krama mig inte

2006-09-15T13:25:00.000+02:00

Föreställ er situationen: en parmiddag är äntligen över och paren ska ta adjö. De två kvinnorna kramas, sedan kramar kvinnorna om varandras män. Det enda som återstår är för männen att ta farväl. Vad gör de då? Kramas?

Den där situationen är ett elände och i grund och botten är allting faktiskt Lokets fel. Det asexuella kramandet som alternativ till vanlig hederlig handskakning fanns visserligen innan Bingolotto, men det var i det programmet kramen upphöjdes till riksnorm. Varje vinnare var tvungen att krama Loket och gradvis präntades det in i vårt medvetande att det var naturligt.

Själv föredrar jag utan att tveka det enkla, okomplicerade handslaget framför den inställsamma, sliskiga kramen. Jag vill inte bli omfamnad av män och skulle gärna undvika det även med kvinnor, men i kontakt med dem är kramandet numera obligatoriskt – att ta ett steg bakåt och sträcka fram handen tolkas som ett kraftigt avståndstagande. Detta trots att det faktiskt finns särskilda inbyggda svårigheter med att krama kvinnor. Man vill helst undvika att ta dem på brösten, åtminstone ute i offentligheten, och måste därför alltid tänka på att gå in i kramen med en rejält vid armföring.

Martin Björk – kramas Beanie Sigel – kramas inte

Falsksångens död

2006-09-13T12:45:00.000+02:00

Så kallad ”vit” musik (inte nödvändigtvis att förväxla med så kallad vit makt-musik) har under ett par decennier haft en särställning inom popen, såtillvida att dess företrädare har kunnat sjunga svagt, dåligt eller rentav falskt utan att behöva vara rädda för repressalier.

Från Mark E. Smith via Kim Gordon till sentida svenska representanter som Henrik Berggren, Håkan och Embassy har dörren stått öppen för alla tondöva indierockers med hjärtat på tröjärmen. De har kommit undan med saker som inom så kallad ”svart” musik i bästa fall hade inneburit en livslång karriär som gräsbärare.

Men på sista tiden syns det faktiskt en ändring i mönstret. Med en flod av gratismusik att välja ur tycks indiepubliken till slut ha blivit mer kräsen. Preferenserna verkar sakta men säkert glida över mot band vars sångare kan hålla en ton, eller åtminstone hantera en autotuner.

Ett par relativt färska exempel:
1. Syntpop för indiepublik: Hot Chip sopar undan Embassy och TTA.
2. Gitarrindie: TV on the Radio sopar undan resten.

Donnies prognos: om två år kommer alla indieband, hur musikaliskt experimentella de än vill vara i övrigt, att tvingas anlita sångare i klass med Anthony Hamilton eller Mariah Carey, vilket i sin tur kommer att tvinga mängder av indiebolag i konkurs.

Kristallen får mig att sakna Tiljans Talanger

2006-09-12T12:27:00.000+02:00

Jag är inte säker på vad som är mest irriterande med tv-priset Kristallen – pristagarna eller rapporteringen kring dem.

Att Peter Settman, Filip & Fredrik och Let's dance får priser är förstås provocerande, men vad ska man då säga om den DN-artikel Hans Kronbrink (en farbror på frigång från någon palliativ vårdenhet) knåpade ihop efter galan? Han går ut hårt med att kalla Filip & Fredrik för vildbasar och fortsätter:

”Senare utsågs deras 100 höjdare till Årets humorprogram och Grattis världen till Årets livsstilsprogram. Ändå menade de båda efteråt att deras program den här säsongen är ännu bättre!” En sådan förvånande självsäkerhet, Hans!

SvD hade den goda smaken att inte skicka någon egen skribent till galan utan använder byråtext. TT Spektra: Varför är ”Så ska det låta” så populärt? – Det är tävling, det är lätt för alla att hänga med och vi har kul när vi gör det, sade Peter Settman.

Det här är förstås en ouppnåelig dröm, men nästa år hoppas Donnie ändå på en kristallnatt som gör skäl för namnet: med stora mängder krossade tv-rutor och reporter-laptops. Det är enda vägen framåt.

Därför röstar jag på Gamla moderaterna

2006-09-10T20:02:00.000+02:00

Min feberkurva inför det stundande riksdagsvalet beskriver hittills en lång, vågrät linje.

På ena sidan har vi skämtet Nya moderaterna med den snaggade Monchichi-killen, ett par anonyma högstadielärare och så den där hemska, norrländska kosack-kvinnan som reppar centern, och i den andra ringhörnan har vi Persson, Ohly och Wayne Coyne. Alternativen känns förfärligt vattniga och intetsägande – det mest psykologiskt intressanta är kanske Monchichi-killens envisa försök att sälja in sig genom att tala så dämpat och mjukt att man nästan inte hör vad han säger.

Med mindre än en vecka kvar är det dags att göra något drastiskt åt den här snarkfesten.

Eftersom jag alltid står upp för dem som får överkryssade getingar och minustecken av lågpannade kvällstidningskrönikörer (jag hänvisar bara till mina sentida kampanjer för Anni-Frid Lyngstad, Dave Stewart och Bustas senaste) har jag på sista tiden gripits av en viss saknad efter Gamla moderaterna.

Ni vet vad jag menar: Anders Björck, Lars Tobisson, Per Unckel, Gunnar Hökmark och Dinkelspiel. Riktiga, tvättäkta freaks som malebondade över whiskygroggar i mörka bunkrar i Gamla Stan. Hånflinande nolltaxerare som utan att tveka skulle köra över en ensamstående trebarnsmamma som stod och skräpade framför leasing-BMW:n. Medelålders män som brann för lag och ordning, stränga straff och dramatiska skattesänkningar.

De var kanske inte något att hålla i handen när åskan gick, eller när budgetunderskotten galopperade iväg, men de gav åtminstone viss karaktär åt vardagspolitiken genom sitt sätt att fullständigt strunta i saker som varumärkesvård, personlig image och vanligt folkvett.

Gör som jag den 17 september: ta en blank valsedel och skriv ”Gamla moderaterna” på den. Med vår hjälp kan de dårarna vinna den här skiten.

Är 50 en muthafucka?

2006-09-04T17:36:00.000+02:00

Folk har tidigare gjort sig lustiga över 50 Cents möjliga homosexualitet. Textrader som ”I read somewhere I'm homophobic, shit / go through the hood, there's mad niggas on my dick” och, det kanske allra finaste exemplet, ”Yayo, bring the condoms, I’m in Room 203”, har analyserats ingående.

Men nu, efter att ha plöjt igenom mannens i sanningens namn nästan generande lättlästa självbiografi From pieces to weight på badstranden (med ett antal juggars aggressiva rytanden som mycket passande soundtrack), har jag börjat fundera på om 50 inte i själva verket är en muthafucka i ordets allra mest ursprungliga bemärkelse.

Jag slår upp sidan 80, där han just har berättat lite mer om sin avlidna mor och plötsligt tycks drabbas av samvetsnöd:

"I saw what she did at work. Even then I knew that it wouldn't be smart for me to be up under her, when she was grinding."

Piggie Smalls

2006-09-03T19:25:00.000+02:00

Bloggare och sellouts

2006-09-02T21:11:00.000+02:00

Hedershäxan Linda Skugge skriver om bloggar som marknadsföringsplats och konstaterar att till exempel Isobel och Katrine Kielos dragit personlig nytta av sitt bloggande, även om de nu slutat på grund av illasinnade och korkade kommentarer.

Linda har säkert helt rätt. Och jag misstänker att det finns någon sorts logik och trade-off här också: jag själv har nästan aldrig fått jobbiga kommentarer, åtminstone inga jag brytt mig om (om vi för en sekund bortser från den där gamla huliganskiten). Men så har jag å andra sidan inte fått några prestigefyllda eller lukrativa skribentuppdrag heller. När jag tänker efter har jag faktiskt inte fått en enda, enda liten bonus eller fringis av bloggandet – förutom kärleken från er läsare, förstås, en kärlek som givetvis är värd sin metaforiska vikt i guld. Etc.

Men grejen är, jag är troligen den fattigaste bloggare ni känner. Jag skulle verkligen behöva en ny soffa och gärna också en ny tv: jag tänker mig en hyfsat diskret plasma, 37 tum max, det torde vara nog för att göra travsändningarna rättvisa. Det borde faktiskt inte vara för mycket begärt.

Frågan är: vilka neanderthalare ska jag provocera, och vart skickar jag den där jävla fakturan?

Donnie löser huliganproblemet

2006-08-29T20:01:00.000+02:00

Varenda gång det uppstår gruff i samband med någon fotbollsmatch tävlar Sveriges fotbollskrönikorer om att vara mest upprörda, bittra och liksom kränkta å fotbollens vägnar. Mats Olsson vill vara Joseph Conrad och skriver om mörkrets hjärta och djävulsgrottor, Simon Bank kallar bråkstakarna för ”jävla pack” och ”svin”. Sen antar jag att alla förnuftiga krönikorer gråter sig till sömns, och allt återgår till det normala igen.

Det behöver inte vara så här.

Det finns en lösning.

I stället för det där tramset med att tvinga klubbarna att spela matcher infor tomma läktare borde man i stället avhålla ett par matcher utan spelare, funktionärer och bollar. Allt som behövs är en hållfast stadion, hejaklackar, lite inspirerande musik som till exempel Laibach eller Survivors ”Eye of the tiger” i PA:t och så eventuellt några sjukvårdare utanför. Kanske kunde RFSL dela ut kondomer utanför arenan också, för säkerhets skull.

Gone fishing

2006-08-25T22:31:00.000+02:00

Kerstin Hallert är O.G.

2006-08-25T00:09:00.000+02:00

Ser att gamla chokladfetischisten Kerstin Hallert får sina metaforiska fiskar varma i Resumé. Bladet hade ju förut en bisarr slogan som löd ”en riktig tidning har Kerstin Hallert som tv-krönikör” och jag antar att de nu får byta ut den mot ”en riktig tidning har Frank Östergren som kabelkrönikör” eller något liknande.

Hallert lär alltså ha sågat SVTs valutfrågare Mats Knutson och Marianne Rundström och deras lama frågor innan programmet sänts. ”Det är inte klokt alltså” säger Marianne Rundström om historien, men jag vet inte om det är så satans märkvärdigt. Att kunna recensera grejer i förväg är en grundläggande journalistisk färdighet som Donnie själv praktiserat både en och två gånger.

En personlig favorit var när jag i Norrlands stolthet Örnsköldsviks Allehanda recenserade Fogertys spelning på Lollipop -97. Jag eldade på med de vanliga skitklyschorna om pålitligt arbete i boogieträdgården, den heliga gubbrocken och publikens kärlek, och allt hade säkert gått bra om jag inte blivit övermodig och gått över till att droppa en massa låtar som han av någon anledning valde att inte framföra. Själv hade jag ingen aning om vad gubben spelade eftersom jag undvek boogien och var någon annanstans när han vevade sina gamla skillingtryck.

Nej, Kerstin Hallert har helt enkelt fattat vad gamet handlar om: leverera lagom många tecken på utsatt tid. Faktadetaljer kan akademikerna få hålla på med och det är ändå ingen som bryr sig om det rutinmässiga tugget i dagstidningarna.

Vi bodde för övrigt så gott som grannar ett tag, jag och Kerstin. Det var i Årsta där hon chillade på Sköntorpsvägen medan jag höll fortet nere på Bolmensvägen. Peace, sister, var du nu än snortar din kakao nuförtiden.

Yngre herre söker myggjagarrock

2006-08-23T13:37:00.000+02:00

Eftersom jag ska resa bort en lång tid håller jag på att fixa lite musik som ska hålla mig sällskap. Det bör vara melodiös musik som passar för varma nätter med tjocka guldkedjor och smuggelcigaretter och som samtidigt har lite soulsearchingkvaliteter. Det här är vad jag skramlat ihop hittills:

Steve Winwood: ”Back in the high life”
Robert Palmer: ”Riptide”
Huey Lewis: ”Sports”
Phil Collins: ”Face value”
Don Henley: ”Building the perfect beast”

Jag söker alltså i all enkelhet lite schysst myggjagarrock (absolut inte gubb – Virtanen I ain't). Har övervägt Totos ”IV” men den känns rätt uttjatad och Bruce Hornsbys ”The way it is” är aningen mesig för ändamålet. Sting är för mycket keltisk etno och förresten kan jag redan hans diskografi utan och innan.

Några förslag?

Gästblogg: Hükan Steen ryter till

2006-08-22T11:06:00.000+02:00

Jag besökte i söndags Malmöfestivalen för tidningen Aftonbladets räkning, i akt och mening att recensera The Slaves och Daniel Boyacioglu på Mölleplatsen. Inget konstigt med det: en vanlig arbetskväll av alla dem (28 per münad) som jag tillbringar ute i landet.

Men döm om min förvüning när festivalgeneral Per Alexandersson efter The Slaves gig (smütt lysande, fyra plus) kom fram, klippte mitt armband och helt sonica slängde ut mig! Sü mycket för gratisfestival, girigbuk! Därmed gick Aftonbladets läsare (900.000 per utgivningsdag) miste om bevakningen av estradpoeten Boyacioglu. Min kollega Mattias Kling (även metallreporter, 110 i bänk) fick visserligen vara kvar men vad är estradpoesi utan indiesensibilitet? Mycket düligt skött, uppriktigt talat.

Hükan Steen

Här slipper du det du söker

2006-08-21T10:57:00.000+02:00

Trots att det är 2006 och internet funnits ett bra tag finns bokhandlarna fortfarande kvar, med sina usla sortiment och höga priser, och ockuperar värdefull butiksyta som i stället kunde använts till chocolatte-fik eller flyktingförläggningar. Mycket irriterande. Frågar man bokhandelskramarna svarar de alltid likadant: ”där kan man få hjälp av kunnig personal”.

För det första ifrågasätter jag hur kunnig den där personalen egentligen är – de flesta verkar vara vanliga universitetsdropouts som slår ihjäl tiden medan de letar efter ett riktigt jobb där de får användning för sin magisterexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Och för det andra, så får man ju inte någon hjälp. Åtminstone har jag aldrig fått det. Frågar man efter en bok knappar universitetsdropouten lite på en terminal innan han/hon berättar att nej, den boken har de inte. En annan bok då? Knatter knatter, nej tyvärr.

Sanningen är att bokhandlarna i praktiken bara kränger Da Vinci-koden, Kajsa Ingmarsson och kokböcker. Bokhandeln = skit.

Sista morgonen

2006-08-18T13:41:00.000+02:00

Förälskade satt vi på balkongen och berusade
Vi delade en flaska till och älskade

Och i en säng på tredje våningen drack vi te med mjölk och honung
Du hade en gitarr och jag spelade, du dansade

Den sommaren. Vi åkte ut på Lidingö och hem igen
Och körde på en fågel och begravde den någonstans vid en sjö

Den morgonen. Jag minns dig där i fönstret sista morgonen
Det hände nåt på natten och på morgonen var allting förbi.

.

Post-Abba åt folket

2006-08-16T12:24:00.000+02:00

Abba hade sina stunder. Rätt ofta kombinerade de braskande melodier med lite lagom vemod, man såg liksom bellbottom-klädda kvinnor vagga gråtande på dansgolvet för sin inre syn. Men det var förstås efter Abbakarriären de riktiga topparna infann sig. Agnetha låste in sig i någon villa i Djursholm och försökte värja sig mot stalkers, Björn&Benny började skriva musikaler och Frida hoppade i säng med Phil Collins – alltsammans bränsle för riktigt edgy och laddad musik. Här är deras finaste bidrag, post-Abba.

5. Agnetha: ”Wrap your arms around me” (1983)
En bra tryckare helt enkelt, med reservation för att jag tyvärr inte har hört den sedan den pluggades i radio för ett par decennier sedan. Jag gillade särskilt refrängen, som tycktes bestå av två meningar: ”Wrap your arms! Around me!”.

4. Whitney Houston: ”I know him so well” (1987)
Versionen med Elaine Paige var väl en större hit, men vad är hon mot Whitney? Fantastiskt bra låt.

3. Agnetha: ”The heat is on” (1983)
Någon sorts svennecalypso, lite som en svensk ”La isla bonita” fast några år tidigare. Mycket charmig.

2. Peter Jöback: ”Guldet blev till sand” (1995)
Den här låten, och artisten, har fått en hel del diss. Vissa har gått så långt som att hävda att Jöback är gay. Det får vara hur det vill med den saken, men att kritisera låten kan bara bero på att man är manisk P4-lyssnare och hörde den 150 veckor i rad på Svensktoppen. För oss som har hört den aningen färre gången är det fortfarande en lysande låt. Lite Gycklargruppen över texten också vilket såklart är ett plus: "ur en stinkande källa / drack han vatten / han blev sjuk / och gick bort från mig den natten"

1. Frida: ”I know there's something going on” (1982)
Det här albumet spelade hon in ihop med Phil Collins vilket hörs extremt tydligt. Men det är Phils bästa sida som kommer fram här, inte den med hemska Motowncovers utan den melankoliska, med dramatiska trummor som låter som om någon bankar med en slägga i en tom container. Schysst gitarriff genom hela låten och Fridas röst är dessutom så gäll och pressad att den låter som en extra gitarr.

Videon är från någon gammal playbackshow i spansk tv. När ni slutar skratta kommer ni att känna hur bra det är, nästan i samma klass som legendariska ”Love is a battlefield”.

Nylander och pizzorna

2006-08-14T21:07:00.000+02:00

Tänkte avsluta min intensiva EM-bevakning med ett par rader om de svenska idrottsnäsorna.

Patrik Sjöberg är inte så mycket att orda om, flyttar man till Brasilien tillsammans med en trådsmal puta utan att vara nere med bailefunken är man genast misstänkt. Han verkar rätt stingslig också, Sjöberg. Min enda close encounter med honom var när en bekant (ni känner mönstret vid det här laget) kastade en tändsticksask i huvet på honom på gamla göteborgska sunkpalatset Gamleport. Sjöberg blev då hysterisk och krävde mer eller mindre att stället skulle utrymmas i jakten på den skyldige.

Sven Nylander är förstås mer intressant. Under i stort sett hela hans aktiva karriär (som idrottare, inte suspekt affärsman) gick han ju ner på knä efter mållinjen och kastade upp lunchen. Folk i allmänhet trodde att det var av ansträngningen, trots att han aldrig blev bättre än fyra. Men nu kommer saken i ett förklarande ljus. Det var förstås återkommande cold turkeys av heroinet som orsakade alla de där tv-sända pizzorna.

Bonnier Fakta, so much to answer for

2006-08-11T16:56:00.000+02:00

Många människor drömmer om att skriva en bok. Några tar tag i saken och skickar iväg ett kilo papper eller en diskett till något förlag i hopp om publicering. Kanske blir det en bok till slut, kanske inte.

Men det finns också böcker som inte alls följer den där vanliga gången. Böcker, vars existens är svårförklarlig men samtidigt kommersiellt självklar. Väldigt ofta ges de här böckerna ut på Bonnier Fakta, Sveriges mest självklara och samtidigt pajasaktiga bokförlag.

För de som drömt om att få läsa böcker av Pigge Werkelin, Hannah Rosander och Charlotta Gustafsson är Bonnier Fakta en riktig guldgruva, inget snack om det. Listan med dess utgivningar är så metodiskt och målmedvetet ultratrashig att man nästan vill gnugga hornhinnorna med lut efter att ha tittat på den:

Människan, mötena, måltiden av Lena Katarina Swanberg och Carl Jan Granqvist.
Robert Wells – mitt liv som komphund av Jan-Owe Wikström.
Motboken – 52 tips för en hälsosammare familj av Maria Borelius och Marie Bloom.
Så där fortsätter det.

Andra förlag brukar försvara sina utgivningar med att deras storsäljare i praktiken bekostar utgivningen av mer udda och okommersiella alster, men det synsättet är nog inte tillämpligt här, är jag rädd. Även om det förstås hade varit roligt att höra dem berätta hur blockbusters som Filip & Fredrik bekostar utgivningen av smal finsmakarlitteratur som Ny kraft med Blossom Tainton.

Men, vad är då min teori om den här veritabla syndafloden av skit? Jo: att Bonnier Fakta siktar på att ta över Det Bästas roll som ständigt halvaktuell sommarstugeläsning och toalettlektyr.

Det Bästa berättar på sin hemsida att tidskriften erbjuder ”djupgående repotage (sic) från spännande platser i världen”, ”fascinerande skildringar av gripande livsöden” och ”inspiration till ett gladare, rikare liv och mycket, mycket annat”. För fan, det där är ju Bonnier Faktas hela utgivningsidé i ett nötskal!

Båda siktar alltså mot samma vegeterande läsarsegment, men jag tror att Bonnier Faktas strategi att förpacka sin skit i lösa böcker, snarare än att binda upp sommarstugeägaren med årsprenumerationer, kan bli en avgörande fördel i längden. I alla händelser lär det bli en härlig kamp mellan två resursstarka tungviktare i kulturens verkligt sumpdoftande träskmarker.

Carolina Klüft i nazichock

2006-08-08T23:20:00.000+02:00

Visst är det en obehaglig tanke, men det är svårt att slå undan den. Den långa och obrutna indiciekedjan pekar åt ett enda håll: Carolina Klüft verkar onekligen vara nazist.

Hon gillar fysisk fostran.

Renhet är viktigt för henne. Doping är det värsta hon vet.

Antikommersialist är hon också. Folk tänker för mycket på pengar, tycker Carolina som själv idrottar för att det är så friskt och härligt.

Och antisemit – alla minns förstås Expressen-bojkotten.

Tyskt efternamn.

Hennes pappa, Hermann Klüft, var en misslyckad målare och varm kattvän.

(huruvida Carolina Klüft är nationalsocialist i negativ eller positiv bemärkelse är dock ännu oklart, bloggjuryn sammanträder fortfarande i den frågan)

Friidrotts-EM kommer att bli plågsamt

2006-08-06T14:02:00.000+02:00

Ja, nu är det ju Friidrotts-EM. Meningen är att vi ska vara galet laddade och leva med Christian och Klüftan i deras menscyklar kontra tävlingsprogrammet, etc. Men jag vet inte. Jag har en riktigt dålig känsla inför det här.

Den gammaldags synen på idrott är att folket, d v s vi, ska jubla när ”våra” representanter vinner guld eller åtminstone juniorbrons. Urskillningslös glädje anbefalles. Men tyvärr för alla oldschooldudes i tv-soffan är det där ett synsätt som numera är väldigt föråldrat. Jag har nuförtiden vissa problem med att identifiera mig med friidrottslandslaget, för det är just begreppet identifikation som är nyckeln här.

Låt mig ta ett bortskämt exempel: Zlatan. Varför är Zlatan så jävla mega och en sån ständig löpsedelsfigur? Han är ju inte så mycket bättre än Johnny Bråttom eller andra losers som fått chansen att sitta på bänken i serie B? Svaret är förstås att Zlatan är en kille många vill identifiera sig med. Han är någorlunda snygg, stöddig och kör minimoppe utan hjälm – egenskaper som den gammaldags helyllesportmannen inte alls är van vid. Även om inte jag personligen vill vara Zlatan vill förmodligen du det.

Vilket för oss tillbaka till friidrotts-EM. Under detta evenemang kommer ”våra” representanter att vara Stefan Holm, med shortsen upphissade till solar plexus, de där häcktvillingarna Kallur som verkar mer än lovligt efterblivna, ärkegöteborgaren Christian Olsson, vars största bedrift är att han lyckades övertala sin morsa om att få köpa en BMW M3, och så den satans Klüftan, som kan vara norra halvklotets mest irriterande människa.

Om jag, vilket är troligt, befinner mig utomlands under EM och till exempel Klüftan skulle ta något guld. Då blir det problematiskt. Folk kanske minns mitt pass och ropar efter mig, ”Ey, Donnie! Klüft, dude! Gold MEDAL!”

Då kommer jag att springa, huka, ducka, som onkel Zuzie undan Hizbollahs raketer, för att undgå igenkänning. Bland det värsta jag kan tänka mig här i livet är faktiskt att bli associerad med Kallursarna, Klüftan, Holm och gänget. Jag skulle nästan hellre dö.

Jag känner det, dude

2006-08-04T12:38:00.000+02:00

Motormännen är våra cowboys

2006-08-02T13:53:00.000+02:00

Jag såg inte Aktuellt i måndags eftersom jag satt med ryggen mot skärmen, men jag hörde det.

Programmet handlade en hel del om biltullarna och man hade släppt in en Motorman i studion för den efterföljande diskussionen. Motormannen hade tydligen gått snabbkursen media för dummies och valt ut ett, som han tyckte, slagkraftigt soundbite som han återkom till gång på gång: ”biltullar är som att sätta plåster på ett benbrott”.

Inga argument för tullarna kunde blidka Motormannen, eftersom bilen enligt hans definition är det viktigaste sociala utjämningsinstrument som finns. Bensinskatter, tullar, strejker i sydkoreanska fabriker – allt det där slår direkt mot fattiga ensamstående Anna-Stina som bor i inre Lappland och lever på barkbröd. Tar man ifrån henne bilen är det som att sticka en dolk i hennes hjärta. Personligen reagerar jag alltid likadant när jag hör en Motorman spinna loss: jag ger fullkomligt fan i om de halta, lytta och barkbrödsätande hjonen i Lappland blir isolerade. Faktum är att det gläder mig. Jag säger: låt dem förgås i sin avkrok, så kan forskarna knacka loss deras fossiler ur nästa inlandsis om 10 000 år.

Men hur kommer det sig då att det finns en organisation som Motormännen, en organisation byggd kring kulten av en specifik teknisk produkt? Det är ju inte som att gräsklipparen har samma status, och jag har aldrig sett till brödrostmännens riksförbund.

Min teori är att bilen i Sverige har fått samma gemensamhetsskapande funktion som pistolen har i USA. Det handlar åtminstone på ytan om någon sorts individuell frihet, en frihet som ifrågasätts av vänstertomtarna, och eftersom staten/regeringen/satan slickar vänstertomtarnas röv är friheten ständigt under hot. Eftersom pistoler är tabu och i princip totalförbjudna i Sverige har alltså bilen fått ta över rollen som the great equalizer i stället. Och i stället för NRA dras vi så med Motormännen – det handlar inte primärt om bilen, utan om en ständig kamp mot överheten där motsvarigheten till terrorhandlingar är organisationens strävan att dränka alla tidningars insändarsidor i rödmosig galla.

Döda det här torget

2006-07-31T12:42:00.000+02:00

På ytan kan det påminna om ett vanligt jävla torg: fyra hörn, en arbetarromantisk staty, en Sibyllakiosk och så uteserveringar längs sidorna. Men Möllevångstorget är inte något vanligt torg, utan hela Sveriges slackermecka. Som lite extra humus på falafeln bor det också en hel del invandrare här.

Kretsloppet kring Möllevången består av svenska hippies, som lyfter socialbidrag, arrangerar radikala kulturaftnar och super upp sina pengar på kvarterskrogarna, som drivs av araberna, som förutom svarta ölpengar även lyfter socialbidrag men ganska sällan deltar i de radikala kulturaftnarna, annat än som mångkulturell bakgrundsrekvisita. I environgerna finns även en envis släkt som av hävd betraktar de här kvarteren som sin egen arena för IRL-paintball.

Där har ni alltså de yttre förutsättningarna inför Möllevångsfestivalen, den senaste i raden av svenska gatufester. Den gångna helgen ägde den tydligen rum, cirka 300 meter ifrån den stol jag sitter parkerad på just nu. Jag var förstås inte på plats men fick ändå viss inblick i festligheterna genom reklamblad som tejpades fast på min ytterdörr och programblad som stoppades ned i min påse när jag handlade mat på Konsum.

Det var band som spelade – Retard Riot och Hasty Haze var faktiskt två av de mindre pinsamma gruppnamnen. Det var ekologi utav bara helvete: den urindoftande lowlifegränden Simrishamnsgatan stängdes för trafik och döptes tillfälligt om till Gröna gatan. Enligt programmet var ett av syftena att ”flytta den handeln som vanligtvis bedrivs på torget till gatan” (och här syftar de förmodligen på grönsakerna, inte rökat).

Mer? Det var design, shopping och någon marknad som skulle fungera som ”mötesplats” och ”inspirationsforum” för ”kreativa” människor som ännu inte nått ”toppen”. Och det var, givetvis, gyckel. A whole lotta gyckel. Eldgruppen Svansen brinner höll bland annat i en jongleringsworkshop.

Jag skulle kunna citera ur det här tragikomiska programmet hur länge som helst, till exempel om Lovisa Eklund som skulle framföra texter om ”singelångest och relations misär (sic)”, eller om satsningen för barnen som skulle få tillverka egna maracas och ansiktsmåla sig. Copytexten om barnsatsningen slutar med det uppfordrande utropet ”Jippppi tjihoooo vad kul vi ska ha!”, antagligen för att ungarna skulle förstå att de centraldirigerade roligheterna verkligen var roliga, Stalin-style.

Ja, fyfan. Rån, mord, kanadagäss, hippies och så Jet Set Junta ovanpå det – det verkar inte finnas någon ände på vad man ska behöva stå ut med i den här staden.

.

Mulla Mel – en äkta road warrior

2006-07-30T14:23:00.000+02:00

Mel Gibson stoppades häromdagen när han var ute och körde bil i Malibu. Att han tog bilen från restaurangen är inget att säga om, även om det kanske var i överkant att köra 140 på en 70-väg – sånt är det bara Carola som kommer undan med.

Den riktiga godbiten var förstås när han stoppades och enligt AP berättade för konstaplarna att ”the Jews are responsible for all the wars in the world”. Han ska även ha frågat en av poliserna om han var jude (polisen, inte Gibson själv).

Kristusfilmer eller inte, när jag tittar på bilder av Mel nuförtiden har jag svårt att se honom som kristen. Inte med det där skägget. Buddist och hindu utesluter jag också snabbt, och sikh går inte heller eftersom de förespråkar jämlikhet mellan könen. Eftersom han uppenbarligen även ogillar judar är den enda rimliga slutsatsen alltså att han blivit muselman på ålderns höst.

Blues, självmord och bilroulette

2006-07-28T12:37:00.000+02:00

”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” skrev Prippsfilosofen Magnus Uggla en gång, vilket bara var ytterligare ett bevis på att han aldrig har vetat vad han pratar om.

För den seriöse självmördaren är det förstås inte något snack efteråt som lockar – i bästa fall blir det en poänglös runa på fem rader i lokaltidningen där det står att man var snäll, hjälpsam och aktiv inom föreningslivet. Men det kanske värsta är ändå den motbjudande syn man skulle bjuda sina efterlevande på: ponera till exempel att man just hade hängt sig och ens sambo kommer hem och hittar en dinglande där i taket, blå i ansiktet och med tungan ute som en slips. Det är bara för respektlöst.

Nej, omvärldens reaktioner är snarare avskräckande än något annat. Självmord är trots allt något man begår helt för sin egen skull, man har en enda chans att designa sitt frånfälle och då vill man knappast stöka till det i onödan.

Periodvis blir jag besviken varje gång jag vaknar upp på morgonen. Det är i de lägena jag oftast brukar ägna mig åt bilroulette, en sysselsättning som i all enkelhet innebär att man går över gatan utan att se sig för. Går det så går det, och kommer det en bil var det helt enkelt min tur. Det finns ett element av gambling där som tilltalar mig.

Till sist: för alla som fortfarande tänker sig självmordskonnässörer som finniga, glasögonbärande och självbefläckande Nemi-läsare vill jag bara i all hast påminna om en av 90-talets bästa skivor, 6 feet deep med Gravediggaz. Även gangstas känner bluesen.

Gravediggaz: ”1-800-Suicide”

Social ingenjörskonst

2006-07-26T18:45:00.000+02:00

1990-talet var en brytpunkt i Sveriges moderna historia, eftersom det var årtiondet då alla plötsligt blev medvetna om grejer. Vanliga saker började försvinna från butikerna, vanliga bostäder fnystes åt och renoverades med äkta naturmaterial, och en limpa var inte längre en limpa utan något mer flerstavigt. Johan Wirfält har skrivit en del om vad han kallar rörstrandifiering på Rodeobloggen här och här.

Att ta trivia på allvar var förstås en internationell trend där Sverige inte var först på plan, men svenskarna tog den å andra sidan till sig mer än några andra. Det fina med den här popkulturella väckelsen, som här hemma förmodligen började ungefär när Gradvall i gamla Slitz skrev sina första 20000-teckens analyser om kaffe eller bordshockey på sent 80-tal, var att det var en inkluderande rörelse där alla faktiskt kunde vara med. Länge hade finsmakarkultur, udda företeelser och specialistkunskaper varit just udda och specialiserade, men plötsligt gick Stockholm från att ha enstaka butiker som sålde dyra kaffemaskiner eller italienimporterad badrumsmosaik till att i princip inte ha något annat.

Och det smittade som bekant av sig på alla kommersiella yttringar: serier var inte längre Knasen utan något fint och avancerat, film var inte Rambo utan ett tidsfördriv att dö för, en musikfestival var inte längre öl och rock utan Accelerator, det vill säga öl och rock fast i en finsmakarkontext – och, det verkligt intressanta: genom allt detta fortsatte den nya kännarkulturen att vara för alla. Ikea, H&M, svennemultisarna hängde med och såg till att alla kunde få en högre modegrad i sina liv, nästan oavsett om de efterfrågat det eller inte.

I dag har vi levt i finsmakarkulturen i sisådär en 15 år. Personligen minns jag fortfarande hur samhället såg ut dessförinnan men det är en kunskap som kommer att dö med min generation, förutsatt att vi inte åker runt i skolorna och berättar för de unga om hur det var. Rester av autentisk vanlighet finns visserligen kvar, men den har knuffats undan djupt in i den västgötska landsbygden eller till någon annan plats där Colin Nutley fortfarande spelar in filmer (som sedan visas för allt färre åskådare).

Alla är numera, officiellt, hippare än alla andra. Alla ser ned på alla, och får trots det tydligen ha samlag med alla.

Trots kulturintresse: jag är en riktig karl

2006-07-24T12:30:00.000+02:00

Det började med att någon Kjell lite oväntat skrev något om ”supermanliga dissbloggare” hos Staffan. Jag kände genast igen mig, men det var faktiskt inte i första hand i diss-biten utan i supermanlig-grejen.

Jag har nämligen under den gångna veckan funderat lite över livet. Och kommit fram till att jag kan vara den manligaste person jag vet. Innan någon som har träffat mig i verkligheten hinner klaga på mina lama biceps vill jag bara börja med att definiera manligheten, juli 2006 (och märk väl att jag inte vill mana till något så förlegat som könsrelaterad pajkastning, utan bara helt stillsamt påpeka att par skiljelinjer).

Spotta snus, spela hockey och dricka öl kan kvinnor nuförtiden minst lika bra som män – jag vet, eftersom jag har kvinnliga experter i de där ämnena på min nuvarande arbetsplats. Det är inga könsmarkörer längre.

Unikt manligt beteende, som knappast kan kapas av kvinnor, är däremot att komma hem till en lägenhet, torka sig över hela kroppen med frotté eftersom man svettas så det droppar så fort det är varmare än 22 grader, låsa ytterdörren (stressande om någon skulle komma och ringa på oanmäld, en kränkning är vad det är), lägga sig på parkettgolvet, äta salta korvmackor och dricka Bjørnebryg tills man somnar. Kanske skriver man en sublim jävla haiku precis innan man slocknar, en haiku som man vid uppvaknandet genast ser är kassare än Ronny Olovsson och som dessutom har fel antal stavelser.

Sånt gör inte en kvinna. De är för upptagna med att umgås med vänner, mingla på vernissager, gå i studiecirklar, nätverka, arrangera picknickar, vårda sina sociala nätverk och växa som människor. Sysslor en karl som jag avskyr mer än livet självt.

Grabben med kniv – jovars

2006-07-24T02:22:00.000+02:00

En ny semi-fresh blogg som heter Grabben med kniv har kommit till min kännedom. Först blev jag lite besviken över att den inte hette ”Arg skåning röker den fule” eller ”Tjock jugoslav i militärbyxor”. För att nu parafrasera några kända internetprofiler ni säkert känner till.

Sen var jag på väg att såga skiten totalt, med min vanliga machogäspning – när jag plötsligt såg att de värnade om Gotland, som om hette de Kristofer Ahlström! Damn! Gotlandsbåten, prispolitik och hela den grejen. Skittråkigt förstås men för en gammal rauk som jag ligger det onekligen nära hjärtat.

G.M.K. - nu har ni en länk hos mig. Ge fan i att missbruka den.

PS: Lägger sent omsider till Therese också. Alla vet redan vem hon är och länken är därmed skitsamma, men hon är trots allt Sveriges kanske bästa skribent just nu så hon ska förstås också in på den satans listan. Eller nja, Gycklargruppen är nog bättre. Det är en tät match dem emellan, faktiskt.

Etisk tidningssex

2006-07-20T12:18:00.000+02:00

Våra svenska kvällstidningar är som bekant inte lika dirty som sina utländska motsvarigheter. Framför allt har de inga utvikningstjejer på sidan 3, en sida som i Sverige oftast är reserverad för insändare eller debattartiklar.

På sidan 33, eller någon av de andra nöjessidorna, däremot: där kan vi sugna läsare allt som oftast hitta prima ungflickskött. Tidningarna kan givetvis inte publicera mjukerotiken rätt upp och ned, det krävs en etisk och gärna indignerad fernissa. Så, här är redaktörens snabbguide till ansvarstagande journalistik med mycket hud:

1. Lovisa, 17, fick sina sexbilder uthängda på nätet
Ett viktigt samhällsproblem. ”Lovisas” nylle maskas men hennes lökar blir en bra dragare. Kompletteras med journummer till Bris.

2. Silvstedts vilda festnatt
Ingen maskning behövs, Silvstedt är kändis och dessutom är hon ett viktigt samhällsproblem som ofta går omkring utan trosor.

3. La Camilla kroppsmålad
Okej, kroppsmålningen hade sin storhetstid för rätt många år sedan. Den fanns en tid där strax innan millennieskiftet när kroppsmålningarna av tidningarna att döma tycktes vara på väg att konkurrera ut vanliga kläder. Det var verkligen en finfin kombination av konst, kultur och rattar.

4. Courtney Loves nakenchocker
Hennes brön börjar bli besvärande hängiga, vilket förmodligen är förklaringen till att man alltmer sällan ser dem på nöjessidorna. Jag har svårt att tro att anledningen skulle vara att hon slutat flasha dem.

00-talets 30 bästa album, del 5

2006-07-18T13:05:00.000+02:00

Plats 6–1:

6. Disco D: ”A night at the booty bar”
(Tommy Boy, 2003)
Stilbildare, modelejon, dandy, charmör, jude och wigger. Han är ju som jag!

5. Nelly: ”Country grammar”
(Universal, 2000)
Debutskivan som satte södern, eller åtminstone halvsödern, ännu lite högre på kartan än den hade varit tidigare. Fenomenal pop.

4. Ludacris: ”The red light district”
(Def Jam, 2004)
Vår tids vassaste rappare och det här är hans bästa. Ta ”Pimpin all over the world”, till exempel – där har vi livsglädje så det räcker till en hel kommun.

3. Sade: ”Lovers rock”
(Epic, 2000)
Till och med Anders Gerdin gillar den. Ungefär så klassiskt som det kan bli utan att lyssna på P2.

2. Kelis: ”Tasty”
(Star Trak/Arista, 2003)
Sentida Neptunes igen vilket, det medges, åtminstone i teorin är aningen ocoolt. Men det här är deras största stund. Och Kelis, hon är damen hela dan.

1. Lil Jon & The Eastside Boyz:
”Crunk juice”
(TVT, 2004)
Till sist: decenniets hittills största, viktigaste och mest epokgörande skiva. Det finns tydligen fortfarande folk som betraktar Lil Jon som någon som förstör musiken, som är oseriös och som bara vill tjäna pengar. Jag kan nog instämma i alla de påståendena, men ser inte riktigt problemet. Han har på egen hand definierat en genre och påverkat musiken mer än de flesta. Dessutom är det en förbluffande bra skiva – den synkoperade och elektroniska musikens egen ”Reign in blood”, eller något åt det hållet.

00-talets 30 bästa album, del 4

2006-07-17T11:15:00.000+02:00

Plats 12–7:

12. Tinariwen: ”Amassakoul”
(World Village, 2004)
Kamelrock som ni rimligen redan känner till. En av gitarristerna sköts med tretton skott, d v s fler än 50 Cent, gerillakrigarromantik, hela den mytologin.

11. Daft Punk: ”Discovery”
(Virgin, 2001)
Inte på topp tio? Nej, men det var bra nära.

10. Ne-Yo: ”In my own words”
(Def Jam, 2006)
Om cirka fyra år kommer små barn att dansa ringdans till de tio eller möjligen tolv brakhittarna från den här skivan, barnen vrider på vattnet i en vattenpost på gatan och dansar som i en Spike Lee-film, och Michael Jackson ler i sin himmel. Kanske blir någon gravid.

9. Jay-Z: ”The blueprint”
(Roc-A-Fella, 2001)
Hiphopens svar på en Whoppermeny: pålitlig, fungerar alltid, rymmer hela kostcirkeln och kostar numera knappast mer än 59 spänn på midprice.

8. Paddy McAloon: ”I trawl the megahertz”
(EMI, 2003)
Vågar ni kalla ”I trawl the megahertz” postrock? Varför inte, första låten är ju en bit över 20 minuter? Nå, den är väldigt, väldigt bra hur som helst. Han kunde förresten gifta sig med Foxy Brown, han skulle som blind inte distraheras av hennes bikinis och hon skulle inte behöva höra på hans amatörradiosändningar.

7. R Kelly: ”Happy people/U saved me”
(Jive, 2004)
Och så R Kellys bästa skiva, genialt delad mellan steppdelen och gråta blod-delen. Så här bra skivor gjordes aldrig på 60- och 70-talen, då var artisterna alldeles för upptagna med att ta LSD och idka fri sex för att kunna uppamma den nödvändiga koncentrationen.

00-talets 30 bästa album, del 3

2006-07-14T12:01:00.000+02:00

Plats 18–13:

18. Larry Heard: ”Love's arrival”
(Track Mode, 2001)
En gång för ganska länge sedan beskrev jag den här skivan som en ”fräsch, sommarljummen urinstråle rakt i örat”. Jag har inte sett några skäl att ändra det omdömet. Det här är kärlekshouse, eller soul, eller ambient, för alla oss Gudrun Sjödén-fans där ute.

17. Three 6 Mafia: ”When the smoke clears”
(Loud, 2000)
En betydande gren i sydstats-trädet och dessutom maffians kanske bästa alster. Många klassiska titlar som får det att rycka i crunktarmen: ”Sippin’ on some syrup”, ”Weak azz b***h”, ”Mafia n****z”, ”Hook up w/h**s”, ”F**k y’all h**s” och inte minst ”M.E.M.P.H.I.S.”

16. Ghostface Killah: ”Fishscale”
(Def Jam, 2006)
Ghostfaces bästa som jag tjatade om i en postning för ett tag sen. Decenniets mest envetna och tjatiga skiva, på ett bra vis. Egentligen borde den kanske vara på topp fem men år 2006 förtjänar trots allt en lavett i fejan.

15. M Ward: ”Transfiguration of Vincent”
(Merge, 2003)
Det värsta jag vet är folk som kallar den här skivan ”lo-fi”. Någon jöns skrev säkert det i nån recension. Idioter. Det är en av decenniets finaste och mest välputsade ljudproduktioner, singasong-genrens egen ”Dark side of the moon”. Och hör sen.

14. Masta Ace: ”A long hot summer”
(M3, 2004)
Lite O.C. över honom vad gäller bristen på framgång, men Masta Ace har slitit ännu längre. Allvarligt talat, den här skivan är fantastiskt bra. Lysande texter också eftersom Masta Ace är en av få som klarar av att vara riktigt rolig och fyndig utan att förfalla till buskis. ”Brooklyn masala” är årtiondets humorsång.

13. Rufus Wainwright: ”Want one”
(Dreamworks, 2003)
Den här Björk-producenten, Marius van der Facker eller något liknande, försökte förvandla Rufus från storslagen homofil till rena parodin. Men samtidigt kontrade Rufus med att skriva sina hittills bästa låtar, med följden att Mario van den Tonth måste ha vridit sina händer: här hade han satsat allt på att göra en skiva lika patetisk som Björks brukar vara, och så blev den skitbra i stället. Serves him right.

00-talets 30 bästa album, del 2

2006-07-13T13:33:00.000+02:00

Plats 24–19:

24. Kings of Convenience: ”Riot on an empty street”
(Astralwerks, 2004)
Egentligen tål jag inte Erlend Øye och den där glasögonorm-looken. Om han nu inte vill att vi ska slå honom, kunde han då inte skaffa sig andra brillor? Men det här är riktigt fina grejor, ambient fjordlaxpop som är S&G-trallig på en uthärdlig nivå.

23. Metro Area: ”Metro Area”
(Environ, 2002)
Ni vet, det är bra. Sån här musik åldras inte, den får bara lite charmig patina vilket leder till att man sitter där flera år senare och tänker att det där, det är verkligen ett klassiskt jävla handklappsljud.

22. R Kelly: ”TP2.com”
(Jive, 2000)
Början är bäst: ”TP-2”, ”Strip for you”, ”R&B thug”. Maskinellt, högeffektivt och inga jobbiga slaggprodukter. Så borde livet alltid vara. Som en tysk r&b-orgie.

21. Oumou Sangare: ”Oumou”
(World Circuit, 2004)
Malis egen Lill-Babs, bra som fan. Innan nån lustigkurre börjar dra de där snarkgamla fördomsprofilerna om DN-prenumererande hennakvinnor i Gudrun Sjödén-paltor vill jag påpeka två saker: 1) Oumou prenumererar inte på DN, och 2) hennakvinnor är mer crunk än du.

20. The Shins: ”Chutes too narrow”
(Sub Pop, 2003)
Fantastiskt trallig skiva. Mer trall än så här kan knappast fås för pengar. Och eftersom den bara är runt 35 minuter lång hinner man spela den många gånger, så trallarna gnager sig fast som blodiglar i skrevet.

19. Bubba Sparxxx: ”Deliverance”
(Interscope, 2003)
Han hade den där ”Ugly”-hiten, sen ville ingen höra talas om honom. Den här kom ett par år efter Ugly-skivan och är ganska annorlunda: Timbaland kastar in en massa fioler och lägger grunden för riktig logdansrap. Det är grejen, logdansrap.
.